Etikettarkiv: kistlocket

Samma procedur

Vaknade tidigt som vanligt och stod och väntade på bussen strax innan sex. Kände mig då helt ok och var redo för en ny dag.

181003 höstlov

Hösten har snart tagit löven vid centralstationen.

Körde på som vanligt, men framåt halv 10 och innan förmiddagsfikat kom huvudvärken tillbaka. Trots att en vänlig arbetskamrat gav mig en ipren så ville det inte släppa. Det i kombination med en ljudkänslighet som gjorde att alla ovanliga ljud blev skitjobbiga så var det bara att åka hem mitt på dagen igen.

Sov återigen ett par timmar på eftermiddagen och sitter här nu och känner mig helt ok. Att spekulera i vad det är som pågår ger inte mycket, utan det är bara som flera på jobbet nu sagt till mig att lyssna på signalerna och vara ”snäll emot dig själv”….

Egentligen avskyr jag det. Ilska och frustration dominerar tankarna. På morgonen är jag som ”renast” ifrån allt som stör mig, kanske är det därför jag mår bättre då. Kanske är det också en reaktion på förra veckan, då jag inte kunde styra alla mina positiva energier, utan de bara flödade ut?

Samma procedur andra dagen i rad. Förhoppningsvis så kommer jag ikapp i mig själv gällande energi vad det lider. Men hur jag ska portionera ut det, utan att åka på dessa fall och uppgångar, det får jag fortsätta att klura på. Kanske enda tills kistlocket slår igen?

Annonser

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Ögonen är tillbaka

För sex år sedan, närmare bestämt den 23 oktober skrev jag följande i bloggposten Jag har tappat mina ögon:

Jag har tappat mina ögon. De som alltid varit knivskarpa och som jag alltid såg så bra med. Jag minns på alla tester att jag alltid såg nedersta raden. Detta är liksom ytterligare ett tecken på att allt är på väg åt helvete eller hur jag ska säga. Den självklara synen är inte alls lika självklar för mig längre.

Tänk att idag kunna säga att jag har mina ögon tillbaka! Vilken känsla det är! Jag ser igen! Utan glasögon!

Kvittot

Idag när jag var och handlade på den lokala butiken såg jag allt som stod på kvittot utan problem! För mig en känslomässig upplevelse och jag var nära till tårarna i butiken. Fantastiskt är det och jag kan inte låta bli att tjöta om detta för er hur stor skillnaden är för mig efter ögonoperationen hos Memira.

Per automatik så tänker hjärnan att jag ska sätta på mig glasögonen när jag närmar mig datorn eller som i butiken att läsa kvittot, men se det behövs ju inte längre. Idag har synen förbättrats än mer och ringarna försvinner från allt fler lampor och lysen. Dock var det väl starkt att åka utan solglasögon när jag lämnade jobbet (kors i taket, men det var sol idag).

Jobbade som vanligt idag på jobbet framför datorn, utan glasögon. Visst fan är det märkligt och häftigt det hela? Igår var jag halvblind och nu ser jag knivskarpt igen och kommer så att göra tills kistlocket slår igen.

Tofflan ringde och att få prata med henne kändes väldigt bra. Hon går en tuff match just nu efter att hennes mor lämnat jordelivet för ett par veckor sedan. Det var fint att få prata med henne om hur det går med allt. Hon är en stark själ på många plan. Tänker mycket på henne.

