Etikettarkiv: julen

Skådespelaren med de fina orden

Ute i byn, på väg till den lokala butiken.

Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.

Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.

Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…

Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.

Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.

Maja julafton 2018.
Maja på julafton 2018.

Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.

Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.

I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.

Annonser

Omtumlande vecka i det inre

Nio dagar kvar…

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Dags att jula till det en aning

Första december och första advent på ingång. Det är dags att jula till det lite även i förorten och mitt hem. Adventsstakar och ett par stjärnor åker upp i fönstren samt lite tomtar här och där. En liten minigran införskaffades förra året och jag ska se om det går att få liv i den även detta år.

Den stake jag hade på jobbet som jag ärvde av en tidigare anställd ville inte fungera i år. Så en av mina åker med till jobbet på måndag, för det är ju lite mysigt med dessa stakar lite här och där.

Nu är det jul igen och jag hänger inte alls med. När det dessutom nu har regnat ute i över ett dygn (istället för snö) så lyser julstämningen med sin frånvaro. Det enda jag tycker är mysigt är att familjen fortfarande samlas på julafton. Det ser ut att bli så även i år. Prisad vare någonting!

Rider fortfarande på något slags lyckovågor efter gårdagens underbara besked. Det är rörande i tanken att förstå att målet nu är nått för grabben. Så häftig känsla! Lilltjejen som kämpar på med pluggandet fick också ett positivt besked igår genom att bli godkänd i en kurs. Nu behöver hon en kurs till innan hon kan gå på det stora målet. Efter det har hon poäng för att kunna studera på universitet. Lite kvar alltså, men det går framåt. Det är huvudsaken. Så stolt över hennes bedrifter efter allt som hänt.

Träffade min husläkare igår. Vi bestämde att köra på med samma dosering som jag idag har och att jag ska fortsätta försöka minska i vikt och ta tag i motionen. Har ett projekt gällande kosten som jag i mitt inre kraftsamlar inför. Tänkte dra igång med det den 1 januari 2019. På tisdag kastar sig gubben ut i andra okända marker som undvikits alltför länge nu. Hoppas det den här gången finns mod att släppa taget och möta det som finns inom mig. Är livrädd, det erkänns,  men samtidigt finns inte valet att fortsätta på samma sätt som idag. Det går bara inte. Måste våga vara mig själv till 100% och ta itu med det som undviks. Även våga möta tankarna som hela tiden slås bort.

Nej, nu är det dags att jula till det en aning i kåken. God advent på er alla mina läsare!

De små detaljerna & ångestritt utan dess like

Det är i de små detaljerna jag finner tröst. När jag tänker på vad jag är mest rädd om av de materiella som finns hemma hos mig, fastnar jag i de små sakerna. 

En ny TV är visserligen bra efter 12 år, men det är inte ”halleluja moment” utan mer ett konstaterande att nu ser jag ju bättre de gånger jag kollar på TV. Ser det inköpet som en impulsgrej när ångesten var som starkast i veckan.

Nej, det är i det lilla jag finner glädjen. Minnas tillbaka och konstatera hur det var just då den saken kom till mitt hem.

Men det klart, ingen sak som finns i mitt hem är så värdefullt att jag skulle gråta över om de försvann. Det skulle vara tråkigt, men mer än så känner jag inte. Har ingenting som jag verkligen är rädd om, mer än känslomässigt bundna saker som mammas brev och saker som hon lämnade efter sig. Det är inte mycket, men kanske är det därför jag månar mer om det, än om övriga saker i mitt hem.

Det är väl en fördel att inte vara så fast i det materiella längre. 

En ångestfylld vecka är slut. Så förbannat ångestriden. Det går så fort allting och kanske är det bra nu i november. Har varit vaken en del på nätterna och det beror på flera saker. En resa nästa vecka är inställd för att jag helt enkelt inte får ro i tanken över min roll och vad jag ska göra där. Klarar just nu inte av att utmana mig själv överhuvudtaget. Livshinnan är så tunn och sårbar. Klarar inte av för många människor samtidigt.

