Etikettarkiv: kärlek

England dag VI

2 juni 2018

Vilka förväntningar jag hade på denna dag, vår sjätte i England! Vi skulle åka buss till Liverpool! Bara tanken, att jag skulle få komma dit och se mig omkring var helt overklig och sen att få ta del av The Beatles historia i deras hemstad… wow!

Bussresan från Bradford gick via Manchester och tog drygt 2 1/2 timme. En bonus var alltså att med buss få se även de centrala delarna av Manchester.

180602 England 01

Äntligen framme vid The Beatles Story – originalmuseet om världens mest kända musikgrupp The Beatles!

Vädret var uppehåll och regn om vartannat. Mitt klädval var helt fel, så när vi befann oss utomhus gällde det att hålla igång för att inte stelna till i det ganska kyliga vädret.

180602 England 02

Upplägget var lite annorlunda mot ett vanligt museum. Vi fick alla en liten spelare runt halsen med hörlurar. Vid varje sektion kunde vi själva lyssna och även ibland se en filmsnutt från just den tiden i historien om gruppen.

180602 England 03

Jag tyckte början av deras karriärer var mest intressant, hur de träffades och vad de gjorde precis innan de slog igenom. Det var så mycket fakta, memorabilia och information att man skulle ha behöva gått rundturen flera gånger för att liksom kunna ta in allt.

180602 England 04

Paul McCartney (1942-), George Harrison (1943-2001), John Lennon (1940-1980) och Ringo Starr (1940-) i början på 60-talet då deras karriär inte kommit igång riktigt som The Beatles.

180602 England 05

Det var en fascinerade upplevelse att gå igenom historien om gruppen. En del visste man sedan tidigare, men det var mycket som var nytt för mig. Som att de spelade på The Cavern Club 292 gånger 1961-1963 t ex.

180602 England 06

Replica hur det såg ut i Abbey Road Studios när gruppen i september 1962 där spelade in sina första låtar.

180602 England 07

En av mina favoritlåtar med The Beatles är Eleanor Rigby från 1966.

Eleanor Rigby, died in the church
And was buried along with her name
Nobody came
Father McKenzie, wiping the dirt
From his hands as he walks from the grave
No one was saved
All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

180602 England 08

The Beatles Story i Liverpool är ett måste för dig som älskar gruppen.

180602 England 09

Måste erkänna att Beatles inte riktigt varit mina favoriter genom åren. Har alltid tyckt att det funnits många bra låtar i deras katalog, men inte riktigt haft dem som nummer ett. Men att på detta sätt få ta del av deras enorma framgångar i den musikaliska karriären och sen efter det ha börjat att lyssna på deras plattor mer nogsamt har höjt gruppen på min lista över den musik jag gillar mest. The Beatles på Spotify.

180602 England 10

Däremot har Paul McCartney länge legat högt hos mig. Har alltid gillat honom och 10 december 2011 såg jag och Frida honom live på Globen. En av de bästa konserten jag sett! Min recension.

Det var soloplattan Tug of War från 1982 som gjorde att jag mer aktivt började lyssna på honom. Har skrivit en del om honom tidigare på min blogg.

Var helt uppfylld av energi efter rundturen på museet som tog nästan två timmar. Det var mycket att ta in som sagt och en del av mig skulle vilja åka tillbaka och göra om det igen.

Köpte med mig en alldeles för dyr T-shirt med bandets namn på (såg samma tryck på andra håll som kostade flera pund mindre) samt en kylskåpsmagnet. Får väl trösta mig med att t-shirten är köpt där den är köpt, i originalshopen för The Beatles.

180602 England 11

Vi gick sedan till hamnen och vid floden Mersey fanns det kilometervis (jag överdriver inte) med hänglås där människor låst ihop sina hjärtan.

Blev rörd när Jordan tog fram ett lås och tillsammans med Linn låste ihop deras hjärtan. Nyckeln slängdes sedan i vattnet. Vilken fin kärleksgest!

