Etikettarkiv: känna

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Bubblan är ju för fan borta!

2016-03-19 Jävlaranamma!

Nej, nu jävlaranamma går jag vidare. Upp på sadeln igen och iväg! Vända detta till någonting positivt, för jag kan ju uppenbarligen KÄNNA och jag kan dessutom göra det på RIKTIGT!

Drog en löprunda tidigt i morse där jag sprang min näst snabbaste mil någonsin och samtidigt så går jag inåt och bearbetar en massa saker. Löpningen är verkligen viktigt för mig numera. Drog ur mig all frustration och all ömkan. Med varje svettdroppe så åkte allt det negativa och tråkiga all världens väg!

Känner en tacksamhet i det faktiskt och att det fungerar för mig att på detta sätt komma vidare. För nu släpper jag detta som funnits inom mig. Det var en omöjlig ekvation helt enkelt.

Det kommer att finnas någon för mig också. Så måste det ju vara. Någon som vill ha mig rakt upp och ner. Visst fan måste det vara så? Jag kommer aldrig sluta drömma och tro på detta! Vad är alternativet? Att krypa ner i den ömkliga grotta jag suttit i under alltför många år och mässa vidare om att jag är ensammast i världen och att ingen vill ha mig!?

Aldrig i livet!

Jag känner och det är positivt! Jag är inte bedövad med någonting och jag känner alla känslorna. Stod kvar och gömde mig inte med de destruktiva metoder som jag känner igen den här gången, även om det var tufft som sjuttsingen emellanåt. Att så medvetet kunna se skillnaderna och dessutom bejaka det som sker oavsett känsloläge är en gåva som jag fått genom hårt arbete med mig själv de sista åren.

Som sagt det var jättejobbigt och jag vet inte allt, men samtidigt så är jag inte stängd och känslorna var äkta och jag vågade uttrycka det jag kände. Wow!

Bubblan är ju för fan borta och det blev så tydligt för mig idag. Det räckte nu med några dagars ömkande. Förr var det månader och dessutom tillsammans med destruktiva handlingar. Gubben har nog fan utvecklats ändå, även om det för ett par dagar kändes kolsvart. Men någonstans långt inom mig så visste jag att det skulle gå över om jag bara hängde i och lät tiden ha sin gång. Man får känna de negativa känslorna också utan att för den skull tro att man går sönder. Det lärde jag mig nu även i praktiken.

Hurra för det. Nu går jag vidare… …spanar lite extra efter den där långa och snygga människan som jag vet finns där! Hallå, vågar du?! (;-)

Allt går runt

Kanske har jag fått tillbaka skrivklådan? Eller är det lusten? Vet faktiskt inte, men jag känner för att skriva om det jag känner inför varat och vad jag tycker om livet och de medvetande jag har. Det kan ju vara ett farligt egodrag som tar tag i mig emellanåt, men jag tror inte det.

Här och nu. Så tydligt och så viktigt. Det som jag är med om just nu. Inte igår och inte i morgon. Blank sida in i framtiden, eller aningar? Ibland vet jag inte, men det får vara som det vill med det för kan jag inte leva här och nu så har det ingen betydelse. Glömmer jag nuet så är jag förlorad. Som jag varit under så lång tid.

Fast när jag tänker lite på det så vet jag inte riktigt vart jag har befunnit mig. Min del av medvetandet och den del som benämns med namn. För allt är ju ett. Det är ju så även om den tanken är milsvid på avstånd för många av oss. Just på grund av egot och att man vill göra själv. Tänker mycket på varför vi måste ha den här resan, om och om igen. Hur jag än tänker så kommer jag bara fram till ett svar och det är egentligen inget bra svar det heller.

För att vi vill känna.

Det kan vara som en käftsmäll att säga det för de som står eller har stått inför sitt livs kris. För de som mist sin mamma i unga år, för de som slåss mot sin sexualitet och för de som skiljer sig och sedan sitter fast. För de kan just det ordet känna vara som ett slag i ansiktet.

Men vad är då alternativet? Att det bara händer?

Det är en förklaring för mig som gör än mer ont. Att det bara händer. Att det inte finns någon som helst mening med det som man går igenom. Det bara sker. Då blir jag deprimerad och ledsen, men något inom mig har ändå aldrig slocknat och det är tanken på något mer. Att det kan inte vara så att allt bara händer utan någon som helst mening.

För då skulle jag lika gärna kunna ge fan i allt.

Unga själar kommer till jorden. De har inte varit med om så mycket och kan sakna både empati och förståelse för andra själar. Just därför så har de kommit till jorden. Men jag funderar på ofta varifrån kommer själen första gången? Vad skapar en själ, ett medvetande som sliter sig loss från det stora? Där kommer jag inte vidare. Vem avgör liksom? Gör vi det själva? Vi alla små pusselbitar i det stora enorma pusslet som är allt. Vad gör att vi vill hålla på och känna hela tiden? När är man nöjd?

