Etikettarkiv: jaget

Vem står ut?

lion roaring inside cager

Photo by Pixabay on Pexels.com

Det blir inget bra. Vem är jag? Vem är jag när jag är jag? På riktigt och släpper loss lejonet? Orkar någon stå ut då? Känslan av att vara för mycket och inte kunna hejda sig plågade mig idag. Vem är jag då om jag inte är jag på riktigt? Balansen har inte funnits där tidigare heller, men då var det åt andra hållet. Hålla sig tillbaka, vara den den där lilla musen som knappt säger ett ord.

Hur fan hittar jag medelvägen? Går det ens om jag ska följa den jag faktiskt är?

Vem står ut?

Inte ens jag själv… inte då heller.

Deprimerad för mindre. Blir låg och arg på mig själv. Vill dra tillbaka allting. Sova och liksom dra mig undan. Igen och igen och igen. Inte vara med alls.

Vet att jag får saker och ting att hända i den bästa av världarna. Vet att kraften ger skjuts åt saker och ting.

Precis det som jag alltid varit rädd för blir det för mycket. Som om jag är någon som inte kan styra sig själv. Inte åt något håll. Självinsikten finns dock där idag. Jag drar mig tillbaka när jag kommit hem. Tänker över, blir nedstämd och liksom äter en jävla massa skit igen.

Vem står ut?

Annonser

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

pexels-photo-601798.jpeg

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

pexels-photo-968396.jpeg

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

cropped-girl-2696947_1920.jpg

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Träningstrött & hårdheten

För ett par år sedan rörde jag mig överhuvudtaget inte mer än det nödvändiga. Förra året i januari tror jag det var, började jag gå en del. Gick mer och mer och under senvåren joggade jag första gången. Tiden går ju så fort, men förra hösten fick jag upp tempot så pass att jag joggade alltmer. Målet att klara en mil under en timme uppnådde jag också.

Ögon

Nu är jag i den situationen att jag inte riktigt har viljan och orken att jogga på det sätt jag gjort tidigare. Mitt mål nu är att klara två mil i veckan och det funkar hyfsat. Men för det får jag ångest och oro och egentligen är det ju helt ok mål, eller hur? Men jag “slår” på mig själv och sen straffar jag mig med mat och sådant och då blir det ju bättre, eller hur?

Har gått upp i vikt igen. Får in mer kalorier än jag gör av med. Enkel matematik. Den vise säger saker som gör mig än mer anti. Det är inte för någon annans skull jag ska väga mindre, utan för min egen. Tror ni att jag tänker i de banorna?

Den här hårdheten har alltid funnits där. Har aldrig liksom tagit chanserna jag fått gällande olika saker och sen har jag svårt att släppa att det blev som det blev.

Gå vidare och vila i att möjligheten kommer åter. Det handlar bland annat om relationer där jag är en mästare på att straffa ut mig själv. Har sådana hemska tankar emellanåt om mig själv. Orkar liksom inte med mig själv ens.

För det är ju detta också, att våga bejaka det jag känner inom mig. I det är jag tryggare idag, faktiskt. Idag vet jag att jag kan vara sexuellt attraherad av människor och inte kön och det självhat jag hade kring detta är borta. Grubblar inte så mycket på det faktiskt, utan det handlar om närhet och relationer överhuvudtaget.

Närmar mig aldrig de personer som jag gillar och vill lära känna mer eftersom jag är livrädd för att inte duga eller bli avvisad. Då låter jag hellre bli och sitter i mitt hörn och tycker synd om mig själv. De få gånger någon närmar sig förstör och avvisar jag mig själv först så slipper jag bli avvisad. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag sitter fast. Jag vet det och kanske är det därför jag inget gör. För att en del av mig vill göra mig själv illa. Det jag känner till, även om det gör mig illa, är en slags trygghet hur tokigt det än kan låta. Hellre det än att bli avvisad igen…

Karma över många liv är för mig en realitet. Så det är inget synd om mig och jag vet att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det jag sänder ut, det får jag tillbaka. Den sanningen är absolut i hela existensen över flera liv.

