Etikettarkiv: känslor

”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

jobbet84.png

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)

Annonser

Tombola med fler lotter i olika färger

tombola

Det har nu gått drygt 10 dagar sedan jag halverade mitt intag av Duloxetin. Kan inte med säkerhet säga vad som är vad i mitt mående, men vissa känslor är förstärkta just nu. Tycker mig också ha fått mer energi och en nyfikenhet på saker och ting som saknats under flera månader. Den där zoombieliknande känslan har minskat.

Så på plussidan är att jag vill mer, orkar lite längre och känner känslor som nästintill varit avdomnade under lång tid. Dessa känslor blir tyvärr också en del av minussidan eftersom min längtan förstärks och jag liksom knappt står ut med att känna såsom jag gör inför vissa saker.

Vet att jag pratar i gåtor, men jag vill inte outa någon mer än nödvändigt. Så stark dröm i natt och en sådan ledsenhet blandad med saknad för att det liksom blev som det blev. Nästan fysiskt i känslotombolan där allt blandades omkring på ett sätt jag inte känt på länge. Dröm om beröring, underbara tankar men även svartsjuka och en stark samhörighet.

Det är fler lotter idag av olika kulörer i känslotombolan, helt klart. Tidigare var den nästan tom och fylld med nitlotter. Färgerna var entoniga utan någon som helst innehåll. Men nu fylls det på med alltfler färger och virrvarret blir påtagligt. Både på gott och ont, men mest gott faktiskt eftersom jag är glad för att kunna känna vissa känslor igen.

De rena så kallade ångestritterna finns där, men har inte blivit värre än tidigare. Kanske fler, men inte djupare och värre. Känner igen dem och vet vad de står för idag. Inte heller folksamlingar bekommer mig så mycket, om det inte blir för mycket olika ljud förstås, då måste jag fly.

Nu handlar det mest om att hitta vinstlotten i min tombola. Den röda, med kärlek och någon att älska. Den lotten har jag inte sett på många år.

 

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Fortsatt hetta & starkare känslor

180720 parkbank

Gick med sonen till busshållplatsen. Dags för skifte i umgängesfabriken. Jag gick själv vidare en sväng i hettan. Orkade inte långt, men en liten bit blev det i alla fall. 3,9 km och 5235 steg får jag vara nöjd med.

180720 himlen

Det positiva ligger utanför mig själv. Mina barn och deras liv. I det håller jag mig kvar. Men jag vet också att hittar jag ingenting inom mig, spelar det liksom ingen roll tillslut. Det går inte att leva genom sina barn ett helt liv.

180720 felix

Felix verkar påverkad av värmen. Han skriker mer än vanligt och verkar längta bort härifrån allt som oftast. Påminner mycket om min egen hågsenhet och allt starkare apati just nu.

I morgon kanske vi får lite regn, max 5 mm, men sen ser det ut så här över Storvreta:

extremvader2018

Det är inte klokt, men värmeböljan 2018 bara fortsätter, med temperaturer över 30 grader nästan hela nästa vecka. Jag blir alldeles matt av att se detta. Egentligen borde jag jubla och prisa värmen, men det gör jag inte. Nu tycker jag bara att det är jobbigt att inte ha någonstans att svalka sig. Någonstans att komma undan det klibbiga och heta. Bad och offentliga platser klarar jag inte av. Tror att mitt allmänna mående gör att värmen blir jobbig istället för tvärtom.

Om jag orkar åker jag till min mammas grav i morgon förmiddag. För att ”prata” med henne och kanske få lite ”tröst” på något vis. Sen vet jag inte vad som händer riktigt. Hoppas trösten fungerar.

En styrka att agera

ball shaped blur close up focus

Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Ingenting är för evigt och tur är väl det. Samtidigt är allt evigt och på ett plan förändras ingenting av kärnan. Men när du lever här på jorden, gäller inte sådant.

För mig är det mod att förändra stora saker i sitt liv. Det är en styrka att våga förändra någonting som inte är bra för en. Det är inre styrka för att man själv vill må bättre.

Livet på jorden är att lära sig att hantera känslor och det som under livet möter en. Varför finns inte som anledning till den insikten, utan vi har själva valt ”stolparna” mot de mål vi satt innan vi valde att gå ner på jorden. Det är en viktig insikt när livet gungar och man inte förstår någonting och ens jordiska Ego har alltför mycket att säga till om.

Jag om någon har haft väldigt svårt att komma vidare. Det gäller de mesta sakerna i mitt liv och när jag då ser att andra tar de steg som jag haft oerhört svårt med, då fylls jag av hopp och positiva tankar. Även om det för stunden är smärtsamt och jobbigt och att valet är tufft som sjuttsingen, så visar det på en styrka att vilja göra det bästa för en själv. Att ha fått den insikten, det är stort. Väldigt stort.

Det är någonting som jag beundrar och i min värld är det en styrka och en insikt om att bry sig om sig själv. De människorna försöker jag lära mig av. De som inte bara pratar, utan också agerar.

 

Livets berg- och dalbana

Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.

bergodalbana
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.

Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.

Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.

Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”.  Heja Jessica! Du är min vinnare!

I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.