Etikettarkiv: känslomässigt

Mer rensning & starka känslor

22 maj 2017 MacIntosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989

Macintosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989 är de första datorerna som användes på kansliet. Jag har sparat dem främst av nostalgiska skäl och nu är frågan om de ska gå till återvinningen eller ej? Mycket talar för det. Båda datorerna kräver startdiskett som jag inte hittar.

Det pågår utrensning inte bara i mitt rum utan på hela kansliet. I vår källare är det fullt med saker och det behöver helt enkelt rensas ut en hel del.

22 maj 2017 Disketter

Hittade en massa gamla disketter som också sparats främst av nostalgiska skäl. De flesta åkte till återvinning men några sparade jag faktiskt. Känns lite tufft att kasta allting på en gång.

170522_03

Jerry! Behöver man spara de här? Birgitta

Nostalgi på hög nivå!

170523_01

I källaren fanns det backupband från mer än 20 år tillbaka. Det mesta ska nu gallras ut eftersom nutidens backuper finns “uppe i molnet”.

170523_02

Almanackan säger i slutet av maj och då sitter jag ute och fikar även om de kyliga vindarna drar förbi på förmiddagen. Tiden går och perioden för att ens kunna sitta ute är begränsad. Det gäller att passa på.

Igår var det en omtumlande dag för mig. Egentligen vet jag inte varför jag reagerar som jag gör när jag på grund av min sjukdom känner att jag inte kan göra en sak på jobbet. Det är då precis som om jag slår på mig själv och får ett kvitto på hur värdelös jag är.

Trots chefens kloka ord till mig reagerar jag väldigt starkt när hon förklarade för mig att det är ok. Mina förutfattade förväntningar och tankar dagarna innan vi pratade kan jag med intellektet förstå hur konstigt det är, men i mina känslor oavsett hur jag försökt tänka logiskt såg jag bara katastrofen framför mig. Det är precis som om jag förväntar mig skäll och att jag ska få negativa ord för att jag inte orkade med en arbetsuppgift. Att då bli bemött med tillit och förståelse grejar jag inte riktigt. Jag tror att det möte jag var med på i måndags (som var jobbigt för mig) förstärkte det hela genom att gamla mönster kom fram där av bland annat exkludering. Många gånger är det mina egna tankar, men de finns där lik förbenat.

Nej, gårdagen var känslomässigt väldigt påfrestande. Och egentligen finns det ingen anledning, men allt går rakt in och jag kan fortfarande inte sortera. Det visar gårdagen väldigt tydligt. Sen blir jag uppgiven och arg på mig själv för att jag bara inte kan “slappna av” och ge fan i att känna så mycket. Nu blev det bra tillslut och jag ska gå in som administrativt stöd för B som tagit över huvudansvaret för data och telefoni. Sen ska jag fortsätta med att bygga om internwebben tillsammans med C.

Elias kom till mig igår efter skolan. Han sov över en natt och det beror på att de i skolan hade fågelskådning och skulle träffas redan klockan 5 på morgonen. Fick göra middag och umgås med honom igår kväll vilket var bra för mig så att jag fick tänka på annat.

Nu jobbar jag först på fredag igen. Känner att det är lite svårt nu att landa i att ta hand om mig själv. Jobbet tar upp alltmer av mina tankar och det vete fåglarna om det är ett friskhetstecken eller inte?

Annonser

Min väns gravplats

Hammarby kyrkogård var mitt mål idag.

Den där usla UL-appen ljög rejält för mig så jag hamnade i Sunnersta, nästan 40 minuters promenad fel. Det är inte första gången den appen inte fungerar som den ska och nu kommer jag aldrig mer att lita på den.

2016-05-28

Men det klart, jag fick mig ytterligare ett redigt motionspass förutom morgonjoggen tidigt i morse. Idag har gubben varit igång väldigt mycket. Det känns nu när jag sitter i soffan och försöker samla mig efter dagens upplevelser.