Julen närmar sig med stormsteg. Den verkar inte bli som det varit tidigare år och det känns väldigt tråkigt samtidigt som det ger mig en del ångest. Tänker mycket på de låsningar som finns och kan inte begripa att den ”vuxna i rummet” ingenting begriper över sitt eget ansvar i den situation som uppstått. Men som jag skrivit tidigare, jag kan ingenting göra i detta mer än hoppas på att förnuftet ”vaknar till” innan såret är permanent och det är helt kört för all framtid. Men det kanske är detta som önskas?

Ja, jag kan inte tolka situationen på annat vis efter veckor av tystnad gentemot den berörda samt efter en text som jag läst om familjen tidigare, vilket först förvånade men sen gjorde mig mest ledsen. När man exkluderar på det viset, tacka sjuttsingen för att det bli reaktioner bland oss andra i den så kallade familjen. Vet inte vad jag ska tro längre…

Julen är så mycket tradition och i familjen är detta en av få som vi har kvar tillsammans. Ska den nu bara upphöra efter alla dessa år? Ja, inte vet jag men det kanske är dags att vi firar på det sätt som så många andra familjer gör? Det fina vi hade tillsammans som hel familj var att kunna samlas åtminstone på julen. Det verkar nu vara ett minne blott.

Den 30 november har jag tid hos min husläkare igen. Det bävar jag för eftersom jag inte riktigt vet vad som kommer att hända när jag ärligen berättar för henne om hur jag mår just nu.

Det har i perioder varit en ångestritt utan dess like. Efter ett samtal kanske får jag hjälp från ett håll som jag inte räknat med om allt går i lås…

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Julafton 2015

Det blev en fin julafton. Jag är tacksam inombords för väldigt mycket. Att samla familjen på det här viset, det blir allt viktigare för mig.

Julafton 2015
Citrus ville vara med på bild…

Anna var otrolig med maten och gjorde det så bra, trots att hon jobbade halva dagen så var humöret på topp när hon kom hem. Hjälpte till så gott jag kunde när hon drog igång.

Johan fixade Janssons frestelse med bravur. Linn ordnade gotta och donade innan på ett föredömligt sätt och Frida tog hand om sin gamla far dagen innan så han slapp känna sig ensam, tillsammans med sin Tommy.

Vilken familj jag har alltså…

Julafton 2015

Min favorit på julbordet i år blev en kålrotslåda som Anna hade gjort. Den var otroligt god och slog t  o m ägghalvorna i år. Det går att göra bra LCHF-mat, det var denna låda ett exempel på. Mumma! Spårade inte ur så mycket men faktum är att i år så hade jag en helt annan inställning till detta med kosten. Jag åt det jag ville helt enkelt och det funkade bra.

Julafton 2015

En tacksam jul. Sa jag det, eller?

Det är svårt med julklappar tycker jag när de blir större. I år var inget undantag och det sticker alltid iväg, trots att jag tänker att i år blir det inte som året innan. Men det gör ingenting för att ge till de man älskar allra mest, det känns gott. Lever gärna lite snålare ett tag efteråt för att se glädjen i deras ögon.

Julafton 2015

Elias delade ut julklapparna i år. Han var mycket bättre än den där gamla tomten som nu gått i pension och fallit för åldersstrecket.

En av mina livsdrömmar kommer att bli verklighet i sommar. Av Anna och Tofflan så fick jag verkligen ett äventyr i att få åka vattenskidor. Det har alltid varit min dröm och jag blev paff, men väldigt glad när jag fick detta. Nu gäller det att få ihop det logistiska så att det funkar med de orter som erbjuds. Umeå stod med men när jag kollar närmare så är det borttaget och det var ju synd eftersom Linn bor där.
Tror då bestämt att det blir semester i Malmö 2016…

En signerad bok av och med Marie Fredriksson, Ison Glasgows biografi som jag önskat mig, en jättefin farfarströja, ett gäng strumpor och så fina inramade porträtt på katterna fick jag också. Är tacksam för dess klappar. Mer än jag kan uttrycka i ord mer än ett stort TACK! [Instagram]

Denna jul kommer jag att minnas med värme i hjärtat. Så det så… (;-)