180602 England 12

Frida får instruktioner hur kameran fungerar medan Linn fotograferar ”sitt” lås som hon nu har tillsammans med Jordan i Liverpools hamn.

180602 England 13

De är så fina tillsammans, Jordan och Linn! Man märker att det älskar varandra och att de verkligen ser till varandras bästa hela tiden. Så fint att få vara del en liten stund av deras liv. Dessa dagar tillsammans med dem kommer jag att bevara djupt in i mitt hjärta.

180602 England 14

Längst hela vägen hänger det hänglås med namn på.

180602 England 15

Vi gick runt i Albert Dock. Där fanns det butiker, restauranger och många fina båtar att titta på.

180602 England 16

Arkitekturen är imponerande. Blandning av gammalt och nytt.

180602 England 17

Lunchen var superb! Smakerna i denna hamburgare som hette Texan var imponerande. Dubbelburgare, chili con carne, salsa, jalapenos, Jack ost, lök, paprika och chipotle. Nog det godaste jag ätit under hela resan. Restaurangen hette Whats Cooking och låg i Albert Dock. Rekommenderas!

180602 England 18

Det sjaskiga vädret dämpade inte vårt humör nämnvärt. En liten svängom till dånande musik för Linn och Jordan vid Hartley Quay.

180602 England 19

Skojsligt värre… (;-)

180602 England 20

The Hub Alehouse & Kitchen på 12 Hanover Street hade också en arkitektur och form som tilltalade mig.

Vi var på väg mot katedralen i Liverpool. Den låg uppe på en kulle och det var uppförsbacke hela vägen. Fick tyvärr ont i mitt högra ben igen, som lite sinkade oss vilket gjorde att vi inte kom i tid för att gå högst upp i katedralen.

180602 England 21

Jag var helt enkelt tvungen till en längre vila, vilket gjorde att vi tog en fika i katedralkaféet som heter Mezzanine Café Bar.

180602 England 22

Vet inte om det berodde på att det var lördag, eller om det alltid är en sådan kommers i katedralen, men kontrasterna blev lite väl stora för min smak. Hade lite svårt med allt ståhej och iver att sälja tillsammans med det som ett heligt rum står för.

Spelade in en liten film för att illustrera ljuden i kyrkan, som blandades med popmusik och en massa sorl av olika slag:

180602 England 23

Vi tog oss vidare ner mot de centrala delarna av Liverpool.

180602 England 24

Den mäktiga porten in till Chinatown ligger på Nelson Street.

180602 England 25

Vi såg tornet av St Luke’s ‘Bombed Out’ Church. Kyrkan är idag en ruin sedan andra världskriget 1941.

180602 England 26

45 Bold Street i Liverpool.

180602 England 27

Vilken energi, vilken stämning det var på Mathew Street!

180602 England 28

Här finns The Grapes, berömt för att beatlarna mellan gigen tog sig en pint här. Ligger på 25 Mathew Street.

180602 England 29

Folk stod ute och drog en pint, pratade och dansade, givetvis till Beatlesmusik.

180602 England 30

Utanför legendariska The Cavern Club. Här spelade The Beatles hela 292 gånger som sagt och första spelningen var den 9 februari 1961 och den sista 3 augusti 1963.

180602 England 31

Givetvis andades det Beatles överallt. Snygg mosaik av beatlarna till en av pubarna vi passerade. Det var verkligen en upplevelse att gå på Mathew Street.

Filmade lite för att bevara känslan både i minne och sinne. Ner mot Mathew Street och Cavern Shop och Cavern Club samt gatusångaren och sen in i The Beatles Shop.

Vi gick sedan ytterligare en bit för att nå ett av de nyare landmärkena för Beatles.

180602 England 32

Statyerna på medlemmarna i The Beatles står vid Pier Head nere vid Mersey. Jag gillar dem och tycker de är skapligt lika beatlarna.

