Etikettarkiv: kosten

Dags att jula till det en aning

Första december och första advent på ingång. Det är dags att jula till det lite även i förorten och mitt hem. Adventsstakar och ett par stjärnor åker upp i fönstren samt lite tomtar här och där. En liten minigran införskaffades förra året och jag ska se om det går att få liv i den även detta år.

Den stake jag hade på jobbet som jag ärvde av en tidigare anställd ville inte fungera i år. Så en av mina åker med till jobbet på måndag, för det är ju lite mysigt med dessa stakar lite här och där.

Nu är det jul igen och jag hänger inte alls med. När det dessutom nu har regnat ute i över ett dygn (istället för snö) så lyser julstämningen med sin frånvaro. Det enda jag tycker är mysigt är att familjen fortfarande samlas på julafton. Det ser ut att bli så även i år. Prisad vare någonting!

Rider fortfarande på något slags lyckovågor efter gårdagens underbara besked. Det är rörande i tanken att förstå att målet nu är nått för grabben. Så häftig känsla! Lilltjejen som kämpar på med pluggandet fick också ett positivt besked igår genom att bli godkänd i en kurs. Nu behöver hon en kurs till innan hon kan gå på det stora målet. Efter det har hon poäng för att kunna studera på universitet. Lite kvar alltså, men det går framåt. Det är huvudsaken. Så stolt över hennes bedrifter efter allt som hänt.

Träffade min husläkare igår. Vi bestämde att köra på med samma dosering som jag idag har och att jag ska fortsätta försöka minska i vikt och ta tag i motionen. Har ett projekt gällande kosten som jag i mitt inre kraftsamlar inför. Tänkte dra igång med det den 1 januari 2019. På tisdag kastar sig gubben ut i andra okända marker som undvikits alltför länge nu. Hoppas det den här gången finns mod att släppa taget och möta det som finns inom mig. Är livrädd, det erkänns,  men samtidigt finns inte valet att fortsätta på samma sätt som idag. Det går bara inte. Måste våga vara mig själv till 100% och ta itu med det som undviks. Även våga möta tankarna som hela tiden slås bort.

Nej, nu är det dags att jula till det en aning i kåken. God advent på er alla mina läsare!

Annonser

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.

 

 

Omöjlig ekvation

Min son är kittet just nu som håller ihop mig. Jobbet har en del i det också, även om jag där inte orkar fullt ut. Är återigen präglad av ganska tuffa utmaningar, främst psykiskt men även kroppsligt. Min oförmåga att sluta äta ger mig varningar i kroppen, som jag vet att bara jag kan förändra genom att ta tag i kosten.

Men jag har inte orken! Den finns inte där. Den ork jag har räcker inte till för allt jag måste göra med mig själv. I detta kan jag inte heller ta hjälp mer än att prata av mig och älta och det har jag ingen lust att lägga på andra något mer.

Natten som var plågade mig väldigt. Kroppsliga symtom som jag måste ta på allvar. Det vet jag för annars kommer det att bli än värre. Att bli äldre märks alltmer i kroppen och min träning höll tillbaka en del tidigare. Både motionen och kosten måste tillbaka in i mitt liv. Måste är ett ord som skapar kraftig oro.

En ekvation som jag har svårt att få ihop just nu. Ett rullande hjul som aldrig saktar in. Liknelserna far i skallen på mig och oron förlamar. Ibland är medvetenheten ens värsta fiende, samtidigt som den vissa gånger räddar livet på mig.

Ibland fastnar jag i bitterhet och förtvivlan. Varför allt detta i ett enda liv? Hur jävlig var jag egentligen tidigare? Allt hänger ihop över många liv och i det är jag totalt med på noterna, men ibland känns det lik förbannat bara så omöjligt det hela och allt kämpande gör mig helt slut.

Det är ju detta som är livet! Det som pågår just nu!!