Tillslut kom jag ändå fram till kyrkogården. Där irrade jag omkring ett bra tag utan att hitta rätt gravplats. Blev ganska frustrerad och bad om “hjälp” efter ett tag.

2016-05-28

Hittade minneslunden med fina rosor, men inte rätt gravplats. Jag räknade och kollade. Gravarna var väldigt dåligt numrerade.

2016-05-28

Men efter ett tag så drogs jag till gravarna i skogspartiet.

2016-05-28

Där låg den! Efter många års önskan att få “hälsa på” min vän så var jag äntligen framme hos honom.

2016-05-28

Känslan blev stark och jag blev väldigt känslomässigt berörd över att se hans namn och årtalen på gravstenen. Det blev liksom på riktigt allting och lite för mycket för mig. Jag torkade tårarna och pratade med min vän som om han stod bredvid mig. Det kändes nästan som han gjorde det.

2016-05-28

Mellan 4:e och 9:e klass var vi bästa kompisar. Har många minnen av honom. Vi lekte och busade mycket och hängde nästan jämt mellan dessa år. När jag tänker på hans liv och hur han hade det utanför skolan blir jag nedstämd.

2016-05-28

Man ser att gravstenen snart är 30 år gammal.

2016-05-28

Undrar om någon överhuvudtaget går till hans gravplats idag? Det såg inte ut så i alla fall.

2016-05-28

Är glad att jag “hittade honom” men ledsen över hur det slutade för honom i det här livet. Det är sorgligt och ledsamt. Men jag vet att han har det bra där han är idag. Ibland ser jag honom framför mig. Vill inte påstå att vi “pratar” med varandra, men det finns en förståelse när tankarna kommer och han är hos mig.

Nu vet jag äntligen vart han finns även vad gäller den symboliska platsen på jorden. Jag ska tillbaka dit snart igen och göra hans gravplats fin. Anledningen till att jag inte hittat honom tidigare beror på att jag inte var riktigt hundra på vad han hette i efternamn när han dog samt att det tidigare inte funnits en så bra söktjänst på nätet som det nu finns. Jag gick bet hela tiden, men för ungefär en månad sedan så fick jag en träff helt plötsligt.

2016-05-28

Efter ett tag gick jag mot centrum. Många tankar for inom mig.

2016-05-28

I de områden som jag passerade hade jag inte varit i på många år. Mycket är förändrat och på en del ställen kände jag knappt igen mig.

2016-05-28

När jag åkte bussen var det många byggnader som jag inte kände igen. Det byggs så mycket i Uppsala dessa dagar.

När man som jag varit uppe sedan 5-tiden så känns det nu som om dagen är slut. Men det är ju bara eftermiddag och en liten lur blir det nog. Med varmt och tacksamt hjärta. Tänker på min gamla vän!

Nya rum- nya tider

Att plocka ur ett av barnens rum var tuffare än jag trodde. En massa bilder tog jag innan röjningen drog igång. Frida har ju inte bott hemma nu på flera år och det är bara att inse faktum.

Fridas grejor
En liten del av alla Fridas grejor…

Det är symboliskt jobbigt för mig att göra om hennes rum till ett gästrum. Eller rättare sagt jag kommer att ta det rummet och sen gör jag om mitt gamla rum där gäster kan få sova. Gäster som främst består av mina nu vuxna barn.

En annan anledning är att jag har sömnproblem sedan en tid. Sover inte bra i mitt rum och har väl aldrig gjort det egentligen, men det har nu blivit värre. En sak att göra då är helt enkelt att byta rum. Måste försöka i alla fall.

Anna, Tofflan och Elias kom och fikade och hjälpte mig lite med en säng och så fick jag en paus i allt omändrandet. Att socialisera under sådana här processer är bra så inte tankarna fastnar i gamla negativa mönster.

