Etikettarkiv: känslor

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Annonser

Fortsatt hetta & starkare känslor

180720 parkbank

Gick med sonen till busshållplatsen. Dags för skifte i umgängesfabriken. Jag gick själv vidare en sväng i hettan. Orkade inte långt, men en liten bit blev det i alla fall. 3,9 km och 5235 steg får jag vara nöjd med.

180720 himlen

Det positiva ligger utanför mig själv. Mina barn och deras liv. I det håller jag mig kvar. Men jag vet också att hittar jag ingenting inom mig, spelar det liksom ingen roll tillslut. Det går inte att leva genom sina barn ett helt liv.

180720 felix

Felix verkar påverkad av värmen. Han skriker mer än vanligt och verkar längta bort härifrån allt som oftast. Påminner mycket om min egen hågsenhet och allt starkare apati just nu.

I morgon kanske vi får lite regn, max 5 mm, men sen ser det ut så här över Storvreta:

extremvader2018

Det är inte klokt, men värmeböljan 2018 bara fortsätter, med temperaturer över 30 grader nästan hela nästa vecka. Jag blir alldeles matt av att se detta. Egentligen borde jag jubla och prisa värmen, men det gör jag inte. Nu tycker jag bara att det är jobbigt att inte ha någonstans att svalka sig. Någonstans att komma undan det klibbiga och heta. Bad och offentliga platser klarar jag inte av. Tror att mitt allmänna mående gör att värmen blir jobbig istället för tvärtom.

Om jag orkar åker jag till min mammas grav i morgon förmiddag. För att ”prata” med henne och kanske få lite ”tröst” på något vis. Sen vet jag inte vad som händer riktigt. Hoppas trösten fungerar.

En styrka att agera

ball shaped blur close up focus

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Ingenting är för evigt och tur är väl det. Samtidigt är allt evigt och på ett plan förändras ingenting av kärnan. Men när du lever här på jorden, gäller inte sådant.

För mig är det mod att förändra stora saker i sitt liv. Det är en styrka att våga förändra någonting som inte är bra för en. Det är inre styrka för att man själv vill må bättre.

Livet på jorden är att lära sig att hantera känslor och det som under livet möter en. Varför finns inte som anledning till den insikten, utan vi har själva valt ”stolparna” mot de mål vi satt innan vi valde att gå ner på jorden. Det är en viktig insikt när livet gungar och man inte förstår någonting och ens jordiska Ego har alltför mycket att säga till om.

Jag om någon har haft väldigt svårt att komma vidare. Det gäller de mesta sakerna i mitt liv och när jag då ser att andra tar de steg som jag haft oerhört svårt med, då fylls jag av hopp och positiva tankar. Även om det för stunden är smärtsamt och jobbigt och att valet är tufft som sjuttsingen, så visar det på en styrka att vilja göra det bästa för en själv. Att ha fått den insikten, det är stort. Väldigt stort.

Det är någonting som jag beundrar och i min värld är det en styrka och en insikt om att bry sig om sig själv. De människorna försöker jag lära mig av. De som inte bara pratar, utan också agerar.

 

Livets berg- och dalbana

Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.

bergodalbana
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.

Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.

Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.

Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”.  Heja Jessica! Du är min vinnare!

I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.

Skriva istället för att blogga

5 juli 2017 De första åren

Mitt liv, min historia och mina egna känslor och tankar. Just det sista har alltid fått mig att tveka, även om jag genom åren påbörjat ett dokument med namnet Livsbok.

Det dokumentet är idag uppe i 38 virriga och ihopblandade sidor om mig och mina subjektiva känslor inför det jag varit med om i detta livet. Skrivet främst under perioder då jag mått som sämst.

5 juli 2017 De första åren

Många människor grubblar över vem de är och varför man är med om det man är med om. Vad man gör på jorden och varför man känner som man gör. Så är det även för mig och jag har fortfarande inte mött någon som är i närheten att känna som jag. Kanske är det ett uttryck för att vi alla är unika eller så handlar det om att jag inte vågat känna in någon annan i djupet.

Vet faktiskt inte varför det är så, men jag känner mig väldigt ensam i mina tankar och genom åren har jag önskat träffa någon som förstår mig fullt ut, närma sig den jag är och acceptera mig för den jag är. Älska mig, beröra och vara mig nära.

Jag vet, jag stöter bort människor hela tiden när de närmar sig. När de kommer för nära har jag blivit så rädd och då har jag antingen straffat ut mig eller bara gått därifrån. För rädslan att inte bli accepterad för den jag är har gjort att jag hellre flyr.

5 juli 2017 De första åren

Den 31 juli kommer jag att skriva min sista bloggpost. Det är en stor dag för min son och det blir en perfekt avslutning på den här bloggen. Då har jag också i drygt 10 år bloggat nästan kontinuerligt och det känns som nog.

Istället ska jag skriva ner min egen historia i det här livet på ett mer organiserat sätt. Den här gången med mina egna känslor, mina minnen och det som jag har känt. För detta har jag inte vågat/kunnat fullt ut tidigare för rädslan att såra någon i min närhet. Det känner jag fortfarande en viss oro för eftersom mina minnen och känslor kan vara helt annorlunda, men det är jag och mitt liv, mina känslor och tankar som jag känner måste ut nu innan kistlocket slår igen.

Gör gör jag inte detta nu känns det som om det aldrig kommer att bli av. Jag ska ge hösten detta som sagt och se vad det blir av det hela. Oavsett slutresultat finns mina tankar och känslor där för min familj, mina barn och de som står mig närmast.

5 juli 2017 De första åren

Jag har aldrig vetat vem jag är. Har sökt och famlat i alla år. Anpassat mig och varit till lags. Försökt och verkligen gjort det jag kunnat för att vila i det jag fått till mig. De förutsättningar och egenskaper detta livet givit mig.

Men jag vet fortfarande inte vem jag är. Kanske kan ett fokuserat och mer kontinuerligt skrivande om mitt liv ge mig några pusselbitar och svar?

Detta blir mina helt egna känslor och tankar och kanske kan det vara till hjälp för någon därute? Det är min förhoppning. Det är kanske pretentiöst och övermaga, men jag behöver ändå skriva ner detta utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.

5 juli 2017 Mitt liv

Så blir det!

Andas och acceptera

Orolig, kraftlös och mörk i ett par dagar nu. Ångestriden av orsaker som inte går att beskriva. Det finns bara där.

25 maj 2017 Vilken riktning?

Vägledningen bara dog. En liten paus för att själv försöka hitta rätt väg?

25 maj 2017 Betongtunnlar

Promenad bland betongtunnlar. Stegen var lika tunga som betongen.

25 maj 2017 Märkliga ting

Märkliga ting i naturen. Tog en liten annan runda idag. Tänkte mycket på att andas och acceptera, att det går över tillslut.

25 maj 2017 Tallar

Måste vara tillfällig svacka. Är orolig utan egentlig adress vilket i sig skapar funderingar över vad detta står för. Har vägen tillbaka ändå gått för fort, trots att jag inte tycker det? Men vad jag och mitt ego tycker, det spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Inre kamp. Tankar åt mörker och ljus.

Tjatar för mig själv: Andas och acceptera nuläget.