Etikettarkiv: känslorna

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Annonser

Hyllning till Maxi

180504_Maxi tavla

Nu hänger han på finaste platsen i vardagsrummet. Min älskade Maxi som lämnade mig för två veckor sedan. Det är fortfarande svårt att ta in och förstå. Det känns som om han bara är borta tillfälligt och snart kommer tillbaka igen.

Bilden är tagen 2011 i januari och jag bara älskar den. En otroligt rörande sak hände efter att tavlan hängt uppe en stund. Maja tittade på tavlan och ställde sig på bakbenen och vevade emot tavlan. Hon såg att det var Maxi och ville komma dit. Helt otroligt och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Fina Maja hon saknar också Maxi.

MaxiJerry

Tror att jag hållit tillbaka känslorna och den verklighet som nu är. Det kommer stunder då jag ser Maxi och millisekunder senare förstår att det bara är min önskan. Har liksom tappat lusten till mycket efter förlusten av min älskade katt.

101107_Maxi

Älskade Maxi, jag ser dig sitta och titta ut. Tänker så mycket på dig och saknar dig så det gör ont. Det är en känsla som jag inte riktigt grejar förstår du. Jag var inte riktigt redo för detta och att du skulle lämna mig så snart. Att det skulle sluta på det här sättet har jag väldigt svårt att acceptera. En del av mig dog när du lämnade jordelivet. Du vet hur mycket du betydde för mig under de stunder livet var svårt för mig.

Min fina älskade Maxi. Saknar att gosa med dig, krama dig och få dina buffar. Dina ögon när du tittade på mig och jag förstod ofta vad du ville.

Tavlan är en hyllning till dig och jag kommer så länge jag lever att sakna dig och tänka på de fina år vi hade tillsammans.

Drama Queen på besök

Solen 7 april 2018

Drama Queen. En dag av Drama Queen-tankar. Många så patetiska att jag inte ens ids berätta om dem. Tror det kommer från drömmarnas värld där jag verkar leva ut allt mellan helvete och himmel. Sådan typ av Drama Queen huserar i mig. Där händer det saker och när jag vaknar upp vill jag inte vakna upp till denna verklighet.

Tog mig ut även i dag för slingeriet men sjuttsingen så jobbigt det var. Negativa och mörka tankar i mig försökte slippa, men samtidigt har jag en jävlar-anamma-sida i mig som kör på när det finns mål i sikte. Psykosyntesmål närmare bestämt som ska redovisas och inte kan jag sitta där i soffan och blåljuga på tisdag. Utan det var bara att uppbåda allt jag hade och vandra på.

Under denna kroppsligt smärtsamma vandring växte Drama Queen i mig på ett sätt som jag nu efteråt bara kan jämföra med ren desperation. Självskadebeteende med stora Marängscup for framför mina ögon. Tankar på sådant som jag inte gör, men ändå ibland vill tänka på fullt ut, för att liksom komma vidare och vara tacksam över nuläget. Fan vad luddigt det låter, men som ett exempel är att förnedra mig själv genom supande och utsatthet där ingen vill ha med mig att göra längre.

Gick bakom ett sådant där äckligt lyckligt par som höll handen och pussades så sött så. Kräks på lyckliga par och människor som älskar varandra eftersom jag bara får drömma om sådant. Ja, missunnsam kände jag mig också och klarade inte av lycka när jag själv snurrade runt i känslorna.

Fatta, då medicinerar jag alltså sedan december 2016 för att vara JÄMN i känslorna. Undrar jag hur sjuttsingen det skulle se ut om jag inte åt antidepressivt…?!!

7 april 2018 Solen

Drog på hörlurarna och körde techno på hög volym när jag kom hem för att skrämma bort de stora dammråttorna. Det funkade bra och alla försvann illa kvickt. Sen var jag så slut att jag stupade i säng, halv ett på eftermiddagen! Då hade jag hunnit med allt som en söndag kräver av mig. Varit igång sedan halv sju och kände nu fick dagen ta slut.

När jag tänker på Drama Queen finns det även positiva sidor Får en jävla kraft också om jag inte faller efter för glass i rader och det som vill mig illa. Jo då, då kan jag lite grann i alla fall klappa mig lite på axeln och le en stund åt det inre dramat. Ilska och aggressiva tankar kan också föra en iväg på jämna och fina vägar. Mycket blir gjort av bara farten och även om man oftast åker av och får ont, så finns det stunder då jag kommer väldigt långt.

I morgon blir som det blir och är tänkt. Det går inte att förvänta sig saker och ting. Är det meningen att jag ska få en skjuts på ett plan, så är det. Valet är inte i mina händer om jag säger som så.