De invigdes den 5 december 2015 av John Lennons halvsyster Julia Baird och är gjorda av skulptören Andrew (Andy) Edwards.

På plattan som ligger framför de stora bronsstatyerna står följande:

The Beatles
Last played in Liverpool at the Empire Theatre on
December 5th 1965
…but they never really left.
They are synonymous with this city.

A tribute on behalf of fans worldwide.
Funded by the Cavern Club.

Artist: Andy Edwards
December 2015
Bronze

180602 England 33

Vi gick vidare på Pier Head längst floden Mersey. British Music Experience håller till i den maffiga byggnaden i mitten. Den hade varit häftig att besöka, men tiden tog slut för oss. Vi hade bara en halv dag på oss i Liverpool (mellan 13-19 ca). Bussen gick tillbaka mot Bradford strax efter 19.

180602 England 34

En minnessten för de som offrade sina liv till sjöss och inte hittades under andra världskriget.

180602 England 34X

Detta foto fick jag av Jordan. Så fint med mina flickor. 2 juni 2018.

180602 England 35

Gammalt och nytt blandas vilket är tjusningen med Liverpool och dess hamnområde. RIBA North heter centret för arkitektur och nog syns det på den svarta byggnaden? Fastnade också för skeppet som är målat randigt. Installationen kallas för Dazzle Ship och är  en del av Merseyside Maritime Museum.

180602 England 36

Den häftigaste byggnaden i hela Liverpool? Jag blev så fascinerad av formen och hur det är byggt. Huset har adressen Strand Street och innehåller bland annat ett gym och ett café.

180602 England 37

Lagom mosig, ganska kall men lycklig så var det då dags för att åka tillbaka. En hellyckad dag tillsammans med barnen och Jordan. Vi hann med så mycket och ändå fanns det lika mycket till att kolla in. Men det får bli nästa gång.

I Bradford var vi efter 22 och sen var det bara att ta det lugnt hemma hos Linn och Jordan. Vågar säga att efter den här dagen bar jag på de bästa känslor inombords på mången år och dar.

En dag kvar i England. Vad tiden går fort…

Platser:  The Beatles Story, Whats Cooking Albert Dock, With Love from Liverpool, Liverpool Cathedral, The Grapes, The Cavern Club, Beatles Statue

15 348 steg och 9,2 km

England dag IEngland dag IIEngland dag IIIEngland IVEngland VEngland VII (VIII)

Annonser

Sexprat är tabu

Många tror att jag är väldigt öppen och skriver om det mesta på min blogg. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, jag berättar mycket om mitt mående, alkoholen och min skilsmässa för över 10 år sedan. Vissa saker har jag inga problem att skriva om och då är det konstigt egentligen att ämnet sex är så svårt för mig.

Det lite roliga är att jag en gång gjorde ett undantag och det intresserade folk så till den milda grad att den posten är en av de mest lästa hos mig. Sexiga frågor – jag vågar skrev jag den 31 oktober 2008 och fortfarande kan jag ha svårt att själv gå in och läsa det jag skrev. Sex är tabu allt som oftast på min blogg och ju mer detaljerat det blir, ju mer sällan finns det här hos mig.

För många år sedan umgicks jag med en person som är min totala motsats. Kanske drogs jag till henne just för detta och att hon var så befriande gällande ämnet sex. Suzann Larsdotter har en blogg med namnet Suzann Sexeducator och den läser jag ibland och då med en skräckblandad förtjusning över orden. En del av mig tycker det hon tar upp är väldigt viktigt och befriande samtidigt som en annan del av mig värjer sig och till och med ibland har svårt med vissa formuleringar.

Egentligen ser jag mig inte som pryd, men kanske är jag det ändå? Har väldigt svårt att med vänner och även familj ta upp ämnet om det liksom inte faller sig in naturligt i samtalet. Men att säga vissa ord, det klarar jag bara inte av. Pryd på ett sätt som är helt onödigt egentligen. För vem skulle bry sig om jag var lite mer vågad och öppen även med formuleringarna?

