Etikettarkiv: katt

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Har precis tagit farväl av fina Maxi. Sov gott vännen! ❤️

A post shared by Anna Olsson (@krumelutten) on

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Annonser

Femetta & nojigheter

En riktig femetta firades idag!

15 april 2018 Anna firades

Den riktiga födelsedagen var den 11 april, men då jobbades det och var vardag. Svårt att få ihop timmarna för ett firande, så det fick bli idag. Vi bjöds på en härligt blöt och färsk tårta med vit marsipan, chokladpudding och körsbärssylt. Till det kaffe, runda smarriga wienerbröd samt kakor.

Elias och jag hade med oss ett litet fyrkantigt paket till födelsedagsbarnet. Fyra små men ack så tjusiga elefanter i guldigt utförande. Anna älskar elefanter och nu fick hon fyra tillskott till samlingen. Det är svårt med presenter numera, men en elefant kan aldrig slå fel till barnets moder som nu samlat på de stora djuren under många år.

15 april 2018 Tulpaner

Tidigare på dagen hade Annas pappa varit och firat sitt barn med bland annat tulpaner och en chokladask.

Vi uppdaterade oss alla om nuläget och besöket varade i drygt två timmar. Tack för gästfriheten Tofflan och Anna! Ni är guld värda på många sätt och vis!

15 april 2018 Gos med Maxi

Maxi fyller 14 år om några månader. Kanske är det jag som nojar på för hårt när han förändras och åldras? Jag kanske överdriver och är återigen en Drama Queen? Jag vet faktiskt inte, men jag får en sådan jobbig känsla just nu gällande Maxi.

Blev ledsen och var nära till gråten när jag googlade om åldrande katter, även om jag vet att det är helt naturligt och att vi alla den vägen ska gå. Men min Maxi, som funnits där under stora delar av den jobbiga resa jag gjort de sista 10 åren… … ska han nu liksom börja bli dålig och inte orka så mycket mer?

Han har smalnat av, dricker mycket vatten och sover mer än tidigare. Det är det negativa. Men samtidigt äter han och gosar som vanligt. Men allt går sävligare och han har blivit tröttare. Det började redan i höstas då jag tyckte mig upptäcka att han inte var sig lik i perioder. Sen försvann det och nu detta som gått ganska fort med avmagring och trötthet. Vet inte vad jag ska tro, och kanske nojar jag mer än jag behöver för det som ändå är oundvikligt. Jag vet inte riktigt. Hade han varit sjuk hade det visat sig på lite andra sätt om jag ska tolka det jag läst på rätt sätt. Dragit sig undan, slutat äta och bete sig konstigt rent allmänt.

Idag köpte jag räkor åt honom för att jag ville att han skulle få någonting som han verkligen tycker om, samtidigt som jag skulle få ett test på om han börjat tappa aptiten också. Han fick halva burken och åt nästan upp alla räkorna. Det ser jag ändå som ett gott tecken.

Sen hände följande när jag släppte ut honom:

Kanske är det så att jag nojar för hårt, för tidigt så att säga? Nu har han kommit in och sover. Han är ju ändå snart 14 år och precis som oss människor åldras vi olika snabbt. En del blir väldigt gamla och en del dör tidigare. Vi är alla unika själar med olika vägar att vandra.

Felix som var nära döden 2011 märks det då ingenting på, trots att de är lika gamla. Han är precis som vanligt. Det trodde jag inte för några år sedan, men Felix är verkligen en överlevare av stora mått. Men som sagt, Maxi kanske kommer igen, inte som förr men ändå ett tag till. Kanske är det bara det naturliga ”åldrandet” som jag nojar över?

Njutningsdag

Idag har gubben njutit!

13 april 2018 Valrörelsen har startat

Ja, inte av att valrörelsen hade startat och att såssarna belägrade delar av Stora Torget i Uppsala, det njöt jag inte ett dugg av.

13 april 2018 Utelunch Stora Torget

Det jag njöt av var givetvis solen och att både stad och växtlighet vaknat till en del ur vinterdvalan. Många passade på i solskenet att äta sin lunch ute idag.

13 april 2018 Drottnnggatan mot Carolina Rediviva

För mig är Stora Torget Uppsalas mitt. Nu vet jag inte om det är på detta viset, men det känns som om det är det centralaste man kan komma av Uppsala. Bilden ovan är också en klassiker, Drottninggatan mot Carolina Rediviva.

13 april 2018 Kavajen åkte fram idag

Idag var det dags! Men först mot kvällen när det i solen var över 17 grader ett tag. På väg till den lokala butiken så blev det lättklätt med kavaj för första gången i år. Härligt!

13 april 2018 Grannens katt

Grannens katt ligger och solar i blomlådan. Så söt så.

På jobbet så donade jag med stiftsbrevet och det var riktigt roligt. Nu hoppas jag bara att ordinarie redaktör C inte gör om allt på måndag… hehe… hon kom hem från Japan häromdagen och jag är så nyfiken på hennes reseberättelse och hur det var.

Elias har kommit. Vi käkade hamburgare och har nu fredagsmys. Det är livskvalité det. En riktig njutningsdag sanna mina ord.

Påskafton

Påskkycklingar

”Töta” kycklingar hos värdparet.