 

Plötsligt tillgänglig insikt

Insikten slog till som en knytnäve i magen på mig. Detta har jag drömt om för några år sedan och nu pågår det. Igen. “Hjälp, jag dör, jag dör” slungar mig tillbaka till 70-talet när farsan härjade som värst.

Skriken och ljuden får mig orolig men jag har inte riktigt velat se sammanhangen och förstå varför det påverkar mig så mycket. Förrän knytnävsslaget inom mig kom i morse. På något märkligt sätt lyssnar jag och hoppas på förändring samtidigt som jag bara vill att det ska ta slut. För alltid och nästan till vilket pris som helst.

När känslorna når ner bakom pillerskyddet jag tvingas till nu för att ens överleva blir jag ledsen och känner sympati. För delar kan jag ta in, men inte envisheten att fortsätta som tidigare. Det som bryter ner en sakta men säkert. Den vetskapen gör att jag själv fortfarande är kvar, även om det nu är på en nivå mer likt zombieliv där mycket är bortkopplat för att ens klara av dagen.

När det blir som outhärdligast då tar jag på mig mina hörlurar och spelar högt av favoritmusiken eller höjer ljudet på TV:n ett par snäpp när Pipes i serien Orange is the new Black återigen gör bort sig. För att orden och ljuden påverkar mig så pass att jag kanske tvingas iväg av en orsak jag inte alls vill ska vara en del i mitt beslut att våga.

Insikten från drömmarnas värld var visserligen kort, men den fanns där och den var så klar. Av utgången som kommer att ske och att jag av någon anledning måste vara med om det igen. För det kan bara sluta på ett sätt. Det vet jag i hela min själ. “Hjälp, jag dör, jag dör” är på en helt ny nivå sedan tidigare och insikten var helt plötsligt tillgänglig för en kort stund.

Känner, lever och är inte oberörd

Fönster i vardagsrummet

Hantverkare är nu på plats i huset. De ska fixa mina fönster igen. Förra gången de var här hade de bara fönster till köket och vardagsrummet. Tre rum är kvar samt gluggen i vardagsrummet (bilden). Tar ut en semesterdag för Majas skull. Hon är ju innekatt och skulle hantverkarna bara kliva in tror jag att hon skulle dra till skogs.

Igår var jag till tandläkaren och lagade ett hål, det första på många år. Det gick väldigt bra och det tackar jag Dômentandläkarna för. Vilka proffs och vilken fin atmosfär det är hos dem. Jag vågar och mina tänder har aldrig mått bättre. Tycker till och med att de blivit vitare och ser friskare ut med blotta ögat. Det är coolt och jag vill ge sådan credd till världens bästa tandhygienist Chanette och tandläkaren Outi som är lugnet själv.

Tack också till mångåriga vännen Claes som fick iväg mig till en början. Hans beslutsamhet när jag beklagade mig vid en lunch tidigare i höst har troligtvis räddat mina tänder. För nu är mitt tandkött friskare och djupet i fickorna minskar för varje vecka, så jag kommer givetvis att fortsätta med kvarten varje kväll då jag gör rent gaddarna och sen borstar dem med min nya eltandborste.

Mina tänder mår väldigt bra och ögonen är fixade så att jag inte behöver använda glasögon mer, eller kommer jag att behöva det trots allt? Min undran bygger på att jag inte känner att de blivit bättre på ett visst avstånd utan där är det fortfarande suddigt. Den stora vinsten är på nära håll, där jag kan skriva detta utan brillor, kolla mobilen samt läsa böcker utan glasögon. Märker också en skillnad när jag suttit framför datorn i flera timmar. På jobbet och eftermiddagen blir jag idag trött i ögonen på ett sätt som jag inte blev tidigare.

Nu vet inte jag om allt hänger ihop och om detta påverkas av mitt övriga mående? Sista två veckorna har varit en berg- och dalbana i att känna och jag försöker förtvivlat att inte värdera och ge sjuttsingen i det murbygge jag så förtvivlat försöker få till. Men det blir så intensivt vissa stunder att jag liksom inte orkar känna allt som kommer till mig. Murarna som jag haft under mitt liv (främst före 1997) går inte att bygga upp igen, utan jag blir så påverkan av saker och ting att jag rent fysiskt inte orkar mer än halva dagar. Hur det påverkar mig psykiskt kan jag inte ens tänka på idag. Morgonpigg som sjuttsingen och fram till 10 så funkar jag ok på jobbet, men sen är det som ett sluttande plan och när jag ska hem på eftermiddagen är jag helt slut i skallen.

Jag känner. Jag lever och jag är inte oberörd. Försöker hitta meningen utan att för den skull analysera sönder allt som jag brukar, men det är väldigt svårt ibland. Det har blivit så överväldigande detta för mig att jag nu sökt hjälp. Professionellt hjälp och någon som är helt utanför min bubbla. Jag känner att jag har inget val för att bryta detta negativa mönster som sänker mig så.

