Etikettarkiv: katterna

Vita liljor & canvastavlor

Canvastavlor av Felix och Maja

Ett postpaket låg och väntade på mig när jag kom hem efter jobbet. Två oerhört fina tavlor i canvas på Felix och Maja fanns i paketet. Det var från Linn och Jordan. Jordan hade fotograferat och fixat bilderna. Han är så duktig med kameran alltså. Kolla in hans sida Jordan Din Photo så förstår ni vad jag menar.

Är så glad och tacksam över bilderna. De är så fina!

Vita liljor

Blombuketten (som jag också fick av Linn och Jordan) är ganska märkvärdig. Den blommar i olika steg och nu är det de vita liljorna som dominerar. De är så fina och luktar gott. Får se hur länge buketten kommer att stå sig, men det känns som om det är flera dagar kvar.

Idag har jag käkat ipren. Har känningar på vänster sida i både hals och öra. Känns som om det är något skit på gång och dessutom är jag mer trött och frånvarande än vanligt på mötena vi hade idag. 

Bouppteckning efter pappa ser äntligen ut att få ett avslut. Möte på måndag och då ska förhoppningsvis de sista vara klart.

En dag i taget. En tanke åt gången. Allt går. Vad är det värsta som kan hända? Eller bästa om jag är på det humöret…

Annonser

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Åldrande & bättre på jobbet

Trädet Resecentrum

Vid Resecentrum står detta stora träd just nu naket och bara väntar på värmen. Bilden togs igår när jag satt i solen och väntade på bussen. Innan hade jag varit på lunch med goda vännen Clabbe.

Det blev en kort arbetsdag eftersom jag före lunchen träffade C för andra gången. Hon är bra och jag har förtroende för henne när vi kryssar mellan mina delpersonligheter enligt psykosyntesens idealmodeller.

180411_02

Det är inte ofta jag fångar alla tre katterna på samma kort. Här sover de ganska nära varandra i soffan.

Tyvärr börjar Maxi visa oroande tendenser som indikerar på att han inte mår riktigt bra. Jag ska avvakta lite till innan jag tar honom till veterinären, men det skrämmer mig väldigt mycket eftersom jag då inte riktigt vet vad som kommer att hända med honom. Så länge han äter, kurrar och inte dra sig undan avvaktar jag, men han har smalnat av en del och så för jag för mig att han dricker mer vatten än vanligt. Tycker också att han är sävligare och mer trött än tidigare. Allt går liksom lite sakta, men jag ser inte att det är fel på balansen eller att han verkar konstig. Är lite orolig för att det är saker som det inte går att göra så mycket åt. Han fyller 14 år den 15 augusti.

Förmiddagsfika ute 12 aptil 2018

Vi har haft några riktigt fina dagar nu. För andra dagen i rad blev det utefika både vid förmiddagsfikat och lunchen. I solen värmde det på riktigt fint. Vi var inte så många som vågade ut, men både Eva och Mats gjorde mig sällskap.

12 april 2018 Eva i solen

Hon kommer att bli en av mina närmaste arbetskamrater på den ena halvan av min tjänst. Det handlar om administration och flera olika system som vi ska ta hand om tillsammans. Personalsituationen på jobbet har ändrats under våren och flera problem måste lösas. Måste säga att saker och ting börjar komma ”på plats” på ett riktigt bra sätt och jag trivs bättre än på flera år. Visst kan det vara jobbigt att tänka för mycket på allt som kommer till och att ansvaret ökar, men samtidigt jobbar vi så bra tillsammans i den administrativa gruppen där chefen varit så stöttande, att det också stimulerar mig och gör att jag vill göra det bästa jag kan för att få allt att funka utifrån det jag kan påverka. Får man förtroende, ansvar och pushning från sin chef som jag inte upplevt tidigare, då växer jag. Då vill jag dra mitt strå till stacken helt enkelt så gott jag nu kan.

Mitt medvetande har förändrats och kanske är det inte något som jag ska grubbla över. Att jag åldras samtidigt som jag klarar av att vara i nuet på ett litet annat sätt är nog de största anledningarna. Ibland skrämmer det mig, men lika ofta är det på ett sätt skönt att inte riktigt vara ”med” på samma sätt som förr. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt och nej, det handlar inte om demens eller att jag börjar bli än mer virrig än vanligt.

Förkyld och snorig har gjort att Elias inte gått i skolan den här veckan. Han är hos sin mamma och vi får se om han orkar ta sig till mig i morgon eller om det blir i helgen. En mamma som ändrade siffror igår och som jag ska fira på söndag. En riktig femetta om du frågar mig! (;-)

Utefika, rumsrensning & sista tågresan med järnvägsbommarna

5 maj 2017 Fika i solen

Två dagar har vi nu suttit ute på förmiddagsfikat. Det har varit kallt, men med en extra tröja och en plats där solen lyser, fungerar det ok. Det är järngänget som går ut och vägrar följa någonting annat än almanackan. Det är ju för sjuttsingen maj nu!