Idag ser jag mönstren och jag ser varför jag är där jag är idag. Faktiskt så tror jag mig göra det. Det enda jag vet är att det är ingen annan som gör någonting alls för mig när det handlar om val och fortsättning. Alla förändringar måste jag göra själv. Man kan få impulser och känslor från andra delar av detta medvetande, men grejen är att man själv ska ta alla steg. Måste ta alla steg. Det kan ta så många liv och det kan gå så fort. Vi har en sådan makt hos oss själva, men många varken kan eller vågar använda sig av den.

Vart tar det slut? Tar det någonsin slut allt detta?

Det tar aldrig slut. Det kan inte ta slut. Evigheten är en tanke som skrämmer mig väldigt ibland. Allt går bara runt. Hela tiden.

Vi vill känna saker och ting. Jorden är en bra plats för sådant. Frågan är ju bara varför? En del säger att det finns inget varför. Det bara är allting.

Nu fick jag skriva av mig lite. Inga svar utan bara än mer funderingar. Men det känns bra i alla fall.

Tankar om hämnd

En vänskapsrelation tog slut för en tid sedan. Givetvis så finns olika svar på varför beroende på vem man frågar. Så det struntar jag i numera, jag vet bara att det är över och förbi.

Men det intressanta hos mig är att jag NU reagerat som jag gjort. Jag tänker på mina hämndkänslor i helgen där jag själv blev förvånad över hur jag kände. Kanske är det för att kärlek och hat ligger så nära varandra och när det väl tippar över så blir det väldigt starkt. Jag skrev ju två elaka bloggposter som jag egentligen står för till stora delar, men jag kunde ändå inte låta de vara kvar.

Varför? För jag är egentligen ingen hämndlysten person. Inte på det sättet i alla fall. Men när jag tänker tillbaka på förra helgen så blir jag ändå förvånad över styrkan i mina känslor. Efter flera månader. Att känna hämnd är en otäck känsla för allt annat blir sekundärt. Jag har väl inte tidigare kunnat släppa fram dessa känslor. Visst, när jag är på fyllan så kan jag ju bli taskig och elak, men inte riktigt på det sättet som jag nu kände.

Det jag vill säga att även jag nu i praktiken riktigt fått känna på hur det känns att vilja hämnas någon som man tycker gjort en illa. Det är starka känslor och inte något jag är stolt över. Men det kanske visar att jag är på väg att bli en människa – på alla plan – som vågar och får känna alla känslorna.

Att prata om att känna alla känslorna rent teoretiskt är väldigt lätt och det har jag ägnat mig åt under 10 år när jag har haft hemsida och blogg, men att själv få känna på de jobbiga känslorna av detta, det har jag inte riktigt klarat av tidigare. Förrän förra helgen.

Så hur paradoxalt det än kan låta så kan den som man numera inte vill ta i med tång, vara den som hjälper en vidare i livsskolan att förstå alla känslorna och även i praktiken våga känna dem. Allt går inte att styra med förnuftet utan känslorna måste också vara äkta och komma från hjärtat.

Som man bäddar får man ligga. Ett bra ordspråk som aktualiserats av intressant morgonläsning.

En fin lördag till alla mina läsare!

Jag tror…

Jag blev så inspirerad av kloka Inna när hon skriver om vad hon tror på. Vi delar det mesta i tankarna men jag känner att jag måste skriva ner mina egna ånyo. Det har jag gjort många gånger i olika bloggar och poster, och det häftiga är att se att tron förändras med åren. Inte de stora dragen kanske, men det där finstilta. Och det är bra för det är precis såsom det ska vara.

De som vägrar att ta in saker och ting och som sitter fast i ett sätt att se på livet, de får det ofta tuffare med vissa saker. Jag har varit sådan på flera plan, bland annat när det gäller detta med vänskap. Vill så gärna tro gott om alla människor, men tillslut så öppnas även mina ögon, även om det är sist av alla. Så nyttiga lärdomar. Men att även se att de man inte funkar så bra med, även de har samma vandring att ta sig igenom som jag själv har. I en annan form, men målet är detsamma.

Vi lever flera liv. Det vet jag. Min mamma som jag tjatat om flera gånger tidigare när hon kom tillbaka ett halvår efter sin död, det var hon som fick upp mina ögon gällande detta. Vi kan inte dö helt enkelt. Liven vi upplever är något vi valt själva, även om det bara är stolparna som är styrda med hjälp av Andra sidan. Vilka eller hur det funkar vet jag inte mer än att vi alla har själar som följer oss i våra liv. Livet och dess olika världar är så oerhört mycket mer än vad vi kan se där vi är idag.

