You are currently browsing the tag archive for the ‘kampen’ tag.

15 juni 2017 Blommor från jobbet
Fina blomsterarrangemang på jobbet.

Perspektiven ändras när måendet är bättre. Då går det att ta in andras kamper på ett helt annat sätt. Oftast känns min egen “kamp” då futtig och liten när jag får höra talas om andras vedermödor.

Ibland önskas ett trollspö som bara kan svingas mot de som kämpar och sitter fast. Tanken på att inte kunna göra någonting mer än att lyssna blir för mig övermäktig. Oron över att gå över gränsen och oåterkalleligt och permanent förändra livsbetingelsen finns där mer än tidigare.

15 juni 2017 Blommor på jobbet

Mekanismerna är välbekanta men lösningarna eller fördröjandet av lösningarna smärtar mig väldigt mycket. Men det kanske är just så att livsviljan är svagare än det destruktiva och då spelar det ingen roll. Man måste vilja förändring själv i djupet.

Självinsikt är en dyrbar gåva. Ibland räcker inte ens det.

Mina tankar och böner blir i sammanhanget fjuttigt, men vad gör man?

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

Svår, off och svart. Kämpar desperat med motsatsen och försöker verkligen lyssna till de som förstå sig på hur positiv man blir av att försöka tänka just positivt. Rekylen tillbaka när jag inte orkar mer blir stenhård och det gör så ont.

14 april 2017 Röda tulpaner

Svart långfredag är främst på grund av att jag känner mig så jävla ensam. Då pratar jag inte bara om att vara ensam i det ytliga. Där man kan ringa någon och försöka vara sig själv, utan i det inre. Med det som förföljer mig. Det som jag aldrig blir av med. Det som vill mig illa. I det som är väldigt svårt att berätta och tala med någon om. Det förstärks givetvis när jag är ensam i det ytliga eller hur jag ska säga det, men när jag sträcker ut handen och inte får ett skit tillbaka och när jag återigen bara känner saker som jag inte får känna. Som är tabu, en gräns jag inte får gå över eftersom jag just inte är ensam.

Detta har jag kämpat med i större delen av mitt liv. Att orka vara kvar och försöka. Att förstå och göra det rätta. Det rätta är inte att fly och tro att det blir bättre om man inte går till djupet med det som är trasigt. Har försökt så länge nu att stanna upp och titta på mig själv. Varför och vem jag är. Självhatet är så starkt. Avskyn för att ens få existera som jag är.

Det kanske inte går att laga? Kanske är det klart här och nu? Går liksom inte att komma vidare. Tankarna är svåra och svarta idag. En synnerligen svart långfredag och då har jag inte ens tänkt på Jesus överhuvudtaget!

Det är märkligt, men söker jag på Svart långfredag kommer jag till Tofflan som hade en svår sådan förra året.

Det är min kamp detta, jag vet det. Det är bara jag som kan förändra situationen. Jag vet det. Men om jag inte orkar eller kan det då? Ja, ja… det går över även detta, nu ska jag göra morgonrutinerna efter att ha varit vaken FÖRE tuppjäveln! Jag fick väcka fanskapet idag igen… (;-)

2015-01-01 Maxi

Igår så tog jag en nyårsbild på Maxi. Tidigare idag så blev det en på Felix som åkte upp på Instagram. Fina pojkar som såg lite upprivna ut när vi kom hem från nyårsfirandet. Såg speciellt på Felix att det måste ha smällt en del utanför.

De mår dock bra nu och verkar redo för 2015!

2015-01-02

En symbolisk bild för mig. Man kämpar på och vägrar att ge sig. Ljuset inom en vill inte slockna och kampen fortsätter även om allt känns förlorat. Vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? Ge upp bara? Så länge det finns ett litet ljus, så finns chansen till förbättring. Kampen är inte över och förbi. En dag till…

2015-01-02

Anna skulle möta upp Ellet vid affären. De skulle sedan hem till henne för att krasa pepparkakshuset [krumelutten Instagram]. Det är ju över och förbi nu, för den här gången.

Min tredje och sista semesterdag idag. Själv så skulle jag proviantera igen. Har ingen styrsel på detta och någon planering finns inte alls. Det blir lite hipp som happ vilket idag resulterade i att jag glömde köttfärsen till den tacos som var tänkt att ordnas i afton för mig och pojken. Det mest fundamentala så att säga. Någon gurka fick jag inte heller med mig hem. Däremot en fläskfilé som vi istället kalasade på idag. Nya tacoschanser kommer.