Har dessutom satt mig en jävla ekonomisk situation och för det har jag bara mig själv att skylla. Att prioritera sig själv kostar på och först i maj 2017 kommer det att bli bättre. Våren blir ett stålbad på flera plan och det vet jag med intellektet, men i känslan orkar jag inte se längre fram än till morgondagen.

Men jag ska klara av detta, jag måste klara av detta och någonstans känner jag, hur konstigt det än kan låta att jag blir stärkt av upplevelserna de sista veckorna, åtminstone på sikt. Håller på att skapa mig en annan sorts grund och är faktiskt mer förlåtande gentemot mig själv när jag nu inte klarar av vissa saker som tidigare gjorde mig gott på ett annat plan. Tänker på motionen och kosten som just nu står på paus. Det är som om jag inte klarar av att vara hel på alla plan samtidigt och som om jag alltid måste ha någonting som rör mig själv och egot där mörkret har övertaget ibland.

Ögonen och tänderna borde hänga med ett tag till utan att kollapsa helt och i det finns ljuset. Ljuset finns också i relationer som läker och som återupptas efter flera livs pauser. Ljuset finns faktiskt också i att jag kan känna och inte är oberörd.

Är väldigt ledsen och svart i perioder och nu har jag även vågat be om hjälp. Terapi och ett besök i slutet av veckan kanske kan bryta den mörka cirkel som jag nu snurrar runt. Behöver hoppa av och se andra saker innan jul.

Känslor överallt och hela tiden

Bita ihop men för den skull inte bygga murar. Andas, ta sig själv på allvar och inte vara så jävla “duktig” jämnt. Att känna är inte en svaghet.

Vad är det värsta som kan hända? Att blott sig är fruktansvärt obehagligt. Men det kan också vara den enda vägen framåt. Bygga murar isolerar.

Fan att känna hela tiden. Måste våga ta hjälp. Det är inte en katastrof.

Har kämpat så de sista dagarna för att inte tappa det helt. Försökt och vågat släppa fram lite. Jag är ju inte ensam. Hela helgen har varit en kamp att bara klara av det basala. I måndags mådde jag så dåligt att jag tvingades gå hem mitt på dagen från jobbet. Kanske berodde det på att jag tidigare under dagen i samtal med fina själar vågade blotta mig lite. Fick världens ångest efter speciellt ett samtal. Tar in allt, kan inte sortera och känner så mycket känslor överallt.

Igår kväll fick jag en text där vissa ord verkligen gav mig stöd av en själ som betyder väldigt mycket för mig. Dels detta med att månen sista dagarna stått så nära jorden och att det kan påverka människor på olika sätt (vilket jag inte alls tänkt på) men också ord som jag direkt kände att det är just detta jag är i just nu:

Möt tystnaden och stilla dig.
Vad är din grund, dina referenser, dina värderingar?
Lever du ditt liv såsom du önskar innerligt?
Fundera på vem bor inom dig och är det en del av dig idag?
Vad vill du släppa och vad vill du ta till dig?

Vår omgivning speglar vårt inre så det vi möter i vårt liv som känns som hinder rädslor är en spegel av vårt inre, våga glänta på dörren.
Din inre källa kommer att visa dig att du innehar valen, nycklar inom dig som du trodde inte kanske fanns. Att just du bär på en inre skatt till ditt liv.

Våga utmana dina relationer, du kanske blir förvånad?
Ställ dig frågor såsom:
Vad vill du ha i ditt liv?
Vad ger dig energi?
Vilka vill du ha i ditt liv?
Vad ger dig glädje?

Allt är av en mening, se det som ett pussel livet är ett ständigt lärande.

Släpp taget, klipp banden, rensa i röran, frigör dig från det som håller fast dig.
”Den som letar på utsidan drömmer, den som letar på insidan, vaknar”

Dessa ord är väldigt relevanta för mig just nu. Först stilla mig, våga gå inåt och lyssna. Det är där jag fastnat sista åren. Klarar inte av att gå inåt och stanna kvar tillräckligt länge. Blir rädd för det som kommer. Sen agera och ta de där stegen som hela mitt inre skriker om. Våga gå vidare.

Tänk, orden kom precis när jag behövde dem.

Idag fortsatte det med en lunch med Clabbe. Det är så fint att ha den kontakten och med honom är jag mig själv med mina fördelar men också med mina brister. Vi hjälper varandra på olika plan helt klart. Det har lättat något idag. Något lättare i sinnet.

Ni finns ju där, ni som bryr er om mig. Det har de sista dagarna visat. Fina medmänniskor.