Etikettarkiv: känslor

Bra period

Felix har blivit så gosig. Tar varje tillfälle han får…

Terapin i Gamla Stan öppnar upp gubben. Inte bara jobbigt som jag tagit för givet hela tiden, utan även positivt. Det är förstärkt på alla fronter. A betyder så oerhört mycket för mig. Vilken gåva hon är. Hon ”kom” verkligen när jag behövde det som mest.

Hon tar mig till nya inre höjder jag aldrig tidigare vågat besöka eller se åt. Det är en sådan tacksamhet inom mig för att jag nu får det här stödet att hitta mig själv ”på riktigt”!

Maja har också ”gosat till sig”. Kommer ibland upp på köksbordet och vill ha en gosestund. Mysigt!

Försöker vila i det som är. Vara tacksam för stunderna just nu. Vara snäll emot mig själv och inte döma. Självmedkänsla var ämnet senast och det gick på djupet. Men med A så är jag inte rädd och tilliten finns där. Vilken enorm skillnad det är att känna såsom jag nu vågar göra.

”Vad är det värsta som kan hända?” börjar sakta men säkert bli ”Vad är det bästa som kan hända?” Den tanken har jag inte grejat att tänka först tidigare, men det gamla försöker att är jag verkligen ”värd” det? Bra period nu i mitt liv.

Visst dippar jag och visst vill jag fly vissa dagar. Men jag står kvar och jag åker till Gamla Stan. Min intuition växer sakta men säkert och min rädsla för vad den säger mig minskar sakta men säkert. Det där som man egentligen vet men inte vågat lita på och som alltid funnits där långt bak någonstans…

Annonser

Broarna i Madison County

Meryl Streep knockade mig som Francesca Johnsson i den mycket fina och tänkvärda filmen Broarna i Madison County (1995). Clint Eastwood var inte långt efter i sin tolkning av fotografen Robert Kincaid. En man som hade hittat hem i sig själv och såg sig som världsmedborgare.

Filmen har gått mig förbi genom åren och nu mer än 23 år sedan filmen hade premiär tittade jag på filmen efter att titeln kom till mig en morgon.

Fyra dagar av lycka. Valet att stanna kvar och allt vad det innebar för det fortsatta livet för dem båda. Sista avskedet, så djupt och fullt av känslor även i mig som tittare. Tårarna bara rinner och igenkänningen i vissa delar var väldigt stark.

Streep övertygar som sagt i sin roll. Hon känns så ärlig i det hon spelar och varje rörelse blir så viktig. Hon berör väldigt starkt i sin längtan efter någonting annat i den här filmen. När hon tittar tillbaks efter att hon går igenom det Kincaid lämnat efter sig… så naket och nära.

Valen som påverkar så mycket. Broarna i Madison County och de tankarna filmen gav kommer jag att bära inom mig länge.

Omtumlande vecka i det inre

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Matt & kluven

gdpr hat

Blir alldeles matt av GDPR. Försöker verkligen inte att bry mig om vad som händer och sker, hur tokigt jag än tycker att det är, utan bara tugga i mig det som kommer emot mig, men det är svårt. Lite som att börja gräva i någonting som legat still under årtionden, bara för att GDPR nu tolkas på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår av dem som tolkar detta. Det yr och far över så mycket som ingen brytt sig om under årtionden!

Blir alldeles matt som sagt. Huvudvärk som tilltog ju längre förmiddagen fortskred och dekreten staplades upp. Vet att jag överdriver en aning, men för en som jobbat på ett sätt nu i 35 år blir dessa förordningar in i minsta detalj så svårförståeliga vad i som förändrats helt plötsligt i tänket på att skydda den enskilde medborgaren. Epitetet ”känsliga personuppgifter” har dragits åt pepparn för långt i vissa avseenden. Min tolkning av det hela som sagt.

181029 lunch thai

Blev bjuden på lunch idag av två arbetskamrater. Så fina och gulliga emot mig. De fick mig att ”öppna mig” och jag är lite kluven till det nu i efterhand. För när vi satt där och pratade om mina 35 år på stiftet (som var anledningen till att de ville bjuda mig på lunch) kom vi in på lite djupare grejor och jag bara pratade på.

Berättade om mammas självmord, pappas ondska, fosterhem, alla ständiga flyttar, mitt drickande och min sexualitet på ett sätt som jag efteråt inte riktigt förstår att jag vågade. Det liksom bara rann ur mig. Känslan var inte odelat positiv, utan jag kände mig ångestfylld och undrande om jag hade sagt för mycket om vissa saker.

Det här med att förlåta sig själv kom vi också in på och jag vet att där är nyckeln. Både för mig och alla som slåss med sig själva och försöken att gilla sig själv. Det gav mig ångest i hur jag fastnat, hur jag hör mig själv och inte riktigt är rotad i det jag säger. Svamlar och gör mig till, inkapslad och ganska svårfångad i känslorna. Försöker skoja bort, men känner då hur fel allting blir.

De vill mig väl och det vet jag. De var trevligt att umgås på annat sätt än på jobbet. Inte tu tal om annat. Det paradoxala är att ju ärligare vi blev, ju mer tog den där jävla knuten av ångest tag i mig. När människor vill mitt väl, så har jag så svårt att stå kvar.

”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)

Tombola med fler lotter i olika färger

tombola

Det har nu gått drygt 10 dagar sedan jag halverade mitt intag av Duloxetin. Kan inte med säkerhet säga vad som är vad i mitt mående, men vissa känslor är förstärkta just nu. Tycker mig också ha fått mer energi och en nyfikenhet på saker och ting som saknats under flera månader. Den där zoombieliknande känslan har minskat.

Så på plussidan är att jag vill mer, orkar lite längre och känner känslor som nästintill varit avdomnade under lång tid. Dessa känslor blir tyvärr också en del av minussidan eftersom min längtan förstärks och jag liksom knappt står ut med att känna såsom jag gör inför vissa saker.

Vet att jag pratar i gåtor, men jag vill inte outa någon mer än nödvändigt. Så stark dröm i natt och en sådan ledsenhet blandad med saknad för att det liksom blev som det blev. Nästan fysiskt i känslotombolan där allt blandades omkring på ett sätt jag inte känt på länge. Dröm om beröring, underbara tankar men även svartsjuka och en stark samhörighet.

Det är fler lotter idag av olika kulörer i känslotombolan, helt klart. Tidigare var den nästan tom och fylld med nitlotter. Färgerna var entoniga utan någon som helst innehåll. Men nu fylls det på med alltfler färger och virrvarret blir påtagligt. Både på gott och ont, men mest gott faktiskt eftersom jag är glad för att kunna känna vissa känslor igen.

De rena så kallade ångestritterna finns där, men har inte blivit värre än tidigare. Kanske fler, men inte djupare och värre. Känner igen dem och vet vad de står för idag. Inte heller folksamlingar bekommer mig så mycket, om det inte blir för mycket olika ljud förstås, då måste jag fly.

Nu handlar det mest om att hitta vinstlotten i min tombola. Den röda, med kärlek och någon att älska. Den lotten har jag inte sett på många år.