Helgen är blank. Jag ska läsa och göra saker med mina ögon. Mina ögon som är tillbaka i mitt liv! Det är värt att firas i helgen på något vis. För nu fokuserar jag på det positiva och låtsas inte om vissa saker. Saker som jag ändå inte kan göra ett skit åt…

Flytt, tatuering & ljusare tider

Har snart haft semester i fyra veckor. Komma ner till vila och att bara var här och nu på riktigt är svårt. I år har det tagit längre tid än vanligt. Helt klart. Men sista veckan har jag bara tagit dagen som den kommit och i det finns en härlig känsla. När man kommer dit vill säga…

Tanken var att i år bocka av en av mina drömmar, som fanns på min bucketlist. Fick ett presentkort av Anna när jag fyllde år senast där tanken var att jag skulle åka vattenskidor i sommar. Så blev det nu inte eftersom den bokade firman helt plötsligt tog bort just vattenskidor på programmet. Resan till Malmö var redan bokad och klar, och det gick ju bra ändå. Men den drömmen är fortfarande en dröm…

Biet som ska sitta på min vänstra axel.

…däremot ser en annan av mina drömmar nu ut att bli av. Har alltid velat ha en tatuering. För ett par år sedan blev jag också klar över motivet. Ett litet bi som hänger på min kylskåpsdörr som jag tycker mycket om. Den lilla kompisen ska nu hamna på min vänstra axeln och följa med mig ända tills kistlocket slår igen.

Tillfället kom helt oförhappandes när jag igår såg Artelius Tattoos erbjudande på Instagram. Hon kommer till Uppsala den 24 september och ska var med på en tatueringsmässa och hade lediga tider kvar. Jag slängde iväg en förfrågan och nu är jag bokad! Spännande värre…

Biet är symboliskt för mig och sen gillar jag just detta lilla bi. Kan känna samhörighet på flera plan med ett bi faktiskt.

På Annas balkong
Fika tidigare i juli med Anna och Elias på deras balkong.

På måndag flyttar Anna från Storvreta. Tänker lite djupare på det och det är slutet på en epok i familjens liv. Vi flyttade ut hit 1994 och Anna var drivande i det beslutet.

Nu, efter nästan 22 år flyttar hon tillbaka till Uppsala. Elias får börja åka buss, men hon kommer närmare Tofflan och hyran blir lägre för henne. Elias kommer fortfarande att bo hos mig på halvtid så helt ensam blir jag inte. Men visst känns det lite märkligt, men det är ju så att ingenting är bestående. Det visar ju även hennes val att byta jobb efter många år på samma ställe.

Storvreta har varit och är toppen för barnfamiljer. Så med facit i hand är jag glad att Anna övertalade mig att flytta. Det blev så bra för våra barn. Min plan är att bo kvar tills Elias har gått ut grundskolan. Han har idag nära till plugget och så länge räntor och sådant ligger på den extremt låga nivån som de gör nu, fungerar det bra för mig också rent ekonomiskt, även om ett par rum numera står tomma, att bo kvar.

Det är självklart för mig att hjälpa henne på alla sätt jag kan. Så det blir en del bära och sådant på måndag. Det är också min sista semestervecka. Fan, vad tiden går fort…

Maja är ute mer och mer

Varje förmiddag öppnar jag altandörren och låter Maja få vara ute så länge hon vill. Det är lite påfrestande, men jag vet att jag måste släppa kontrollen. Hon är ute allt längre och just när jag skriver detta så hör jag inte pinglan längre. Hon har hittills alltid kommit tillbaka och givetvis så gör hon det även den här gången.

Idag hade jag tänkt att ta en långpromenad till Fullerö Handel. Har inte varit där på flera år och någonting måste jag ju göra för mig själv. Ibland är ensamhet och nötning det som är nyttigast för mig. Att liksom tvingas landa. Gilla att umgås med mig själv helt enkelt och inte fly som alltid tidigare.

Ni som följt mig vet att jag har väldigt svårt för att ta stöd och hjälp från andra. Det ska då ha gått väldigt djupt i negativ riktning mitt mående och där är vi inte idag. Det har snarare blivit ljusare och bättre och det mesta har jag klarat på egen hand. Det ni! (;-)

Men att sträcka sig så långt att säga att jag ser framemot hösten och det som väntar, hmm nja det vet jag inte. Fast nu har jag ju tatueringen och min lilla bikompis att längta till… (;-)

Kampen mot alkoholen

Kampen mot alkoholen, detta är mina ord, mina upplevelser och tankar kring det i många fall dödliga giftet.

Det är lätt att moralisera och pracka på människor en massa åsikter. Vill ha det sagt innan du läser vidare och jag vet att det är en jävla kamp för många hela tiden och att mina ord då kan låta besserwisseraktiga och att jag tror mig veta en jävla massa.

Men dessa ord nedan grundar sig just på min väg och mina erfarenheter i kampen genom många år och som fått mig att komma dithän jag är idag.

2016-02-21 JerryHej, jag heter Jerry Olsson och är nykter alkoholist. Just idag är jag 50,3 år gammal.

Fatta! Och jag är fortfarande kvar i detta livet! Det trodde jag aldrig och många gånger har jag fått revidera mitt dödsdatum.

För jag har ju vetat…

Hela mitt liv har varit uppbyggt kring alkoholen. Det är många i min släkt som varit och är alkoholister. För en del gick det inget bra alls och för andra så kom de tillslut ur giftets grepp. 2009 tog jag mina första steg, i början på april 2014 var det definitivt slut för min del och där är jag idag. Idag saknar jag inte giftet överhuvudtaget. Blir snarare äcklad av alkohol.

För alkoholen är ett gift. Ett dödligt sådan för många människor. Läser en artikel som heter “Vi måste sluta normalisera alkohol” av Kim Lantz som handlar om vårt förhållningssätt till alkoholen och som är orsaken till denna bloggpost.

Idag håller jag med om mycket som hon skriver. Men då, när jag var ung och tyvärr upptäckte giftet som fick mig att bli en annan, då såg jag sådana som henne (och som jag själv tänker idag) som moraliserande tråkproppar, som drog alla över en kam. Mitt resonemang var ju då att 95% av alla klarar av att ta ett glas, ha roligt och vara sociala.

Jag kunde inte ha mer fel. Ville inte se den andra sidan, den fula och tragiska och trots att den så hårt drabbat min egen familj, så blundade jag. Orkade inte se. Flykt och en lätt väg att glömma saker och ting gjorde att även jag valde alkoholen ett bra tag i mitt liv.

Tiden och de egna erfarenheterna har fått mig att vända helt. Alkoholen ser jag idag som ett gift, någonting som gör människor sämre och förstör hela liv för så många. Alkoholen förgiftar och släpper fram monster som gör andra människor illa, både fysiskt och psykiskt. Ja, idag så hatar jag alkoholen. Men det tog många år innan giftet släppte sitt grepp om mig.

Många fler än alkoholisten påverkas negativt och att då prata på det sätt som en del gör, om att det är så få som inte kan sköta drickandet, då har man förbisett en aspekt, för de som inte kan sköta sig, de påverkar så många fler och det glömmer man lätt bort. Att se alkoholisten och vad den gör med hela familjer och människor i sin närhet gör detta till ett mångfaldigt större problem än antal som klarar av giftet eller inte. Många drabbas negativt av en alkoholist och den destruktiva förstärkningen som alkoholen ger människor är dessutom i vissa fall dödlig.

Visst, vi har alla ett val i livet att gå emot när vi inte kan hantera saker och ting, men vissa saknar den förmågan och då är det bara en sorglig föreställning med ett tragiskt slut och detta kanske man kan tänka på både en och två gånger innan man så lättvindigt resonerar som jag gjorde när jag var yngre. Hade alkoholen kommit idag så hade den totalförbjudits. Den hade klassats som narkotika och en fara för oss människor.

Många kommer på avvägar tack vare alkoholen och hittar aldrig tillbaka igen. Den gör ju också människor till lögnare och förstärker ibland redan uppblåsta egon till någonting som ingen orkar med och där det i en del fall slutar med ensamhet och ett okontrollerat drickande.

Explorer Vodka


Jag verkligen avskydde Explorer Vodka-etiketten när jag var barn.

Då visste jag vad som komma skulle… kan fortfarande knappt titta på den utan att fyllas av obehag. Den står för misshandel, svek och ångest för mig.

 

Alkoholen gör otäcka saker med människor och en del ljuger både för sig själv och sin omgivning in i det sista. I detta vet jag tyvärr mycket väl vad jag talar om, dels av egna erfarenheter innan jag själv vaknade till, men också orden från de som inte kan eller vill se sanningen att de är i klorna på någonting som kommer att döda dem om de inte vänder om. Flaskan går före allt annat. Familjer splittras och barn far illa. De ljuger och de förhalar sitt eget tillfrisknande och skyller på allt och alla. Kommer man runt egot, då är mycket vunnet. För den ångestförstärkning som alkoholen ger människor, den är inte att leka med.

Min farfar vände mitt i livet. Han tänker jag på ibland och tar kraft i att de goda exemplen finns därute. För det går att bryta med giftet. Det går att få ett bättre liv där känslorna är mina och inte alkoholens.

En syn på livet med nyktra ögon är livsförhöjande och tillslut kom den visdomen även till mig. Man är sig själv fullt ut och den känslan är fantastiskt. Att behöva ta till alkoholen för att fungera gör många människor sämre och ibland även desperata. Kroppen förfaller och den man en gång kände igen är någon helt annan. Alkoholen är ett gift utan tvekan och den förstör människor på många vis. Tänk bara detta att slippa alla bakfyllor och det måendet!

Tänker inte dra upp negativa exempel mer än att jag är smärtsamt medveten om den kamp en del för. Både i nutid och i mitt tidigare liv. Otäcka exempel på hur illa drogen kan göra med en människa. För jag vet hur smärtan är innerst inne, trots att man gör sken av annat. Hur mycket ångest och elände alkoholen skapar hos människor. Hur personlighetsförändrad man faktiskt blir. Jag önskar så att jag kunde göra något, ge kraft och inspiration att orka vända…

Visst, det finns många som klarar av ett hyfsat förhållningssätt till alkoholen i hela liv. De mår ok och kan hantera det. Men det finns faktiskt också väldigt många som dör i förtid av alkoholen. Se dig omkring och rannsaka dig själv, visst känner du ett flertal som dött på grund av alkoholen? Kanske inte akut, men där alkoholen påverkat att livet blivit kortare? De som blivit skadade av alkoholen och aldrig kommer tillbaka till ett tidigare liv förekommer också i många familjer. Räknar man sedan in även medberoende och alla runtomkring, så påverkar drogen bra många fler än alkoholisten själv.

Alkohol finns överallt. Jag går aldrig på personalfester längre eller till någon pub. Varför skulle jag göra det? Jag väljer bort vänner och bekanta där alkoholen är för central. Det funkar liksom inte med mitt nya liv, att leva på samma sätt som tidigare. Alkoholen är i centrum och människor blir förändrade på ett sätt som jag inte gillar. Det är liksom inte min arena längre. När jag väljer själv och kan hitta alternativ, då är det inget problem. Då är jag med, men miljöer där alkoholen dominerar och syftet är att ta sig ett glas, dit tänker jag inte bege mig igen.

Vägen har varit lång för mig att inse vissa saker. Att hitta mig själv och må riktigt bra det kommer jag kanske aldrig att göra, men jag vet idag att alkoholen är inget resesällskap för mig. Den fick mig bara att ta andra vägar, som ledde helt fel. Nu reser jag utan alkoholen och vägen framför mig innehåller allt färre gupp och saker som kan få mig ur balans eller att krascha igen. Med alkoholen så kommer jag aldrig att må på det sätt som jag vill och nå de mål jag har kvar i det här livet.

Men jag kommer aldrig säga att jag inte kommer in på fel vägar igen eller att jag inte kommer att krascha någon gång. Det är någonting som livet har lärt mig.

