Etikettarkiv: Kärleken till livet

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Annonser