Återigen ser jag spåren tillbaka i mitt liv. Ingen pratade om sex och då speciellt inte homosexualitet som var aktuellt i mitt fall. Det var locket på och kanske fick jag också nog av farsans raljerande på fyllan och det sätt han hade gentemot mig så fort detta kom upp. Har nog blivit präglad mycket av att inte ha pratat om sex överhuvudtaget under min uppväxt och sen har jag varit lättpåverkad över att så här ska det vara och detta är fult och fel. Då gick jag nog inåt och var tyst om det jag kände inom mig. Inget fick veta och det tog många många år innan jag kunde vara ens i närheten av att vara mig själv, om jag någonsin helt har kunnat det…

Här på bloggen har jag fortfarande väldigt svårt att skriva om min längtan efter en man. Det har blivit bättre med åren, men att direkt uttrycka den längtan jag bär på, är så mycket svårare än att skriva om ämnet i mer generella termer. Då handlar det liksom inte direkt om mig, utan mer om min åsikt kring homosexualiteten. Att till exempel nämna vilka kända män som jag tycker är sexiga är oerhört svårt för mig.

colton-haynes

Roy Fares, Sakis Rouvas, Ricky Martin, Colton Haynes (bilden ovan) och Jared Padalecki är fem exempel på sexiga män. Så, nu är det gjort.. sen har vi ju de som både ser bra ut och som jag gillar för det de gör… Peter Jöback, Kim Amb och som avslutning en kvinna som jag beundrar och som även tilltalar mig fysiskt Sofia Helin.

Får man prata på det här viset? Spontant känner jag hur prydheten i mig vill radera och ta bort. Fy och ve… egenhatet och föraktet jobbar hårt medan fingrarna dansar fram på tangentbordet eftersom den andra delen av mig kämpar på lika mycket med öppenheten och att jag får väl skriva vad jag vill på min blogg! Ja, jag jag gillar snygga killar, so what?

Förstår ni nu bättre varför jag är som jag är eller? (;-)

Har inte ens nämnt den största i min värld. Själen som har allt och som är så nära idol för mig som man kan komma. Den själen har betytt oerhört mycket för mig och skulle jag träffa henne skulle jag tappa allt och inte få fram ett ord. Jag skulle vilja tacka henne för ALLT!

Madonna 201805

Madonna på MET-galan 9 maj 2018.

MadonnaThe Queen of Pop eller i min värld The Queen of Everything. Älskar, älskar och återigen älskar henne för att hon är den hon är. Om henne har jag skrivit så många gånger och uttryckt min beundran och kärlek till. Det finns bara en som henne!

Har roat mig med att göra en googling på bloggens namn samt ordet sex och resultatet är ganska talande. Sju inlägg handlar om homosexualitet mer generellt, ett inlägg om sexuella trakasserier på kyrkokansliet 2010 samt det jag pratade om tidigare om att svara på sexiga frågor från 2008.

Pryd eller inte, men ämnet är svårt för mig. Åtminstone när det handlar om mig själv och hur jag ser på mig själv som en sexuell varelse. Vet att många är som jag och inte alls tycker att man ska prata högt om vad man gör i sängkammaren. Det är liksom en privatsak. Så är det och mina sexuella fantasier tar mig emot att ens antyda eftersom det känns väldigt nära och privat.

Har dock funderat på vad jag kan berätta mer om hur jag ser på mig själv idag. Min längtan, min sexualitet och vad jag funderar på. Om man skulle gradera sin sexualitet på en 100% skala så fastnar jag för att jag är 65% homosexuell och 35% heterosexuell. De känns bra de siffrorna för mig. Nästa steg i tanken blir då, kan man gradera sig själv på det viset? Vad är jag då egentligen? Ser mig själv som en ”blandras” men med en klar dragning åt killar. Att som vissa känna 100% åt något håll, så har jag aldrig känt även om jag försökt. Det går bara inte och det visar väl hur mitt liv sett ut hittills.