Att plocka ihop de saker som är kvar och som tillhör Frida, det känns mer än jag vill erkänna för mig själv. Ja, jag har dragit på detta länge nu och jag visste hur det skulle bli. Det blir så definitivt allting nu när rummet görs om. Ja, jag vet att det är så livet fungerar här på jorden, men ändå… …det känns för jävla jobbigt alltså.

Tycker det här jordäventyret eller vad jag ska kalla det för, just nu är väldigt påfrestande. Jag kämpar så för att hitta min väg. En väg som ska kännas bra men ändå inte påtvingad eller hur jag ska säga det. Den gamla vägen tänker jag på ibland, men jag vet ju att den fick mig att krascha flera gånger. Ändå så finns vissa tankar där och då speciellt på de få stunder då jag mådde bra med hjälp av stimulanser av olika slag.

När det känslomässigt gör ont, då vill jag fly. Jag är så tacksam att jag idag är medveten om detta beteende och aktivt kan motverka det med mina tankar. Det tackar jag livet för!

Vem ligger ständigt på ett räkskal? Upp med en hand!

Mors dag 2015

Ann-Britt Pettersson 24 maj 1969

Har frid kring min mamma nu efter att ett medium givit oss kontakt i vintras. Orden som föll då var fina att få och bara vetskapen… bara vetskapen om ett och annat, det befriande lite av de problem jag har haft att släppa henne och det hon gjorde 1981.

På bilden till vänster är hon 21 år och ska precis gifta sig med min pappa. Det är den 24 maj 1969. Vet inte hur deras relation var just då, men går man till prästen så måste ju ändå hoppet finnas där om en framtid tillsammans…

Har skrivit mycket om mamma Ann-Britt Pettersson tidigare i bloggen.

I år vill jag hylla min mamma på Mors dag genom att tacka henne för den grund som hon lade för mig i detta livet. Den grund av kärlek och trygghet som ändå gör att jag är kvar och tillslut kunde styra undan från destruktiva vägen som tog även mig på kringelikrokar som ibland varit så smärtsamma att uppleva.

Har tittat lite i det blåa albumet och bilderna där talar sitt tydliga språk.

150531_02

Den 5 december 1965 i mammas famn, 14 dagar gammal.

150531_03

April 1966 är jag 4 1/2 månad gammal. I mammas famn. Ni kanske förstår vart jag vill komma? Vi tar några bilder till…

150531_05

December 1966 med mamma. Ser ni den lilla kattungen? Katter redan på den tiden i mitt hem.

150531_06

Gamla bilder som ni ser, men vi pratar snart 50 år sedan! Här sitter jag i mammas knä på julafton 1966. Vi bodde då ute på landet på ett ställe som hette Husby. Fatta att mamma inte ens fyllt 20 på den är bilden!

150531_07

Sommaren 1967. Vi hade varit i Furuvik och här var vi på väg hem… jag och mamma i baksätet.

150531_08

Den här bilden tycker jag mycket om. Mamma har precis kommit hem från sjukhuset efter att syrran har fötts… april 1967. Min fina mamma…

Våren 1968

I badbalja våren 1968. I ett fortfarande tryggt hem.

Sommaren 1971 Furuvik

Sista bilden. Sommaren 1971 och återigen är vi i Furuvik.

Med alla dessa bilder så vill jag minnas min mamma. Omhändertagande och en mamma som gav mig kärlek och trygghet. En grund att stå på och en grund som jag tror räddade mig genom de jobbiga åren. Utan den kärleken och grunden så vete fan… men det kan man ju bara spekulera i… nu när jag sitter här så många år senare, så försöker jag att se varför jag har behövt de erfarenheter jag fått. Följer jag med i den tanken och inte motsträvigt tror att allt bara händer, så går det lättare att leva.

Mamma kämpade på, fram till sin död 1981. Alkoholen, den lömska och jävliga var även här inblandad i de tråkigheter som ledde fram till katastrofen.