Det stora Egot

Nu ska jag berätta en historia om det stora Egot. Läsaren får själv avgöra om historien är påhittad eller om det finns en uns av sanning i orden. Baserad på en sann historia som en del brukar svänga sig med eller är allt bara uppdiktat och överdramatiserat av en desperat bloggägare?

Vad svårt det är att “kliva av”. Att dessutom förstå och inte ljuga för sig själv. Hårfint och ibland märks det inte ens att det stora Egot tar över. Idag var en sådan dag.

Det stora Egot
Delar av det stora Egot i förtäckt version.

Jordaxeln snurrar inte enbart runt det stora Egot. När det stora Egot tar över existerar ingenting annat. Påhopp skapar smärta och plågade känslor. Det är alltid synd om det stora Egot och att ingen bryr sig.

Att gå utanför det stora Egot och se det ömkliga, det sätter igång många processer och känslor åt alla håll. Förvirringen blir nästan total i hopblandningen av det stora Egot och det där andra som är så gott och fint och då är det oerhört viktigt att sitta still och låta allt snurra färdigt. Sen efter det försöka känna efter vad som faktiskt hände. Men nu känns det som om det har snurrat lite för länge. Det stora Egot vill inte kliva av.

Det stora Egot sitter djupt därinne och agerar ibland i lönndom. Irritation, ilska och till och med hat drar det stora Egot med sig när möten och händelser inte går dess väg. Pratar som om det handlar om någonting okänt och främmande, men sällskapet med det stora Egot har gjorts sedan många år, ibland för att överleva.

Livsskolan innehåller många avvägar och krokar. Tro sig vara befriad från de råd som ges till andra är verkligen att bita sig själv i svansen. Ibland så det blöder ymnigt. Smärtan må vara inbillad och ett sätt att lura sig själv.

Det stora Egot slåss fortfarande och att tro att det stora Egot var besegrat eller åtminstone under kontroll, det var ett stort misstag. Det har, om inte annat, den här dagen visat.

Det stora Egot älskar att skriva om sig själv och hela tiden vara fokuserad på sina känslor, bekymmer och att jordaxeln snurrar runt det stora Egot är precis som det ska vara.

Allt prat om livsskolor får kräkreflexerna att dra igång. Det stora Egot hatar all form av progressiv utveckling. Allt ska vara som det alltid har varit. Negativt, svart och misstänksamhet mot allt och alla. Fick det stora Egot bestämma så skulle gamla vanor omedelbart återinföras och livet bli som förr.

Vissa dagar känns det som om det stora Egot har övertaget och är på väg att komma tillbaka. Leendet är en mask, orden en lek och sinnet kolsvart.

Men detta var ju bara en påhittad historia, eller?

Uppdateringar & självömkan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. En hel dag blir totalt annorlunda. Igår på jobbet så fick en medarbetare akuta dataproblem. Det gick inte att göra på annat sätt än att återställa hela hybriddatorn från grunden och börja om.

2016-04-08

Just detta är en del av mitt jobb. Att ta hand om akuta problem med datorer och smartphones, så det är inget märkligt egentligen. Men igår så tog det sådan tid med ständiga uppdateringar. Microsoft är verkligen kungar på uppdateringar och allt som allt var det närmare 200 stycken. Är det klokt det? Går det inte att få ihop allt i servicepack när det är så många?

2016-04-08

Självömkansångorna ligger starka omkring mig. Att ta på sig en omöjlig illröd märklig mössa är ett sätt att en kort stund fly bort, eller? Problemet är just nu att jag tycker så mycket synd om mig själv (och jag är medveten om det dessutom) vilket gör att dylika bilder inte alls är omöjliga.

