Etikettarkiv: jaget

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Annonser

Vem står ut?

lion roaring inside cager

Photo by Pixabay on Pexels.com

Det blir inget bra. Vem är jag? Vem är jag när jag är jag? På riktigt och släpper loss lejonet? Orkar någon stå ut då? Känslan av att vara för mycket och inte kunna hejda sig plågade mig idag. Vem är jag då om jag inte är jag på riktigt? Balansen har inte funnits där tidigare heller, men då var det åt andra hållet. Hålla sig tillbaka, vara den den där lilla musen som knappt säger ett ord.

Hur fan hittar jag medelvägen? Går det ens om jag ska följa den jag faktiskt är?

Vem står ut?

Inte ens jag själv… inte då heller.

Deprimerad för mindre. Blir låg och arg på mig själv. Vill dra tillbaka allting. Sova och liksom dra mig undan. Igen och igen och igen. Inte vara med alls.

Vet att jag får saker och ting att hända i den bästa av världarna. Vet att kraften ger skjuts åt saker och ting.

Precis det som jag alltid varit rädd för blir det för mycket. Som om jag är någon som inte kan styra sig själv. Inte åt något håll. Självinsikten finns dock där idag. Jag drar mig tillbaka när jag kommit hem. Tänker över, blir nedstämd och liksom äter en jävla massa skit igen.

Vem står ut?

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

pexels-photo-601798.jpeg

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

pexels-photo-968396.jpeg

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

cropped-girl-2696947_1920.jpg

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Träningstrött & hårdheten

För ett par år sedan rörde jag mig överhuvudtaget inte mer än det nödvändiga. Förra året i januari tror jag det var, började jag gå en del. Gick mer och mer och under senvåren joggade jag första gången. Tiden går ju så fort, men förra hösten fick jag upp tempot så pass att jag joggade alltmer. Målet att klara en mil under en timme uppnådde jag också.

Ögon

Nu är jag i den situationen att jag inte riktigt har viljan och orken att jogga på det sätt jag gjort tidigare. Mitt mål nu är att klara två mil i veckan och det funkar hyfsat. Men för det får jag ångest och oro och egentligen är det ju helt ok mål, eller hur? Men jag “slår” på mig själv och sen straffar jag mig med mat och sådant och då blir det ju bättre, eller hur?

Har gått upp i vikt igen. Får in mer kalorier än jag gör av med. Enkel matematik. Den vise säger saker som gör mig än mer anti. Det är inte för någon annans skull jag ska väga mindre, utan för min egen. Tror ni att jag tänker i de banorna?

Den här hårdheten har alltid funnits där. Har aldrig liksom tagit chanserna jag fått gällande olika saker och sen har jag svårt att släppa att det blev som det blev.

Gå vidare och vila i att möjligheten kommer åter. Det handlar bland annat om relationer där jag är en mästare på att straffa ut mig själv. Har sådana hemska tankar emellanåt om mig själv. Orkar liksom inte med mig själv ens.

För det är ju detta också, att våga bejaka det jag känner inom mig. I det är jag tryggare idag, faktiskt. Idag vet jag att jag kan vara sexuellt attraherad av människor och inte kön och det självhat jag hade kring detta är borta. Grubblar inte så mycket på det faktiskt, utan det handlar om närhet och relationer överhuvudtaget.

Närmar mig aldrig de personer som jag gillar och vill lära känna mer eftersom jag är livrädd för att inte duga eller bli avvisad. Då låter jag hellre bli och sitter i mitt hörn och tycker synd om mig själv. De få gånger någon närmar sig förstör och avvisar jag mig själv först så slipper jag bli avvisad. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag sitter fast. Jag vet det och kanske är det därför jag inget gör. För att en del av mig vill göra mig själv illa. Det jag känner till, även om det gör mig illa, är en slags trygghet hur tokigt det än kan låta. Hellre det än att bli avvisad igen…

Karma över många liv är för mig en realitet. Så det är inget synd om mig och jag vet att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det jag sänder ut, det får jag tillbaka. Den sanningen är absolut i hela existensen över flera liv.

