Etikettarkiv: kontrollbehov

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Varför finns inte

Sprunget ur mitt innersta. Bejaka eller förkasta.

Min rädsla ligger i att mista kontrollen. Över det jag idag har vetskap om. Över det medvetande som är bundet till ”Jerry”. Kan inte uttrycka det på annat sätt. I detta har jag nu jobbat många år för att förskjuta mitt sätt att tänka och leva, men när jag är där och snuddar vid annat blir jag rädd. Riktigt varför vet jag inte, men jag drar snabbt tillbaka till det jag känner igen.

Avsikten i en handling är viktigast. I det kan man förändra sin väg och det man möts av. Godhet möts av samma sak. Våra bundna egon försvårar och är ett stort ansvar i livet. Historien visar på lidande och smärta dikterade av människor som drivs av rädsla och kontrollbehov.

Vi är inte offer, utan vi har själva ansvar för våra handlingar. Alla svar finns inom en själv och aldrig i en bok skriven av andra tolkare som tror sig sitta på den så kallade sanningen. Visst, det finns vägledare och de som vill väl, men märk väl att de kan aldrig ge dig svaren. De ger du dig själv genom att våga möta dig själv på alla plan. De goda och fina erfarenheterna, men även de mörka och jobbiga. Omfamna dem alla så långt du kan. De tillhör ett livspussel som endast du själv kan lösa.

Varför allt existerar och varför vi går igenom det vi gör finns det inget svar på. Varför finns inte. Det är ok att säga att man inte vet. Det viktiga är att handla på ett sätt som inte gör någon illa medvetet. Uthållighet och en tro på att det jag själv ger ut, det kommer tillbaka så småningom genom att lösa upp knutar och problem. Tålamod, acceptans och det största av allt kärleken till allt levande.

Min egen rädsla minskar. Jag tar hjälp, men vet att de sista stegen måste jag gå själv. Förundrad över hur mycket erfarenheter av olika slag man behöver för att komma vidare. Det går aldrig att forcera livets pussel. Att ta genvägar är verkligen senvägar. Ibland genom flera liv.

Allt som exkluderar, ställer krav eller gör dig illa kommer från rädslor och ett behov av att kontrollera. En fri själ behöver inte dessa egenskaper och mot det målet går vi alla. Det högsta är ovillkorlig kärlek till sig själv, sina närmaste, naturen och universum. Känner man det utan villkor och baktankar så händer det saker med en. Att få känna känslan att man är ETT med hela varat är en helt fantastiskt känsla.

Två gånger. Sekundkort, men ändå. Det var otroligt, men jag kunde inte hålla kvar det. Försvann snabbt in i det jag kände igen och i det en väg som jag försöker hitta tillbaka till. Svaren är mig nära men ändå långt borta. Ibland säger egot fortfarande åt mig att jag svamlar, men allt oftare kommer andra mer positiva tankar till mig, om att det faktiskt finns andra sätt att tänka, leva och medvetandegöra existensen just här och nu.

Mina tankar och funderingar genom där jag är idag.

Beslut inför nyår i en svår tid

Igår sov jag flera gånger. Precis som om kroppen måste ta igen sig efter veckan som gått. Var så trött och orkade inte mycket. Jag skulle gärna åka iväg på julmarknaden i Gamla Uppsala, men vet inte om jag orkar. 

Det basala, det jag har rutin på och kan, det görs. Min trygghetsbox är liten och ganska intakt. Går jag utanför den blir jag så trött efteråt. Egentligen har jag inga problem att gå utanför den i det jag har kontroll på (kanske är jag då fortfarande kvar i boxen?), men jag vet vad det kostar på i trötthet.

Usch vad jag ”dravlar” om mig själv och min ”svåra tid” men återigen, vart ska jag göra det om inte här på min egna blogg? Tänker inte få dåligt samvete för en massa saker längre. Det här är jag och min blogg är mitt vattenhål. Och ändå säger jag inte allt här, även om man kan tro det ibland.

En röd amaryllis i köksfönstret får idag ”bryta av” tuggandet i texten.

Min familj skyddar jag och pratar inte så mycket om. Det positiva och det som gör gott vill jag givetvis berätta om, men varför ska jag utsätta dem för ord om det är jobbiga tider när de själva inte får styra? Är rädd om min familj och vill dem väl, det är självklart för mig. Önskar att jag tänkt så mera förr i mitt bloggande. Men även en gammal Michelingubbe som jag lär mig.

Mentalt håller jag på att bearbeta en sak inför nyår. Man kan se det som ett nyårslöfte där jag ska återta mitt ätande och det jag stoppar i mig. Ett köttfritt 2019 kommer det att bli för mig. Vill inte kalla mig någonting av de vanliga etiketterna, men kött blir det inte i fortsättningen. Det finns så många fina alternativ idag och de kostar inte så mycket mer i pris. Faktiskt. För min egen kropp och min egen skull, men också för att jag hatar den industri av dödade som pågår dag ut och dag in över hela världen, där djur får sätta livet till för att vi ska ha mat. Det värsta för mig är hur kycklingar behandlas och efter 35 dagar dödas de. Har sett så mycket skrämmande bilder att hälften vore nog. Jag vill inte vara en del av detta genom mitt ätande av kött längre.

Detta har skavt inom mig under flera år nu, detta med mitt köttätande och det har blivit allt svårare för mig att njuta av en köttbit. Det är dags nu att göra någonting åt det.

En svår tid är det inom mig. Det vet ni som läser här. Vet inte hur jag kommer att må efter nästa besök i Stockholm, men någonting säger mig att det är ”allvar nu”, Ni ser, jag försöker fortfarande ha ”kontroll” på det som komma skall. Detta sjuka kontrollbehov, i det lilla och i det stora, är min största fiende.