Madonna i bakgrunden undrar väl om det slagit runt helt hos gubben… kanske kan Benny ändra tänket hos gubben idag?

För idag blir det nämligen livsstilsmässa i stan med bland annat en storseans tillsammans med Benny Rosenqvist. Spännande eftersom jag varit nyfiken på honom en längre tid. Läst några böcker av honom som stegrat nyfikenheten.

Har tappat lusten att springa också… men jag ska tvinga mig ut om en liten stund, det är just detta som är skillnaden mot att låta sig besegras helt. Att tvinga sig ut.. måste och tvingerier, precis som det ska vara…. NOT!

Vägen till målet är livet

Med anledning av min förra post som handlade om alkoholen och mitt förändrade förhållningssätt till det giftet, så känner jag att jag vill spinna vidare lite på detta med måendet och vart jag är på väg i mitt liv.

2016-02-22

Många kan ju lätt få för sig att allt är frid och fröjd idag. I alla fall kan man tro att det är den bild jag vill förmedla. Så är det givetvis inte. Alkoholen förstärkte och skapade annan slags ångest, så var det ju. Ja, allt kring detta har jag redan skrivit om. Men att jag helt skulle vara befriad från oro och negativa känslor idag är fel, jag är ingen robot. Jag vill inspirera och visa på att det går att vända och må bättre utan detta gift.

Därför så tjatar jag vidare på min blogg.

Måendet idag är bättre än för ett år sedan. Jag vågar mer och säger ja till mer saker idag. Tänker inte lika mycket och försöker ha kontroll på det som händer och sker. Den positiva utvecklingen hade aldrig kommit med alkoholen. Nog ska man väl kunna skriva sådant här i denna ordrika post, om det positiva på samma sätt som det negativa? Hur många har inte av mina poster genom åren varit negativa och dystra?

Märker nu själv med mitt förändrade sinnelag hur många som fastnar i negativa spiraler och bara förmedlar jämmer och elände hela tiden. Sådant såg jag inte ens tidigare. Jag var ju själv en sådan som ofta utgick negativt gällande saker som hände runtomkring mig och att bli medveten om detta, är ett stort steg i rätt riktning. Då vill man inte heller befinna sig i dessa marker, där hindren hela tiden kommer före möjligheterna. Det liksom drar ner en till synsätt som bara gör att energin försvinner och kraften sinar.

Förutom barnen så betyder min träning väldigt mycket för mig idag. Om det har jag också skrivit, när jag nådde ett av mina stora mål. Träningen ger mig kraft. I början så drevs jag av att vilja förändra både kropp och vikt. Faktiskt av ett inre tvång att förändra mitt liv. I det fick jag mycket stöd och hjälp från Andra sidan. Jag riktigt kände deras kraft och styrka de dagar då orken hos mig själv var låg och jag försökte skjuta upp ett träningspass. Fick sådana fina tankar och energier att det alternativet aldrig blev och blir aktuellt. För de hjälper mig så att fokusera på mitt stora mål.

Varje pass är viktigt för mig att genomföra, i ur och skur. Träningen går före allt idag skulle man kunna säga. Med alkoholen hade jag aldrig börjat att träna överhuvudtaget. Ytterligare en positiv aspekt av att ge sjuttsingen i giftet.

I sin tur så har träningen fört med sig så mycket andra positiva saker. En kropp som mår bättre och som sakta men säkert omformas med allt färre kilon och mindre värk samt mer ork. Ett psyke som mår bra när ett redigt pass är genomfört icke att förglömma.

Det är inte nog med detta, utvecklingen på mitt jobb går åt rätt håll. Jag känner mig mer delaktig och människor tar mig på allvar. Det är till och med så att jag ibland känner en lusta att gå till arbetet och så var det inte alls för ett par år sedan. Detta trots att ett par av mina närmaste arbetskamrater idag inte är kvar på jobbet.

