Etikettarkiv: kärleken

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

180509_kungsgatan

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

180509_dorrar

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

180509_tommarum

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

180509_tornen

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

180508_egot

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

180508_skuggan

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

180508_flygaivag

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

180508_vagen

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

180510_paskliljor

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Annonser

Besök i det nya StorHemmet

16 februari 2018 Kärleken

Att bli sambos efter mer än 10 år tillsammans. Vilken känsla det måste vara. Det kändes spännande att se Tofflan och Annas nya hem idag. Kärleken dem emellan får äntligen förenas i ett helt liv tillsammans. Inte delvis och i småskärvor utan på heltid. Det var fint att se dem tillsammans i det nya StorHemmet.

16 februari 2018 Burkar

I köket har de fått upp lite saker. Fina burkar.

18 februari 2018 Toffelmammans telefon

Toffelmammans telefon som fått följa med andas nostalgi.

18 februari 2018 James

James hälsade också oss välkomna.

16 februari 2018 Biblioteket

Det fantastiska biblioteket!

16 februari 2018 Färskt kardemummalängd

Frida och jag bjöds på färsk kardemummalängd. De har ett bageri runt knuten.

18 februari 2018 Kaffe!

Vi fick kaffe och de berättade om flytten och de som komma skall. Det var en trevlig stund i deras nya hem, StorHemmet.

Tillbakablickar från förr II

promenad_020223_04
23 februari 2002 – då var gubben i farten värre.

I morgon bloggar jag min sista text. Här kommer den sista av tillbakablickar och jag börjar med min yngsta son (som i morgon fyller 15 år):

Elias våren 2003Livets största gåva
Den 19 augusti 2002 är barnet beräknat. Idag är bebisen 12 veckor och 3 dagar gammalt. På ultraljudsbilden syns huvud, öron, fötter och armar väldigt tydligt. En fantastisk syn. Redan den 22 december kom svaret på testet:
Jag och min fru Anna skall bli föräldrar igen!

Första dagarna var nästan overkliga och chockartade, men ändå på ett positivt sätt. Att vi skulle bli föräldrar igen fanns liksom inte i någon som helst planering. Detta kan vi bara se som en stor gåva från Gud. Det finns en själ därute som vill komma till vår familj. Det är så stort och så ansvarsfyllt. En mäktig och underbar känsla.

Kul att läsa om vad familjen gjorde på nyårsafton 2001:
Vi åt laxfilé med hasselbackspotatis till nyårsmiddag. Det var väldigt gott och det bästa var att alla i familjen åt detta med största aptit. Efterrätt var gammeldags vaniljglass med hallon. Vickning på kvällen chips. För att hålla både mig och ungarna igång fram till tolv så spelade vi musik på hög nivå. Vi fick alla välja våra favoriter. Många hekto försvann under dessa timmar.

Annandag Jul 2001
På annandagen kom några av mina släktingar och hälsade på. Jag har ju inte så många på min sida som jag har kontakt med. Det var moster Inger med sin Christer, moster Berit och syrran med sina barn. Att Berit kom var jättekul, eftersom hon aldrig tidigare besökt mig och min familj. Vi bjöd på trerätters middag, med krustader (heter det så?) som var fyllda med räkstuvning som förrätt och fläskfilé & ris som huvudrätt och chokladpudding avslutade middagen. Jag åt Quorn istället för grisfläsket. Allt avslutades med kaffe och konfektyr… hehehe …vågar inte tänka på hur många kilo jag gått upp denna jul…
Vi hade det väldigt trevligt och vi skrattade mycket tillsammans.

Annandag Jul 2001
Krister, Frida, Berit och Inger en oförglömlig annandag jul 2001.

besokannandag_0112
Anna, syster Mona, Berit och Inger runt bordet på Månskensvägen 2001.

Så här med facit i hand blev denna dag väldigt speciell. Det var väldigt avslappnat och tankarna idag far efter att är det så här man kan ha det med en normal släkt vid sin sida? Ett kärt minne.

Sen läser jag om brytningen med min andliga mentor och hela den upplevelsen som jag hade med den själen under drygt 2 år. Var jag så egoistisk i mitt sätt att avslutet var nödvändigt? Det var jag nog, livet lär.

Men jag klarade inte av att gå vidare under 2002 utan jag “gick tillbaka” för att modet inte fanns där. Det var inte medvetet, men nu i backspegeln ser jag det. Jag valde “det destruktiva” eller hur man ska säga och inte “ljuset” för att jag helt enkelt inte kunde för mitt stora ego. Egot vann den gången. Det finns så många texter från den här tiden där mitt ego styr orden. Idag ser jag det tydligt.

Hemsida 2002
Så här såg min hemsida ut 2002.

Fagerudd sommaren 2002
En fantastisk vecka i Fagerudd sommaren 2002.

Kärleken till min familj fanns där hela tiden. Kärleken till Anna på det sätt som jag trodde det skulle vara fanns också där. Jag försökte verkligen med de redskap jag då hade. Stick av sorg och tankar på att kanske hade jag kunnat gjort annorlunda,  men idag vet jag att det inte var möjligt och det är en livssorg som jag alltid kommer att bära med mig. Redskapen inom mig var begränsade och som sagt mitt ego var för stort för att klara av det hela vägen så att säga.

Island maj 2002
Personalresa till Island 2002 är ett fint minne.

Vi går alla igenom det som är bäst för oss, även om vi inte kan se det då det pågår. Idag gäller det att vara i nuet och se framåt. Göra det bästa av det som finns inom en. Inom mig idag är jag otroligt ödmjuk inför det jag var med om under de här åren.

Allt betyder något. Ingenting är bortkastat.

Jesus tomma grav

JesusHittade en mycket intressant artikel av John Sjögren med namnet “Kristendomen uppstod ur den tomma graven”.

