Etikettarkiv: känslosamt

Ett lyckligt slut på en lång krokig väg

Den sommaren i juli 2005…

Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Simträning i september 2018 då fadern var med.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!

Gossen och hans pappa 2005 i Örebro.
Annonser

Dubbelt linsbyte

Fortfarande är det suddigt med ljus från TV och dator, men det går! Jag kan skriva och läsa utan glasögon redan nu och det är bara så fantastiskt! Är så fascinerad över det jag har varit med om idag när Memira bytte linser i båda mina ögon.

Lite stolt är jag också för att jag inte backade och lyssnade på den negativa delen av mig själv, utan körde på och litade både på mig själv och lyssnade på de vänliga själar som peppade mig hela vägen fram. Att jag vågade och verkligen gjorde detta känns väldigt bra. Vinsten i framtiden är värt allt.

Nyopererad i ögonen 27 oktober 2016
Precis hemkommen från Memira. Kolla in pupillerna…

Detta har jag gjort för att slippa glasögon och som en bonus kan jag nu heller inte få grå starr. Visst, det kostar en del men jag ser det som en investering i mig själv och sen när jobbet så generöst erbjöd bruttolöneväxling genomförde jag denna RLE-operation.

Är du nyfiken kan du här lyssna till hur en linsbytesoperation går till:

 

Jag valde att inte ta något lugnande innan och när bedövningen släppte för mig i ögonen kände jag det knappt. Kan faktiskt inte härleda någonting negativt till min egen operation hittills och för det är jag så tacksam.

Det är häftigt att kunna se och skriva detta utan glasögon. Mina båda ögonlinser har alltså ersatts med en konstgjord flerstyrkelins från Belgien. Memirakliniken i Uppsala gör som mest 7 sådana har operationer om dagen. Kirurgen, som hette Mikko, var suverän i sitt sätt gentemot mig. Jag kände mig lugn och trygg när jag fälldes ner i den tandläkarlikna stolen.

Hos Memira 27 oktber 2016
Ljuskänslig men glad, i hissen hos Memira. På väg hem…

Tankarna på flykt var helt borta och när de höll på med mina ögon var jag mest fascinerad över allt som skedde under dessa 30 minuter. Mamma dök upp ett par gånger i tankarna och den korta stund jag var helt utan lins kunde jag ändå urskilja ljus och mörker. Fascinerande var det att genomgå detta ingrepp.

De började med mitt högra öga och då kände jag absolut ingenting. Det blev efter det ögat en kortare paus för återhämtning och sen var det dags för det vänstra ögat. Då förnimmde jag något av vad kirurgen sysslade med, men det kändes ingenting. Hans sätt och att han pratade med mig medan han höll på fick mig som sagt väldigt lugn och fokuserad på att vara helt stilla med ögat och det funkade jättebra. Jag kunde för övrigt inte blinka alls även om det kändes som det. De satt på en ögonhållare runt ögat så att det inte gick att blinka.

Ljuskäglor och musik långt bort av Adele från någon radiostation tillsammans med ett lugn inom mig som jag sällan har. Varje öga tog ca 15 minuter. Efteråt fick jag vila i ett rum bredvid där det fanns kaffe och chokladrån. Damen från receptionen kom sedan in och pratade med mig och hon förklarade vad som sedan skulle hända. Pedagogiskt och inlyssnande.

Med de lånade solglasögonen valde jag att åka hem ganska omgående och det var inga problem med bussfärden även om det var suddigt. Fortfarande, flera timmar efteråt är det lite suddigt att titta på TV och dataskärm, men det blir bättre och bättre. Det blir som ljusbågar över starka lampor och sådant, men det är som sagt på väg bort även detta.

Det häftigaste av allt är att när jag tittar närmare på datorskärmen eller i en tidning ser jag nu vad det står. Det var igår helt omöjligt. Så tacksam och glad över detta. Det blir jävligt känslosamt detta för mig att jag återigen kan se på det sätt som jag gjorde när jag var yngre.

Nu handlar det om att droppa i 3 veckor. Två olika sorter tre gånger om dagen, för att hålla infektioner borta. Återbesök nästa vecka och om tre månader för att se att allt är som det ska.

Tack Birgitta på jobbet för inspirationen och att du hela tiden stöttar mig i de val jag gör. Utan dig hade detta inte blivit av, åtminstone inte så här tidigt och på det är sättet i mitt liv. Tack mitt jobb, Uppsala stift, för bruttolöneväxlingen, vilken förmån jag har fått alltså. Sådan tacksamhet mot mitt jobb, vilket kanske är en av anledningarna att jag igår firade 33 år med samma arbetsgivare. Tack Memira för ert professionella sätt. Ni är verkligen skickliga på det ni sysslar med och kirurgen Mikko och hans två assistenter var helt suveräna.

Tacksamhet i djupet av mitt hjärta.

Dotter på besök

2014-12-23

Idag kom Frida hem för att fira jul med familjen. [Instagram]

2014-12-23

Före den gemensamma middagen så var det intervju där även jag kom med på ett hörn. Mer om det i början på nästa vecka, men allt gick bra och för mig blev det ganska känslosamt.

2014-12-23

Maxi the Goser ville givetvis hälsa Frida välkommen hem. Här och nu, vara i stunden och inte blogga för mycket. Umgås istället med dotra… hon har så mycket att berätta.

2014-12-23

Jag vill önska alla mina läsare en riktigt god jul!

Avskedstagande

2012-11-23

Varsin rosa ros hade vi med oss, jag och Tofflan när vi åkte mot Täby kyrka. Vi skulle gå på begravning och ta ett sista farväl av fina Karin Nordenbäck.

Vi hamnade först helt fel eftersom vi lyssnade blint på iPhonens navigator men efter lite trixande så kom vi fram till kyrkan. Vi mötte upp Tania utanför kyrkan och det var många som ville vara med och ta farväl. Kyrkan var fullsatt! Karins mamma stod vid ingången och tog alla i hand. Fint.

Höstvisa med solosång och sedan den svenska psalmen Blott en dag inledde begravningsgudstjänsten. Sen pratade prästen Christofer Wilson om Karin och jag tycker talet var jättefint. Begravningsakten var så berörande och det gick många tankar inom mig. Tänkte så på hennes barn och den smärta de måste känna. På hela situationen och hur konstigt livet ibland är.

Sen spelade de upp Fields of gold med Eva Cassidy och då rann tårarna. Det blev så känslosamt det hela och vetskapen om livets sprödhet och hur olika det är mot oss fastnade i mig. Psalmen Härlig är jorden spelades sedan efter det att prästen givit oss en bön.

2012-11-23

Avskedstagandet var starkt och högen av fina blommor växte på kistan. Det var starkt att gå fram och tacka fina Karin för den kontakt vi hade. Det kändes så bra att göra det och så rätt.

Sen sjöng Anna-Karin Schäfer för andra gången och då blev det Elton Johns Candle in the wind. Vi fick sedan välsignelsen av prästen och begravningsgudstjänsten var slut. Täby kyrka var väldigt fin och hade mycket målningar direkt på kyrkväggen.

När allt var över så gick vi fram och tackade Karins dotter och då hade jag svårt att prata. Det blev så starkt att se henne och få de ord hon gav mig. Men jag är glad att vi gick fram och beklagade sorgen. Blir väldigt berörd nu när jag tänker på detta.

Det finns så mycket jag tänker på just nu när det gäller Karin och allt som hänt. Svårt att sätta ord på det och jag är ändå så glad att vi tre åkte till henne och tog farväl. Det känns bra.

Vila i frid, Karin!