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Flytt, tatuering & ljusare tider

Har snart haft semester i fyra veckor. Komma ner till vila och att bara var här och nu på riktigt är svårt. I år har det tagit längre tid än vanligt. Helt klart. Men sista veckan har jag bara tagit dagen som den kommit och i det finns en härlig känsla. När man kommer dit vill säga…

Tanken var att i år bocka av en av mina drömmar, som fanns på min bucketlist. Fick ett presentkort av Anna när jag fyllde år senast där tanken var att jag skulle åka vattenskidor i sommar. Så blev det nu inte eftersom den bokade firman helt plötsligt tog bort just vattenskidor på programmet. Resan till Malmö var redan bokad och klar, och det gick ju bra ändå. Men den drömmen är fortfarande en dröm…

Biet som ska sitta på min vänstra axel.

…däremot ser en annan av mina drömmar nu ut att bli av. Har alltid velat ha en tatuering. För ett par år sedan blev jag också klar över motivet. Ett litet bi som hänger på min kylskåpsdörr som jag tycker mycket om. Den lilla kompisen ska nu hamna på min vänstra axeln och följa med mig ända tills kistlocket slår igen.

Tillfället kom helt oförhappandes när jag igår såg Artelius Tattoos erbjudande på Instagram. Hon kommer till Uppsala den 24 september och ska var med på en tatueringsmässa och hade lediga tider kvar. Jag slängde iväg en förfrågan och nu är jag bokad! Spännande värre…

Biet är symboliskt för mig och sen gillar jag just detta lilla bi. Kan känna samhörighet på flera plan med ett bi faktiskt.

På Annas balkong
Fika tidigare i juli med Anna och Elias på deras balkong.

På måndag flyttar Anna från Storvreta. Tänker lite djupare på det och det är slutet på en epok i familjens liv. Vi flyttade ut hit 1994 och Anna var drivande i det beslutet.

Nu, efter nästan 22 år flyttar hon tillbaka till Uppsala. Elias får börja åka buss, men hon kommer närmare Tofflan och hyran blir lägre för henne. Elias kommer fortfarande att bo hos mig på halvtid så helt ensam blir jag inte. Men visst känns det lite märkligt, men det är ju så att ingenting är bestående. Det visar ju även hennes val att byta jobb efter många år på samma ställe.

Storvreta har varit och är toppen för barnfamiljer. Så med facit i hand är jag glad att Anna övertalade mig att flytta. Det blev så bra för våra barn. Min plan är att bo kvar tills Elias har gått ut grundskolan. Han har idag nära till plugget och så länge räntor och sådant ligger på den extremt låga nivån som de gör nu, fungerar det bra för mig också rent ekonomiskt, även om ett par rum numera står tomma, att bo kvar.

Det är självklart för mig att hjälpa henne på alla sätt jag kan. Så det blir en del bära och sådant på måndag. Det är också min sista semestervecka. Fan, vad tiden går fort…

Maja är ute mer och mer

Varje förmiddag öppnar jag altandörren och låter Maja få vara ute så länge hon vill. Det är lite påfrestande, men jag vet att jag måste släppa kontrollen. Hon är ute allt längre och just när jag skriver detta så hör jag inte pinglan längre. Hon har hittills alltid kommit tillbaka och givetvis så gör hon det även den här gången.

Idag hade jag tänkt att ta en långpromenad till Fullerö Handel. Har inte varit där på flera år och någonting måste jag ju göra för mig själv. Ibland är ensamhet och nötning det som är nyttigast för mig. Att liksom tvingas landa. Gilla att umgås med mig själv helt enkelt och inte fly som alltid tidigare.

Ni som följt mig vet att jag har väldigt svårt för att ta stöd och hjälp från andra. Det ska då ha gått väldigt djupt i negativ riktning mitt mående och där är vi inte idag. Det har snarare blivit ljusare och bättre och det mesta har jag klarat på egen hand. Det ni! (;-)

Men att sträcka sig så långt att säga att jag ser framemot hösten och det som väntar, hmm nja det vet jag inte. Fast nu har jag ju tatueringen och min lilla bikompis att längta till… (;-)

Semestertider & energihöjning

Fler intervaller gör att det funkar bättre. Usla tider men jag gör det i alla fall. Tog alltså en löprunda i morse. Kändes bättre än tidigare i alla fall… men visst har jag tappat i intensitet och tiderna har inte blivit bättre sedan jag klarade av mitt mål. Sitter säkert i huvudet också…

Rihanna i Sverige

Anna och Elias är i Stockholm och myser. Ikväll ska de förresten se RihannaTele2 Arena. Hoppas det blir succé både före henne och dem, att de är nöjda efteråt.