Är säker på att detta också handlar om att jag har öppnat upp och har förmågan att tänka annorlunda mot tidigare. Se möjligheterna istället för hindren och inte vara så negativ hela tiden. Ge saker och ting en chans, vilket gör att det positiva oftast kommer fram. Jobbet är min trygghet och grund att stå på. Både vad det gäller rutiner och det ekonomiska. Är väldigt tacksam gentemot min arbetsgivare och att de hela tiden trott på mig och min förmåga att utvecklas.

Ögonen är själens spegel

Relationer är svårt för mig, oavsett alkohol eller inte, och där ber jag en del om ett ljus och en öppning. Men acceptans och låta saker och ting bero är tufft för mig, men det är enda vägen framåt. Dock är jag mer nyfiken idag och vågar stå upp för mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Förr så var det enbart genom alkoholen som jag vågade och då gick det ibland väldigt fel. Jobbiga erfarenheter som jag idag inte utsätter mig för, men samtidigt hur konstigt det än kan låta, har de lärt mig en del om människor och hur de fungerar. Om hur jag fungerar och inte vill fungera dessutom med giftet i mig.

Känslorna är annorlunda idag. Längtan är starkare efter någon att älska på ett sätt, men jag vet nu att jag kan också fortsätta livet genom att vara ensam. Sakta men säkert så vågar jag bejaka det som finns inom mig av längtan, även om det är en bit kvar att våga stå helt upp för mig själv. Relationer och känslor har jag skrivit mycket om och det är väl det område som jag kommer att få jobba med hela livet. Men vem får inte det förresten?

Min känslighet ökar. Jag känner mer utan alkohol. Ibland så skrämmer det mig men jag försöker att välkomna det. En morgon så ville en kvinna ha kontakt med mig, men då blev jag så paff att jag nog skrämde bort henne. Hon har inte försökt sedan dess. Den andliga sidan har kommit tillbaka inom mig, sakta men säkert. Där tror jag att det kommer att hända en del framöver. Tillit, förtroende och inte tänka för mycket är mina tankar kring detta.

Den svåra balansgången är att urskilja mitt eget ego med de ord de ger mig och allt det andra som kommer till mig. Det kan låta konstigt för en del, men jag har fått så mycket bekräftelser på en annan värld eller hur jag ska uttrycka det, att jag liksom inte bara kan ignorera det längre.

Mitt ego har varit och är mitt största hinder till personlig utveckling. Ett ego som agerar enbart utifrån jordiska och materiella behov gör bara skada. Ett ego som bara vill ha och inte kan ge gör ingen lycklig. När jag speglar mig i andra som beter sig på exakt det sätt som jag vill ifrån, då har jag ibland svårt att inte reagera. Tyvärr just på det sätt som de själva visar upp. Men det är en träning hela tiden och att bryta negativa livsmönster är en stor del av detta. En kombination i samklang med de andliga är målet och det är väldigt svårt i dagens hetsiga brus och där det ibland känns som om allt bara ska gå fortare och fortare. Men ibland måste vi människor bromsa in och stanna upp. Att då hitta den där inre rösten, som finns där men som man inte vill lyssna på av olika anledningar, det är stort. Att våga lyssna på den, det är det bästa jag har gjort.

Vägen till målet är livet. Det uppnådda målet kan ge en paus, men sen kommer nya mål. Det är ju så vi håller på för att känna. Människan vill känna och vara med om saker. På djupet och på allvar. Humor, det lätta och skojerier. Utan alkohol och droger som förvirrar och förstör. Allt vi är med om betyder någonting, även om vi i stunden inte kan se det, men det är en helt annan bloggpost.

Min tro är ingenting som jag har hittat på, som finns bara för att det passar mig. Den har alltid funnits där, men av egoistiska anledningar så har jag inte kunnat eller haft redskapen att ens se motiven med att födas till denna jord. Jag ska lära mig ett och annat. För det sker bara inte utan en mening. Inte för någon av oss.