Finns det överhuvudtaget människor som är 100% säkra om de är uppriktigt ärliga emot sig själva?

Tänker också på den kvinna som ”förvred” huvudet på mig för ett par år sedan. Blev själv paff över mina sexuella känslor för henne. Den dörren trodde jag faktiskt inte existerade på det viset, men så fel jag hade. Ska dock erkänna att de sexuella tankarna främst varit hos killar i mitt liv. (Bara att skriva det tar emot och det är inget koketterande från min sida, jag lovar). Fantiserat och drömt i alla år, men aldrig klarat av att ta steget med hela mig med. Med det menar jag att de upplevelser jag har haft, men när det väl har blivit skarpt läge så att säga har jag backat och inte klarat av att fortsätta relationen.

I ett fall ångrar jag det väldigt mycket fortfarande eftersom den killen var fin på alla sätt och vis. Det sumpade jag bort för att jag var rädd och inte vågade vara den jag egentligen är. F är saknad. Sen har jag faktiskt träffat fyra killar ytterligare under åren, där jag i två fall försökte även sexuellt men där det återigen var den självpåtagna skammen och känslan av äckel som fanns i mig, trots att en annan del längtade efter det. Det blev fullständig katastrof och jag slog hårt på mig i år efteråt.

Couple

Så här öppet har jag aldrig berättat om mina relationer med killar genom åren och det har berott på att jag inte riktigt kan stå för den jag är hela vägen, även om jag idag på ett plan struntar i hur folk ser på mig. Sex har varit tabu för mig att skriva om. Klarar inte av det. Skulle du som läser detta ställa en direkt fråga till mig, då är det en annan sak. Men att själv ta upp vissa saker kring detta grejar jag inte så bra.

Efter erfarenheten med F och den här kvinnan häromåret har jag slutit mig helt gällande relationer med människor oavsett kön. Har genom min terapi försökt igen via match.com men inte lyckats. Vet ni vad jag faller på? Jo, att beskriva mig själv och den jag är idag. Vad jag vill och vad jag gör i mitt liv. Då tar det stopp och jag bara känner, vad fan sysslar jag med och vem fan bryr sig…!

Tala om att stå och stampa! Så är känslan i alla fall. Flyaren vill dra ifrån allt… fast nu är han alltmer lik en Michelingubbe och skulle nog rulla fram istället.

Sexprat är tabu och denna bloggpost är nog ett undantag eftersom den varit väldigt jobbig för mig att skriva. Har sparat den länge och inte tänkt publicera, men jag vet att det bara är mina egna inre förvridna tankar om mig själv som spökar. Den största homofoben är nog jag själv…

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Sista bloggposten

Högtravat och överambitiöst med en avslutande post var tanken. Titeln Epilog och ett upprapande av mina år inom bloggosfären sedan 2001 fanns också i tankarna. Allt eller inget på känt manér.

Så blir det nu inte. Nöjer mig bland annat med nedanstående bild som visar att 10 år är en lång tid. Åldrandet kommer ingen undan…

170728_jerryliten

Två bilder. Den första från augusti 2007 och den andra från 28 juli 2017.

Februari 2001 startade jag min första hemsida med adressen http://medlem.tripodnet.nu/jerryo och efter det blev det Telia en period med adressen http://w1.468.telia.com/~u46802772/.

I början skrev jag inte dagbok utan jag kallade det för Intressant och då handlade det inte om mig utan saker som hände i världen och som jag hade en åsikt om.

Den första text jag hittar är:

010301
Att vara lufterian

I veckans nummer av Kyrkans Tidning så finns en artikel om Ankara Nygårds som är lufterian. Jag blev så fascinerad av att hon lever av Guds energi och att det finns ca 20 st till bara i Sverige. Läs själv artikeln.