Men förutsättningarna för att fortsätta på den breda fina vägen, den är större idag än bara för ett par år sedan. För jag vill inte krascha och känna smärtan igen, för min egen skull. Det jag vill göra mot mig själv, det är att ge mig lugn och frid i sinnet. Jag är på väg att komma dithän även de dagar då mörkret är starkare inom mig. Det är en stor seger för mig. Det är till och med så att jag tycker jag är värd det nu. Ja, jag är fanimej värd att må bra. Jag själv tycker det och det är en stor förändring mot tidigare.

Tidigare så har jag alltid avskytt mig själv för många olika saker och ett säkert straff var att dricka. Förstöra och den vägen slippa ta ansvar. Jag kunde ju alltid skylla på alkoholen…

Fast ibland blir jag fortfarande trött på mig själv och mitt mässande om hur bra allting är nu utan alkoholen. Besserwissern har talat igen och så vidare. Orden kan ibland växa i käften på mig av von oben och att jag vet nog fan hur man tar sig ur alkoholens grepp. De stunderna är dock allt sällsyntare, för allt blir inte bättre. Det är bara det att jag nu lever på riktigt eller hur jag ska förklara det.

För att komma dithän har jag faktiskt kämpat med mig själv och varit envis med att jag ska fanimej inte sluta som vissa andra. Det är en kamp där jag flyttat fram positionerna och idag tagit flera delsegrar, von oben eller inte men så är det!

Alkoholen gjorde min väg längre. Flera omvägar och krascher kanske hjälpte mig att vakna till hur paradoxalt det än kan låta. Jag tror att livet och dess förutsättningar är mer mångfacetterat än vi kan ta in med de sinnen som vi har tillgång till just nu. Vissa upplevelse är nödvändiga och kan man lära sig någonting av det man är med om, då kommer man tillslut vidare. Men då måste man våga släppa taget, be om hjälp och vara liten. Genom att vara liten en stund, så blir man så jävla stor och stark sen!

En sak vet jag idag och det är att alkoholen är en falsk vän som inte ska vara med mig när kistlocket slår igen.

Regn & jävelskap

2015-07-09 Regn

Fick sitta inne och ta kort ut mot fikabordet på jobbet. Regnet pågick under flera timmar och humöret sjönk sakta men säkert. Ingen bättring i sikte heller.

Regn & jävelskap. Tåget har nu varit inställt två mornar i rad. Signalfel på samma ställe. Undrar jag om det inte blir bussen oavsett i morgon, även om den tar längre tid.

Det spöregnade när jag gav mig ut på mina 40 minuters joggande. Men idag så spelade det ingen roll, jag var bara tvungen att göra någonting för att skingra tankarna. Det är på riktigt det här. Kan inte förklara det på annat sätt. Finns liksom inga sätt att komma undan om jag menar allvar med att förändra mitt liv permanent och tills kistlocket slår igen.

Fan är ordet ibland, men det går som tur var över. Åtminstone en liten stund. Linn kommer till mig i morgon kväll och det är jag så glad för.

Destruktiva och dåliga beslut känns märkligt att behöva förklara för vissa, hoppas bara det handlar om att de inte vill såra mig?! Men det gör de inte, utan jag behöver brutal ärlighet gällande de dåliga besluten och det destruktiva.

Har ju skrivit om detta sedan 2009 och varit jävligt ärlig, även om jag i perioder inte orkat skriva om skiten. För det är skitjobbigt att inte kunna bli vaccinerad och känna frid och lugn kring detta förbannade gift som ånyo dominerar mina tankar. Efter nästan 1 1/2 år då det gått hyfsat.

Behöver jag säga mer? Men jag kämpar vidare och kommer inte att ge mig, utan jag kommer då springa ihjäl mig i så fall… för det tar jag till istället nu när oron blir för stark!