Det stora Egot

Nu ska jag berätta en historia om det stora Egot. Läsaren får själv avgöra om historien är påhittad eller om det finns en uns av sanning i orden. Baserad på en sann historia som en del brukar svänga sig med eller är allt bara uppdiktat och överdramatiserat av en desperat bloggägare?

Vad svårt det är att “kliva av”. Att dessutom förstå och inte ljuga för sig själv. Hårfint och ibland märks det inte ens att det stora Egot tar över. Idag var en sådan dag.

Det stora Egot
Delar av det stora Egot i förtäckt version.

Jordaxeln snurrar inte enbart runt det stora Egot. När det stora Egot tar över existerar ingenting annat. Påhopp skapar smärta och plågade känslor. Det är alltid synd om det stora Egot och att ingen bryr sig.

Att gå utanför det stora Egot och se det ömkliga, det sätter igång många processer och känslor åt alla håll. Förvirringen blir nästan total i hopblandningen av det stora Egot och det där andra som är så gott och fint och då är det oerhört viktigt att sitta still och låta allt snurra färdigt. Sen efter det försöka känna efter vad som faktiskt hände. Men nu känns det som om det har snurrat lite för länge. Det stora Egot vill inte kliva av.

Det stora Egot sitter djupt därinne och agerar ibland i lönndom. Irritation, ilska och till och med hat drar det stora Egot med sig när möten och händelser inte går dess väg. Pratar som om det handlar om någonting okänt och främmande, men sällskapet med det stora Egot har gjorts sedan många år, ibland för att överleva.

Livsskolan innehåller många avvägar och krokar. Tro sig vara befriad från de råd som ges till andra är verkligen att bita sig själv i svansen. Ibland så det blöder ymnigt. Smärtan må vara inbillad och ett sätt att lura sig själv.

Det stora Egot slåss fortfarande och att tro att det stora Egot var besegrat eller åtminstone under kontroll, det var ett stort misstag. Det har, om inte annat, den här dagen visat.

Det stora Egot älskar att skriva om sig själv och hela tiden vara fokuserad på sina känslor, bekymmer och att jordaxeln snurrar runt det stora Egot är precis som det ska vara.

Allt prat om livsskolor får kräkreflexerna att dra igång. Det stora Egot hatar all form av progressiv utveckling. Allt ska vara som det alltid har varit. Negativt, svart och misstänksamhet mot allt och alla. Fick det stora Egot bestämma så skulle gamla vanor omedelbart återinföras och livet bli som förr.

Vissa dagar känns det som om det stora Egot har övertaget och är på väg att komma tillbaka. Leendet är en mask, orden en lek och sinnet kolsvart.

Men detta var ju bara en påhittad historia, eller?

Uppdateringar & självömkan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. En hel dag blir totalt annorlunda. Igår på jobbet så fick en medarbetare akuta dataproblem. Det gick inte att göra på annat sätt än att återställa hela hybriddatorn från grunden och börja om.

2016-04-08

Just detta är en del av mitt jobb. Att ta hand om akuta problem med datorer och smartphones, så det är inget märkligt egentligen. Men igår så tog det sådan tid med ständiga uppdateringar. Microsoft är verkligen kungar på uppdateringar och allt som allt var det närmare 200 stycken. Är det klokt det? Går det inte att få ihop allt i servicepack när det är så många?

2016-04-08

Självömkansångorna ligger starka omkring mig. Att ta på sig en omöjlig illröd märklig mössa är ett sätt att en kort stund fly bort, eller? Problemet är just nu att jag tycker så mycket synd om mig själv (och jag är medveten om det dessutom) vilket gör att dylika bilder inte alls är omöjliga.

Madonna i bakgrunden undrar väl om det slagit runt helt hos gubben… kanske kan Benny ändra tänket hos gubben idag?

För idag blir det nämligen livsstilsmässa i stan med bland annat en storseans tillsammans med Benny Rosenqvist. Spännande eftersom jag varit nyfiken på honom en längre tid. Läst några böcker av honom som stegrat nyfikenheten.

Har tappat lusten att springa också… men jag ska tvinga mig ut om en liten stund, det är just detta som är skillnaden mot att låta sig besegras helt. Att tvinga sig ut.. måste och tvingerier, precis som det ska vara…. NOT!