Men i alla fall, medan de är borta så fixar jag kattlådorna för Lucifer, Citrus och Mini, så att de är fina åtminstone vid ett tillfälle varje dag.

Lucifer och Citrus

Har inte kunnat låta bli att köpa något gott till dem och idag fick de fin kattmat i små burkar. Här tar Lucifer och Citrus för sig. De är så fina och det har varit en ynnest att få gå upp en sväng varje dag och göra fint för dem. Johan ger dem annars kattmat.

Moln på himlen

Tänk vad ett leende kan betyda. På väg tillbaka efter dagens andra utflykt så fick jag ett. Tack du okände välgörare!

Rosor

Det finns så mycket vackert att titta på. Fokusering på det fina och möjligheterna i djupet av ens hjärta. Klarar du det, gubbe!? Gubbe var det… med en ton av att peppa istället för det negativa som det ordet kan betyda. Gubbe, stanna gärna upp men backa inte. Vila gärna och ta det lugnt, men gå alltid framåt. Gubbe!

Gubben Olsson

Egentligen är det jävligt korkat att ta bilder underifrån när man är begåvad med den hakan som jag är, men vafan… jag bjuder på det och klipper istället lite i bilden. Vikten har väl gått upp lite, men just nu så får det vara på det viset. Jag kämpar på med både det ena och det andra. Medveten är jag åtminstone över det som sker. Hur var det nu… backa inte, men stanna upp är inga problem gubbe, bara du rör dig sakta framåt igen…(;-)

Carro & Jace

Vilken härlig bild jag fick av dagens besökare. Liv och rörelse i köket. Linn står och donar vid spisen. Carro snackar med Maxi och Jace kollar in vad jag sysslar med. Maja sitter under bordet och bevakar. En härlig bild med rörelse och liv!

Linn

Det har varit så härligt att ha Linn hemma ett par dagar. Tiden går ju bara så fort hela tiden, men det har verkligen varit mysigt. Hon har förändrats så mycket, både till det yttre och inre. Älskar henne så mycket.

 Carro och Jace

Carro och jag snaskade på vit choklad samt chokladbitar med ingefära i. Ja, ni hör ju, jag är tillbaka i sockerträsket igen och det är svårt att vända tillbaka i det avseendet. Men jag hetsar inte mig själv i detta. Försöker varje dag och tänker på andra destruktiva alternativ. Det får givetvis inte bli en ursäkt för att sluka chokladbitar som en galning, men det är ändå bättre än vissa andra flytande alternativ. Måste se det på det viset, för att inte tappa helt.

Jace - ljuset och kittet

Ni ser ju, vilket ljus! Vilket kitt han är för många själar. Han är ljus hela grabben rakt igenom. Blir så varm och glad av att bara titta på honom.

Linn och Jace

Ser ni blicken på Jace? Den här bilden var jag bara tvungen att visa er. Det är ren och skär godhet i den blicken. Jag blir alldeles tårögd av att titta på honom på just den här bilden. Wow!

Första semesterdagen går mot sitt slut. På onsdag kväll kommer Elias. Dagen efter drar vi till Malmö och några dagars semester. En spännande upplevelse.

Det gäller att rida vidare på den här positiva energivågen som jag nu fått av de människor som varit runtomkring mig. Det är viktigt att jag inte fastnar i det den där gamla skiten igen. Det som jag trott att jag inte ska hamna i igen och så gör jag det lik förbannat. Det är dessutom så tufft att bryta vissa skeenden när spiralen går neråt. Av någon anledning så har jag lättare att följa det mörka än det ljusa. Så har det alltid varit. Nu pratar jag tankar och tankebanor. Tankemönster och sådant som slår emot mig. Ibland orkar jag inte bryta det och verkligen inte ensam.

Har fått nog av det mörka och destruktiva inom mig. Det gör mig bara passiv och trälig och livet i dess tunnel får jag inte fastna för länge i. Det tar kol på mig helt enkelt. Semestertider och energihöjning. Periodens mantra.