Vi vill känna skillnaderna. Bättre kan jag inte förklara varför vi lever. Det kan te sig meningslöst för många att det är på det viset och då blir livet meningslöst. Vi har fantastiska val själva även om vi inte tror det många gånger. För mig är det en av de stora lärdomarna. Att bryta det svarta och negativa jag har inom mig. Att acceptera att det inte bara är att vifta med ett trollspö så försvinner det jobbiga och det som är mitt arbete i det här livet. Att inte hela tiden lyssna och ta stöd av andra för att slippa ta eget ansvar.

För många människor är det svårt att se varför det händer så mycket negativt i världen. Men har man ett högre perspektiv på tillvaron så finns det en förklaring till allting, även om det svaret låter hårt och väldigt omänskligt. Men vad är alternativet? Att allt bara händer utan anledning? Det är för mig än mer jävligt och märkligt och det tror jag inte på.

Jag ser ett tydligt mönster i mitt liv. Det tror jag att alla gör om de vågar sätta sig ner och kolla vad det är som möter dem. Vägrar man att ta itu med någonting, så kommer det tillbaka. I någon annan form. Mitt tydliga mönster handlar om samma som för alla själar på jorden. Att acceptera och att känna kärlek utan förbehåll. I djupet av ens hjärta utan baktankar. Att acceptera de som inte är som jag själv och att hitta det goda i människan. Att helt enkelt KÄNNA och inte fly. Det kan faktiskt också gälla positiva känslor.

Jag vet att detta är svammel för många och de suckar säkert tungt när det läser vad jag skriver. Men det är deras huvudvärk på mer än ett sätt. För vägrar man ta in att man är ett med allt och att livet handlar om att känna sig själv med allt det goda men även allt det man behöver jobba med, då får man gå omvägar i livet. Det är min övertygelse efter mina egna upplevelser och erfarenheter.

Jag tror på mig själv. Mer och mer. Men jag tror också på det goda i människan och att vi faktiskt behöver friktionen mellan gott och mindre gott för att känna skillnaden och kunna uppleva alla känslorna. Det är så svårt för mig att spela det spelet som många människor gör på jorden. Visa en sida utåt och sen tänka någonting helt annat inåt. Faktum är att jag tror att många som söker sig till de organiserade religionerna gör det just för att få ett stöd i sin egen livsvandring men att det för en del går helt fel. De går så in i böckerna och Ordet att de helt glömmer bort att tänka själva. De skapar sig en ställning och maktposition i samhället som bygger på någonting som är helt utanför dem själva. Dessa exempel är många genom åren och att jag själv hamnade i kyrkans värld har jag många gånger funderat över. Jag har fått trygghet, stöd och hjälp genom kyrkan för egen del samtidigt som jag under åren sett just det jag beskrivit tidigare. Men kyrkan i dess bästa former kan vara en stor hjälp för människor att komma vidare i sin egen livsvandring.

Självömkan, att fastna i sig själv och tro att felet ligger utanför mig själv är så destruktivt. Att alltid vara offret utan chans att kunna läka sig själv gör att det tar sådan tid att hitta inre frid. Gud vad jag vet om detta om mig själv. Så många år jag har snurrat omkring mig själv och trott att jag varit ett offer utan att kunna göra någonting för att förändra mitt liv. Att acceptera den jag är i djupet gör att jag förändras. Sakta men säkert.

Kanske, kanske är det därför jag äntligen är på väg bort mot det konstgjorda som jag trott skulle få mig att slippa känna smärtan, när det just är smärtan jag ska känna för att komma vidare. För att förstå att smärtan är någonting som jag kan förändra SJÄLV. Bara jag och ingen annan. Jag har flytt så mycket genom mitt liv. Försökt ta den så kallade lätta vägen. Men det blir då sjufalt värre när jag flytt det som livet vill säga mig. Det är min övertygelse idag och kanske kanske är det därför jag är på väg mot ett mer harmoniskt och mindre ångestskapande liv. Jag måste ju tro det.

Detta är mitt favoritämne i livet. Jag skulle faktiskt vilja jobba mer med vårt inre liv och varför. Stödja, inspirera och få människor att våga mer! Fast då måste jag ju bli klar med mig själv först… och våga lite mer…(;-)

Vad tror du på? Innerst inne? Jag är så nyfiken på vad andra människor går omkring och bär på. Hur de känner när de tänker på varför de lever. Vad syftet är? Vilket tror du är ditt syfte till att just du är den du är? Så nyfiken…