Det är ju en dödsdag i morgon och vi hade tänkt att besöka den symboliska platsen för min mamma och min morfar. För att komma ut och sen tror jag det är bra för Ellet att också besöka graven, så att hans farmor finns med honom någonstans i tanken någon gång så att säga. Hon dog ju långt innan han föddes…

Musikhjälpen har gjort min vecka om jag får börja lite egoistiskt. Det har varit en förmån att få vara en liten del av detta fantastiska evenemang. Programledarna och självklart den viktiga kampen mot HIV har fått mig att bli generös och samtidigt få ett varmare hjärta. Det känns väldigt bra som sagt att ha kunnat vara med och dra min lilla strå till stacken.

Rekord för musikhjälpen i Uppsala blev det på alla fronter. Sammanlagt så samlades det in hela 30 489 975 kronor. Det har dessutom gjorts 235 000 engagemang och drygt 2050 initiativ!

Mattältet sålde käk för 709 900:- vilket även det går till insamlingen! Ca 118 000 kronor varje dygn!

Finnas bara ett ord till allt detta: Fantastiskt!

Den mest önskade låten i år var Take med to the church med Hozier.

Skärmdump Linnea Henriksson 141214

Kodjo Akolor, Linnea Henriksson och Petter Alexis Askegren tillsammans med Arantxa Alvarez har varit den bästa uppställningen under alla år med Musikhjälpen. Utan tvekan! Tacka för att ni bjudit så mycket på er själva och för att ni hållit samman denna insamling.

Sen går det ju inte att låta bli att nämna Uppsala. Vilken insats och vilken uppslutning! Det är inte många gånger jag har sett Stora Torget tomt på folk. Det har alltid varit människor på plats och att det fick namnet Kärlekens Torg under dessa decemberdagar, det var inte mer än rätt.

Sist men inte minst så är ju alla de som bidraget, de stora hjältarna. Så otroligt imponerad över initiativen och engagemanget. Det har varit rörande många gånger att se hur människor kommer samman för en god sak.

Skärmdump Kodjo Akolor 141214
Kodjos tårar idag var ju en av höjdpunkterna. Första gången han gråter av tacksamhet och glädje över människors kärlek och engagemang.

Skärmdump 141214
Petter och Linnea sjöng tillsammans Håll om mig.

En rolig sak är ju att jag “fastnade” på röda rutan fyra gånger. Tre av dem hann jag att fota och mitt stora ego säger mig att visa dem för er alla:

Röda rutan 141214
Önskade alla en fin tredje advent i morse och det hamnade i “röda rutan”.

Röda rutan 141214
Detta fina bröllop var ju också rörande eller som jag skrev “Saknar ord. Verkligen en fin stund i #mh14”

Röda rutan 141213
Igår hamnade jag också där när jag skrev “Vilken härlig energi Medina har! Gillar dem! Kan de inte stanna kvar i buren ett tag??”

Sen skrev jag en som kom i röda rutan den 11 december:
Fy fan vad häftigt just nu på #mh14 Spontanitet med Caroline af Ugglas och en kör!

Skärmdump 141214

Tack, Musikhjälpen! Detta år var i en klass för sig. Ord som magiskt känns inte för stora. TACK, TACK!!

Relaterat
P4 Uppland har sammanställt de mest minnesvärda stunderna
Musikhjälpen är över

Nej, jag förstår verkligen inte meningen med allt detta. Verkligen inte. Mina egna odds försämras hela tiden, men jag kan inte annat än vara uppriktig emot mig själv, även om jag ingenting förstår längre. Kanske har jag aldrig förstått.

Han var rostfärgad – en mörkt bärnstensaktig färgton med lite rött i – och oerhört vacker. Han tycktes blänka och kläderna var långa med ett vackert fall. Ärmarna föll ner över hans händer, men när han lyfte upp armarna tycktes de långa ärmarna glida tillbaka så graciöst, som om han var en del av honom själv.

Olika falla ödets lott och just detta förstår jag ingenting av. Så oerhört olika som känslorna är hos oss själar. Utmaningarna, egona, och den absoluta rättvisan. Och när? Nej, jag förstår verkligen inte detta längre.

En del får gåvor och verkar slippa ångesten och bara lever på och så totalt distanserade från det egna djupet. Hur ens förmår de? Har jag varit där en gång? Eller är jag än längre tillbaka i känslokedjan?

Nej, jag förstår verkligen inte vad som är meningen och inte meningen. Det bara rörs ihop och jag har ingen som helst förmåga att sortera. Ångest är det enda svar jag får.

Ni må förstå att jag försöker. Bara vara, agera eller både ock. Allt med samma resultat. Ångestriden och ledsenhet.

Änglar, finns dom? Är de fallna runt mig?

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar