Duloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.
När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.
Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.
Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.
Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.
Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.
Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.
Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.
Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!