Sen försöker jag minnas alla mina bloggar och vad jag kallade mig. Det är inte lätt men ett urval är:
Jerrys ord och tankar (2001-2003) Ord av Jerry samt Trueto (2003), Ordbanken och sen Ordbankaren (2004) och Jerrys Ord (2004-2007) är några av namnen jag har haft genom åren.

Denna blogg har dock burit mitt eget namn och nu har jag alltså bloggat i mer än 10 år i sträck utan längre uppehåll. Tycker det räcker så.

En post från 2012 beskriver mer mitt egofixerade bloggande som jag då kallade posten.

Bloggar som ligger kvar på nätet
Bild av Jerry (2007-2008)
Projekt 47:73 (2004-2007)
Projekt 47:73 (Bilder Flickr)
Tyskland 2006

Jag har tyckt om att blogga. I alla fall för det mesta. Det är mitt sätt att uttrycka mig och samtidigt finns det något terapeutiskt över det hela. Egentligen spelar det ingen roll hur många läsare jag har, hur många klick som registreras varje dag. Detta var mer viktigt i början.

Bloggen gav mig många vänner. Några även i det verkliga livet under en tid. Men det tog slut av olika skäl och idag har jag väldigt flyktig kontakt med endast någon enstaka. Dagboksportalen Succé var viktig i början och den hittade jag i början på 2002. Där var det trevligt att finnas och jag minns så väl när min son föddes och hur vänliga alla var.

Men allt har ett slut. Så är det ju, inget finns för evigt. Den enda man är nära är familjen och sig själv. Vänner kommer och går. Endast ett fåtal består. Det har varit ett härligt äventyr under en lång period i mitt liv. De positiva upplevelserna bevarar jag. Men nu lägger jag av med detta.

Under hösten 2017 ska jag skriva av mig om detta livet. Mitt liv som Jerry som varat sedan 1965. Om barndom och MINA minnen. Min verklighet och det jag uppfattat av kärlek, trygghet och familjeliv men även hat, otrygghet, alkohol och våld. Såsom jag har kommit ihåg det, utan tankar på att ta hänsyn till någon, som man ibland måste göra när man bloggar öppet.

Mitt förhållande till min egen sexualitet samt mitt förhållande till alkohol är två viktiga saker i mitt liv som jag haft mycket komplicerade tankar kring. Detta kommer jag att skriva en del om, det vet jag redan idag. Sen får det bli som det blir. Jag skriver av mig helt enkelt.

Bloggen upphör men inte min hemsida. Här kommer jag att ha länkar till mina andra sociala kanaler som jag inte kommer att lägga ner.

Vill du följa mig där, välkommen:

Tack för den här tiden, alla mina läsare! De allra flesta av er minns jag med fina tankar. Det är ni som velat mig väl som jag idag tänker på. Ni som följt mig genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.

Ni har varit suveräna!

Mina årskrönikor
Mitt 2016
Mitt 2015
Mitt 2014
Mitt 2013
Mitt 2012
Mitt 2011
Mitt 2010
Mitt 2009
Mitt 2008
Mitt 2007


All kärlek är av godo!

Love does not come with a manual

Madonna i Stockholm november 2015"Love does not come with a manual. Most of the time we are flailing blindly and reeking havoc everywhere. We go. But every once in a while we get it right and when we do we can hear the molecules singing. We. feel the universe conspiring to help us and we hear our hearts pounding in our chests.”

Madonna 

 

Svårt att översätta ordagrant men något liknande:

"Kärleken kommer inte med en färdigskriven manual. Större delen av tiden letar vi blint och söker överallt där vi går. Men för varje gång det blir rätt kan vi höra molekylerna sjunga. Vi känner hur universum konfererar för att hjälpa oss och vi hör vårt hjärta som dunkar i vårt bröst.”

Tycker det var fint.

Foto: chrisweger (Madonna Rebel Heart Tour 2015 – Stockholm) [CC BY-SA 2.0], via Wikimedia Commons

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.