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor!

Relaterat
Mors dag

Snabb förändringshastighet

LCHF butiken i Malmö AB är flexibla. De har ändrat utlämningsställe till Uppsala och det tackar jag för. Det känns lättare för mig att åka lite extra i den stad som jag kan utan och innan. Sånt här gillar jag, tack för detta besked!

Nu har det smält in lite mer, detta som nu sker på jobbet. Less och trött blir jag av förändringshastigheten och den röra och förvirring som följer i dess spår. Kan inte uttrycka det på annat sätt. Visst ska man vara beredd på att saker och ting förändras, men nu är det lite väl mycket på en gång… ….tappar lusten och drömmer mig bort.

Av olika anledningar så skriver jag inte länge allt som jag har inom mig här. Då pratar jag om mående och det som pågår runtomkring mig. Det är upp och ner som för de flesta, men det handlar om att jag inte vill eller kan vara lika känslomässigt generös som jag var för några år sedan. Jag vet, det blir ofta tråkigt och allt verkar vara så bra. Så är nu inte fallet många gånger. Det är bara det att jag inte längre ha behov av att dela med mig av allt.

Mors dag

2014-05-25 Ann-Britt Pettersson
Självklart så ville även jag göra en så kallad mamfie idag…

Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma. Numera så tänker jag dock inte varje dag på den 3 januari 1981. Dagen då hon valde att lämna jordelivet som min mamma. En dag som verkligen gjorde att mitt liv vände, till någonting helt annat mot vad jag då trodde.

Nu i efterhand så förstår jag ju ett och annat, som jag då som 15-åring inte hade en aning om. Hur ont och hur jävligt det kan vara att leva. Vilket helvete min mor måste ha haft det under flera år. Sådant som jag då tog ganska lätt på, eller hur jag ska säga det… det var väl bara att skärpa till sig och borsta av sig det onda. Svart eller vitt.

Idag kallar jag det ungdomligt oförstånd. Omognad helt enkelt.

Min mamma Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947. Hon dog den 3 januari 1981. Den metod hon använde sig av, det var ett tips från mig några veckor tidigare. Det är någonting som människor inte velat sagt till mig att det faktiskt var på det viset. Någonstans långt bak så förstod jag att det var på det viset. Men jag slog det ifrån mig. Men när jag träffade hennes närmaste väninna 2011 så berättade hon det för mig.

Sådant ska man också leva med.

Att hennes död påverkat mig massor, det är ju helt självklart. Att ens spekulera i om och varför, det har jag slutat med sedan många år. Jag kan också prata om detta numera helt öppet och utan några som helst känslomässiga problem.

Men jag tänker på henne varje dag. Hon finns med mig. Hon är en del av mig. Min mamma som jag älskade så mycket. Ibland längtar jag så oerhört mycket efter att få träffa henne. För det vet jag att jag kommer att få göra den dagen jag går över till Andra sidan. Nej, jag tror inte det, jag VET. Hon väntar där på mig.

Visst kan jag bli väldigt ledsen idag. Men det handlar om så mycket mer än just hennes död. Hon finns med i de tårarna och längtan förnekar jag inte.

Älskade mor, det är mors dag idag och hade du levat så hade jag hälsat på dig med en blomma. Du hade ju varit folkpensionär idag, kan du tänka dig det, och i mitt inre så tar vi en promenad, pratar om barnbarnen och mår gott. Fikar tillsammans och jag skulle garanterat hjälpa dig med din dator. För det är ju alltid någonting som inte funkar, eller hur?

Jo, jag drömmer ibland. Om hur det hade varit. Men jag fastnar inte i det val hon gjorde idag. För det har jag under åren gjort och bara mått dåligt av. Den tiden är förbi. Hon födde mig, hon gav mig så mycket kärlek och hon försökte. Det tänker jag på idag.

Fan, vad jag älskar dig, mamma!