Bjuden på påskmiddag hos Anna och Tofflan. Tog bussen in till Uppsala och StorHemmet. Sonen har mammaveckor nu så han fanns på plats.

Påskmiddag i StorHemmet

Påskmiddag på G.

De hade gjort så mycket god mat. Påminner mycket om julmaten och efteråt var jag så mätt och kände mig rundare än vanligt.

Påskpyssel

Påskpysslande.

Efter maten påskpysslandes det. Att det fattades en pusselbit frammanade mycket känslor från den pusselbyggande själen.

Påskgodis

Fick ett påskägg.

Som grädde på moset hade värdparet ett påskägg till oss alla. Omtänksamt och gott.

Lucifer

Lucifer

Fick en fin bild på Lucifer, Majas yngre brorsa som nu bor mitt i Uppsala.

Efter maten så vilade vi alla en stund innan det bjöds på kaffe. Vi var alla lite trötta efter maten.

De bor fint i StorHemmet, mitt i Uppsala. Man hörde tåget susa förbi då och då och spetsade man öronen ordentligt kunde man även höra järnvägsbommarnas plingningar. Fast jag tror att detta med tåget är ett ljud man blir van vid och tillslut gillar. Det kommer liksom att höra till bilden.

Men tänk att ha gångavstånd till allt! En gång, en dag ska jag själv komma dithän, även om jag bara bor i ett kyffe.

Påskafton 2018 var väldigt fin. Inbjudande och många skratt. Tack för att jag fick vara med.

Solen

På väg hem.

Solen sken igenom bostadshusen när jag satt och väntade på bussen. Det har varit så mycket sol de sista dagarna och det är bara tacka och ta emot allt ljus.

När jag kom hem somnade jag i soffan och sov i över 2 timmar. Ändå hade jag inga problem att somna när det sedan vid halv elva var dags att knoppa. Tror att hela äventyret tog mer på mig än jag trodde. För innan jag åkte ner hade jag ont i huvudet och det brukar jag inte ha. Kanske har jag ändå sovit för lite den sista tiden?

Det är svårt detta med balansen och det gäller inte bara sömnen utan kosten där jag inte har den kontroll som jag skulle behöva. Vikten plågar mig men ändå gör jag fel val. I detta är min vilja så svag, fortfarande…

Garderobsord & sorg

gladpask2018

Påsken för min del är en påskmiddag på påskafton hemma hos Anna och Tofflan. För övrigt går helgen obemärkt förbi, men visst tänker jag på Jesus och hur vi idag tolkar hans gärningar på den tiden det begav sig.

Människor kan vara förfördelade, illa behandlade och ha ett agg mot någon. Det är helt ok att vara arg, grinig och jag vet inte vad, men när det drabbar någon annan helt oförskyllt då surnar jag till. Det var på vippen till ett verbalt slagsmål eftersom jag bara inte kan vara tyst när en för övrigt så kallat mogen själ beter sig på ett helt irrationellt sätt. Tycker inte om när människor medveten vill jävlas med andra utan anledning. Det där medvetna, att trycka till och liksom inte ha täckning för det, det gör mig heligt arg.

På jobbet har vi ett bokbord där man får ta med sig en bok om man hittar någonting intressant. Ska väl vara ärlig med att säga att jag aldrig tidigare tagit någon bok från det bordet eftersom jag liksom inte riktigt gått igång på innehållet. Men häromdagen hajade jag till när titeln ”Välkommen in i min garderob” slog emot mig. Än mer intresserad blev jag när jag läste mer: ”En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen. För hur är det att vara frikykligt kristen och leva i en samkönad relation? Att vilja vara en del av kyrkan som låtsas att han inte finns?”

Boken är skriven av Anton Lundholm som är utbildad teolog och född 1984. Har börjat läsa och boken är väldigt intressant med min egna historia i bagaget som bög och intresserad av andligheten. Boken är utgiven av Boförlaget Libris.

Har haft stora problem med att läsa böcker sista åren. Har inte orkat igenom ett par som nu bara ligger och väntar. Får se hur det blir med denna, om ämnet kan vara så pass intressant att jag orkar? Men det klart, kommer jag inte igenom en bok som handlar om katter, då vete fåglarna. Jag ska testa i alla fall eftersom kyrkans syn på homosexuella är någonting som har förändrats till det bättre under åren och då pratar jag främst om Svenska kyrkan.

Min syster ringde häromdagen och hade ett mycket tråkigt besked. Hennes 7-åriga katt Morris hade dött! Han var hur pigg som helst ena dagen och sen den andra hade han problem med andningen. Hon väntar på obduktionsresultatet för att få veta vad det var som hände. Hos veterinären när de skulle söva honom orkade han inte mer utan avled. Det är så tragiskt det hela.

Var kattvakt åt Morris några gånger och minns hans gosighet och hur fin han var. Vi hann få en liten form av relation och jag ser honom framför mig när jag öppnar dörren för att ge honom mat. Alltid när han hade ätit gosade vi en liten stund.

Morris 2017

Tänk vad fort det kan gå. Det gäller verkligen att njuta i nuet och visa sin uppskattning mot dem som ligger när ens hjärta. Vila i frid, kära Morris!