Det märks att saker och ting går sakta just nu eftersom jag kom ner först till fikat och gick sist. Kan och får inte hetsa och stressa och samtidigt behöver jag så väl socialisera med arbetskamraterna och jag ser det som en del i min rehabilitering helt enkelt. Att försöka ta det lugnt. Ibland orkar jag inget annat.

Igår var en lite sämre dag på jobbet, idag kändes det bättre. Men det är så det är i mitt liv just nu. Får helt enkelt bara vila i detta. Inte tänka så mycket utan bara vara är mantrat dagligen. Det är så lätt att säga det i teorin, men att leva i praktiken på det sättet är jobbigt. Men jag kommer aldrig sluta att försöka.

Idag rensade jag ur en del från mitt rum igen som har med data att göra. [Instagram]. Det tar mer på mig än jag vill erkänna och när jag såg saker som hade tillhört en före detta arbetskamrat som idag inte mår bra, då var jag tvungen att bryta. En hel del som påminner om mitt liv som dataansvarig rensades ur. Det är märkligt för en som jobbat med det i 20 år. Det är fanimej märkligt men samtidigt så kan ingenting vara för evigt. Allt har ett slut.

Samarbetet med B som nu är ansvarig fungerar dock bra och kanske kan vi hïtta någon form, om chefen är med på det, där jag kan stötta honom och kanske ta hand om de bitar rent administrativt som han inte hinner med när han är ute och far i församlingarna eller besöker någon anställd som har problem?

Vet faktiskt inte riktigt vad som händer framöver och bara den tanken är en stor ansträngning för mig att inte tänka för mycket kring och då inte ta ut negativa saker och ting i förskott.

5 maj 2017 Katterna

Maja, Maxi och Felix är mina tre katter. De är väldigt viktiga för mig. Ser dem som skyddsänglar. De finns alltid där. Här får de lite crabbsticks som fredagsgotta.

Idag kändes det lite speciellt att åka UppTåget hem. Detta beroende på att det var sista gången som jag åkte med tåget över järnvägsbommarna. I helgen så ska de tas bort och sen är det tunnel som gäller. Filmade en liten snutt för det interna arkivet [Instagram].

En helg då jag i morgon ska träffa Clabbe i Husbyborg under förmiddagen för att hjälpa honom att bära lite möbler. Får se hur lång orken räcker, men det ska ju inte gå på ackord. (;-)

Madonna & katterna

Min dotter Frida har gjort två fina collage till mig.

The Queen of Pop Madonna:

Madonna Collage 2017

Visst är den häftig? Har den som bakgrund både på mobilen och datorn.

Hon studerar bildhantering nu i skolan och den första hon gjorde var på katterna:

Collage katterna 2017

Maja, Felix och Maxi fick äran att vara det första motivet. Är så glad att jag fick en kopia även av detta collage.

Tack Frida!

Änglar & förmiddagspromenader

7 februari 2017 Katterna

Det är inte ofta jag ser alla tre katterna i samma säng, men i förmiddags hände det. En härlig syn!

7 februari 2017 Katterna äter

Att de äter tillsammans är vardag. Det gjorde de nästan från början. Maja, Felix och Maxi är mina änglar och blir än mer viktiga när inte Elias är hos mig.

De känner av mig på ett sätt som ibland får mig full i skratt och bara det gör att måendet förändras till det bättre. De är så viktiga för mig.

7 februari 2017 Maja

Maja när jag hade kommit hem från min förmiddagspromenad. Hon vill alltid vara med och är en väldigt nyfiken fröken katt.

7 februari 2017 Förmiddagspromenad

Det var några dagar sedan som solen tittade fram, men i morse fanns den där. Trots detta var tankarna tunga och egentligen vet jag inte varför. Men det är just detta som gör denna resa jag nu är på till ett helvete. En helvetesresa där jag saknar egna styrmedel och lärdomarna är svåra att se just nu.

7 februari 2017 Förmiddagspromenad

På förmiddagen fungerar jag bäst. Ju tidigare ju bättre men pratar vi före klockan sex så är det ingen idé. Har nästan ett tvång av att jag måste ut för att bryta tankarna och den så kallade medvetna vila som jag nu försöker mig på för att må bättre.

Men som sagt, idag var det tungt och då spelar inga hjälpmedel som helst någon roll, visst jag fastnar inte lika djupt och efter ett tag släpper det. Men jag kan nog säga att hela dagen varit lite dov för mig av olika anledningar. Uppgivenhet över sakernas tillstånd, samtidigt som jag vet att alternativet till kampen är än sämre.

I morgon ska jag utmana mig själv. Inte en, utan två gånger! Går det bra så kanske det blir några ord i morgon på bloggen. Det ni… (;-)