Etikettarkiv: James Bond

Vila i frid, sir Roger Moore!

RogerMoore 1983

Idag gick sir Roger Moore ur tiden, 89 år gammal efter en kortare tids kamp mot cancer. På Moores twitterkonto skrev familjen:

Han var den bäste James Bond tycker jag. Kanske beror det på att han var Bond när jag växte upp och jag gick på bio för att se flera av de då populära filmerna. Han spelade Bond sju gånger och var agenten under 12 års tid 1973-1985, vilket fortfarande är den längsta perioden som någon spelat Bond.

Moonraker_MooreMin favoritfilm där han spelar Bond är Moonraker (1979). Fajterna med Hajen (Richard Kiel) och hans stålkäft var ju häftiga på den tiden. Ur dödlig synvinkel (1981) och Octopussy (1983) såg jag också på bio.

Ännu tidigare gjorde han serien Snobbar som jobbar (1971-1972) 24 avsnitt, som jag också kommer ihåg och den speciella signaturmelodin. Rollen som Simon Templar i Helgonet (1962-1969) 118 avsnitt, minns jag dock inte.

Hans brittiska accent, gentlemannamässiga och sofistikerade spelstil samt ofta med glimten i ögat var hans signum under hela karriären. Han var aktiv in i det sista.

En av de sista filmrollerna gjorde han 2016 i filmen The Saint där rollen som Templar spelas av Adam Rayner.

Enligt IMDB gjorde Moore 93 filmer under sin karriär som varade mellan 1945-2016.

Den 14 juni 2003 adlades Moore av drottning Elisabeth.

2010 köpte jag hans självbiografi Mitt namn är Moore Roger Moore och om den publicerade jag en egen bloggpost där jag bland annat skrev:

Han är verkligen arketypen för en gentleman – stilig, elegant och aldrig för mycket på något vis. Engelsk dessutom.

Vila i frid, sir Roger Moore!

Annonser

Bellucci har “det”

Monica Bellucci Spectre

Lucia Sciarra heter rollfiguren som Monica Bellucci spelar  i nya Bondrullen Spectre och det är anledningen till att jag vill se filmen på bio.

För Bellucci är häftig och har det där som kallas för “det”

Monica Bellucci

Mitt namn är Moore – Roger Moore (2009)

mitt-namn-ar-roger-moore

Sju Bondfilmer, Helgonet och Snobbar som jobbar. På senare år ambassadör för UNICEF. Ungefär detta visste jag om Roger Moore innan jag läste hans memoarer.

Det är inte så mycket mer som jag vet efter att ha läst Mitt namn är Moore – Roger Moore. Visst, han berättar om sin uppväxt, sin väg till yrket, sina roller och en del om de länder han besökt i och med UNICEF-engagemanget. Men det är flyktigt och ibland tyvärr ganska tråkigt. Moore vågar inte riktigt stanna kvar och berätta lite djupare, utan går snabbt vidare i sitt liv utan det där som gör mig nyfiken på människor. Det oväntade och det som man inte kan läsa sig till. Det saknas i den här boken. Tyvärr.

Han är verkligen arketypen för en gentleman – stilig, elegant och aldrig för mycket på något vis. Engelsk dessutom. I boken så är han ganska försiktig med kritik mot sina kollegor och det han säger om Grace Jones (som han spelade emot i sin sista Bondfilm 1985 A View to a kill) är så typiskt Roger Moore på något vis:

Jag brukar alltid säga att om man inte har något gott att säga om någon så ska man inte säga någonting alls. Så jag säger ingenting.

Ett par undantag hittar jag dock i boken. Det ena handlar om David Nivens fru Hjördis som han inte hade mycket till övers för:

Hon var helt enkelt för jävlig mot honom. Jag säger det rent ut, och det tillåter jag mig, för David var en mycket kär vän, och han gjorde allt han kunde för att vara henne till lags men fick bara förakt tillbaka.

Sen gjorde Moore en film tillsammans med Jean-Claude Van Damme, där han inte alls fick den position i rollistan som var sagt innan av den skrävlige belgaren:

Egentligen har jag aldrig brytt mig så mycket om sådant, men Van Damme hade gått på så om att jag skulle stå först tillsammans med honom så jag hade verkligen förväntat mig att det skulle bli så. Nu stod jag istället med liten text efter titeln. Det kändes faktiskt som att få en örfil. Gudskelov hade jag inget mer att göra med mer Van Damme eller hans producentvän, och jag tänker inte ödsla mer bläck på att skriva om dem.

Annars så är Moore diplomatisk boken igenom och pratar gott om de allra flesta. Jag tror att har man ett genuint intresse av den idag snart 83-åriga Roger Moore och verkligen gillar honom så är denna bok att rekommendera. För oss andra blir den aningen tråkig emellanåt och för mig tog det ganska lång tid att läsa ut boken. RogerMoore2010

Läs även andra bloggares åsikter om Roger Moore, James Bond, Helgonet, Grace Jones, David Niven, Jean-Claude Van Damme, memoarer, intressant?

Bond, snö & fika

Som en sportreporter sa; det snöar stora feta lovikavantar just nu. Snön bara vräker ner och våren har försvunnit helt. Ser bara vitt när jag tittar ut.

pierce-brosnan-bond Igår försökte jag att titta på en Bondfilm. Trean körde The world is not enough som har nästan 11 år på nacken. Pierre Brosnan var Bond och vid den tidpunkten ca 46 år gammal.

Jag vet inte jag, men jag tycker många av dessa filmer är så förutsägbara och tråkiga. Det handlar verkligen bara om de häftigaste effekterna och otroligaste jakterna. Sen så ska han ju fälla varenda kvinnliga skådis och bara det är ju så tradigt och väntat.

Jag såg nästan hela filmen. Slutet missade jag eftersom John Blund var väldigt på och fick allt att bli svart. Men det spelar ingen roll, man vet alltid hur en sådan där film slutar.

roger_moore_bond Nu har inte jag sett de senaste Bondfilmerna med senaste stjärnan Daniel Craig, men för mig är Bond Roger Moore (bilden)! Vilken charmör, vilket språk och vilken glimt i ögat. Visst, han gjorde väl ett par filmer för mycket, men i det stora hela så är han för mig James Bond. Hans fajter med Jaws (Rickard Kiel) är svåra att glömma. Som vanligt, det var bättre förr…. (;-)

I morse så vaknade jag åter vid 7-tiden. Gick upp och tänkte att nu blir det samma visa som igår. Ingen sovmorgon, trots att jag är ensam och tystnaden råder. Jag la ner mitt stora köttbullhuve på kudden igen och försökte slappna av. Jag åkte väl in i något mellanläge och snurrade runt några gånger (trodde jag) och mer var det väl inte med detta. Tala om att jag blev alldeles paff när jag gick upp och såg att klockan var kvart i 11! Vafan tog timmarna vägen? Lite läskig känsla, men kroppen fick nog en välbehövlig vila efter Bondförsöket igår (den filmen slutade nästan halv ett).

Snart ska jag ut på promenad i snöyran. Mitt mål är en fika tillsammans med familjen hos Anna. Men jag tänker ta en extra sväng först för att få ur mig lite kalorier. Det blev ju lite onyttigheter i helgen…