Han för där ett resonemang kring hur kristendomen uppkom tack vare tron på att den tomma graven verkligen existerade och att Jesus återuppstod från de döda.

Först måste jag bara säga att jag själv resonerar utifrån den kunskap livet givit mig kring ämnet. Min uppväxt som var totalt ateistisk där någon tro överhuvudtaget inte existerade har givetvis färgat mig och det utgångsläge min egna tro fick i starten av det här livet.

Jag har således inte fått någonting från modersmjölken så att säga när det handlar om Jesus, Gud och religionen. Totalt lekmannaaktig på ett mycket grundligt plan, utan större intellektuella piruetter in i den kristna tron.

Mina upplevelser och tankar utgår från att jag jobbat i Svenska kyrkan i över 30 år. Hamnade inte där utifrån kristna preferenser, utan för mig handlade det då om att få ett jobb och en inkomst. Sen blev jag kvar och under åren har min syn på kristendomen och dess förespråkare förändrats. Konstigt vore det annars.

Sjögren skriver bland annat i sin artikel:

En nutida läsare skulle kanske i mötet med Bibelns ­texter vilja tolka uppståndelsen symboliskt, som ett uttryck för en vagare tro på Jesu upp­höjelse efter döden, att han upptagits till Fadern i himlen ­eller något liknande mer lättsmält och abstrakt.

Bibeln är för mig en bok skriven av människor som av olika anledningar hade ett behov att styra andra människor. Ibland med goda intentioner men också av tolkare som drevs av maktbegär. Bibeln kan visst vara ett rättesnöre för många, men så fort det blir bokstavstolkning av det hela, då blir det problem i mitt sätt att se på saken.

Jesus är dock en realitet för mig. Han har jag inga problem med och tron på att han funnits. Men sen… ….tolkningarna genom åren och det som sedan blev Bibeln. Bibeln har många fina ord, men lika många hemska dito som jag bara inte kan ta till mig. Det går bara inte.

Jesus finns i min världsbild. Dock tror jag att orden om och kring honom många gånger kommer från människor som velat styra skeendet i vår värld på ett sätt som inte har ett dugg med Jesus att göra. Så fort det kommer in skuld och skam i en berättelse så backar jag. Skuld och skam är skapat av människor som ville styra andra i religionens namn och tyvärr så är Bibeln full av sådana passager.

En del säger att man kan inte välja russinen ur Bibeln, utan tror man på den så måste man så att säga köpa hela paketet. Det kan inte jag göra. Att genom en så kallad gudomlig bok peka på att vissa människor utifrån vilka de älskar bär på någonting som är fel och utifrån Guds ord är synd, det är sådant som jag aldrig kan få ihop till någonting som jag tror på.

Vi ska gå igenom alla känslorna, vi ska leva livet fullt ut och vi ska våga känna. Men att döma någon utifrån Bibeln på ett visst sätt, det kan i min värld bara vara ord och handlingar från andra själar där det jordiska egot styr och där det till stora delar handlar om makt. Den organiserade religiösa världen har otaliga exempel på detta.

När jag tänker på Jesus växer ett hopp inom mig. När jag tänker på Bibeln så svalnar det snabbt, just för alla märkliga ord om hur människor ska leva sina liv. Har man kärleken och tankesättet att såsom jag vill bli behandlad så behandlar jag andra, då är man bra mycket närmare Gud och Jesus. Gud ger oss stolparna, sen har vi själva valen att forma våra liv.

Sen var Gud står för hos mig, det är en helt annan bloggpost, men jag kan säga som så här att Gud eller Alltet som jag tycker passar bättre det är allt som existerar. Gud är Alltet. Vi är Gud, allt hänger ihop men just nu är vi “frisläppta” eller hur jag ska säga det för att känna och uppleva saker utifrån egna valda mål givetvis i samråd med Gud/Alltet.

Jag tycker mycket om att vara i kyrkor, men det är så länge prästen är tyst. Det är inget fel på en del av prästerskapet, men de ger mig känslan av att de tror sig veta mer än mig själv och vad som är rätt för mig och just genom sitt så kallade kall har den “rätta” tron eller hur jag ska uttrycka det. Bibelsprängda människor flyr jag som synden, de skrämmer mig…

Svenska kyrkan gör mycket gott i samhället och finns alltid till för människor vid kriser och svåra stunder. Den uppgiften räcker långt för mig att legitimera dess existens och att jag vill fortsätta att jobba för dem.

Den del av kristenheten som tilltalar mig, den öppna och icke dömande biten som bärs fram av människor utan någon som helst egen vinning, den vet jag existerar och när jag möter sådana människor, då förstår jag bättre varför kyrkor och församlingar finns. Fast jag måste säga också att de finns även utanför kyrkans sfär, människorna som är dagens ljusbärare och driver kärlekens budskap framåt.

Kärlekens urkälla

2016-01-25 Jace

Snart är han tre månader, den fina grabben Jace. Han och hans moder var på besök igår tillsammans med Linn och vi åt middag tillsammans.

Det var så roligt att få träffa dem igen. Tiden går ju så fort. Att titta in i hans ögon och när han så att säga “besvarar” blicken, då är det som att titta in i kärlekens urkälla eller hur jag ska förklara det. Så mycket värme och godhet på en gång och jag kan inte sluta att le. Han är fin han, Jace och en viktig själ för många.

2015-01-26 Medalj

Smicker fungerar på mig. Denna fina medalj fick jag idag av M på jobbet och hon fick mig direkt. Som sagt, smicker fungerar på herr Olsson. Tack för värmen!

Två intensiva dagar på jobbet. Två intensiva dagar som kommer. Tror jag i alla fall. Going with the flow… going with the flow…

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.