Etikettarkiv: isolerar

Tappad lust på den enda vägen

Det är nu det gäller att hålla ihop, det är nu viljan testas på allvar. När saker och ting ”går en emot” så handlar det bara om att fokusera på det som är målet med 2019.

Vegobullar från anamma är jättegoda!

Just nu orkar jag inte skriva om mitt äventyr med ett köttfritt år. Kan dock konstatera att mina barn är minst lika förtjusta som jag är i denna förändring. Det finns ju så bra alternativ numera än förra gången jag försökte 2001. I den vägen är jag trygg och där finns inga problem att fortsätta på samma sätt.

Det känns som om jag är under ”attack” just nu. Både fysiskt och psykiskt. Kanske är det mitt sätt att försöka förstöra det hela och straffa mig själv. Som jag alltid har gjort tidigare och alltid tillslut lyckats med. Att förstöra det som jag någonstans vet är det bästa för mig. Överjaget eller vad det kallas för, det som har kontakt med universum där vi är ett med allt pockar på uppmärksamheten och jag ska lyssna nu. Även om hela jag hamnar i uppror under en tid. Måste igenom skärselden för jag vet att det riktiga ljuset, det äkta och fina finns därborta.

Tappad lust till det mesta. Meningslöshetskänslor som är väldigt starka i perioder. Hade ett jättefint samtal på jobbet igår med E, men det blir SÅ djupt och SÅ personligt. En del av mig jublar och vill prata med henne i timmar, men ”den där” som vill fly är livrädd och vill just fly från det hela. Isolerar sig och berättar inte för någon om hur det verkligen är där inne, utan friserar situationen och drar mig som sagt undan. Som jag alltid har gjort.

Det gäller att hålla i nu. Inte gå tillbaka till någonting gammalt Inte låta sig påverkas av sådant som vill en illa. I tanken, men även på annat sätt. Jag vet vad min väg är och det är nu eller aldrig jag ska gå den. Så är det bara.

Bästa dagen & skäms på er UL!

131121_jerry
En 48-taggare…

Dagen efter ett sifferbyte är fanimej den bästa dagen på året. Missförstå mig rätt, men då känner jag på något konstigt sätt ett lugn och jag vet att det nästan är ett år kvar till nästa gång. Jag vet, det är konstigt och kanske skulle en riktig grundlig psykoanalys göras på mig (;-) varför jag känner såsom jag gör.

Bästa dagen även om allt varit som jag vill att det ska vara när jag inte har barnen. Vardag och rutiner. Ingen märkvärdigt som händer. Jobbar på och gör det jag ska. I mångas ögon en riktigt tråkskalletillvaro och ett asocialt isolerarbeteende, men det är så jag fungerar. Jag trivs bäst när jag får jobba på som vanligt och göra det jag kan, när jag får umgås med de jag vill och sen ta mig hem och vara ensam (om jag nu vill det). Göra det jag vill och slippa bry mig. Detta är det som jag gillar allra mest de veckor när jag är ensam numera.

När jag har barnen hos mig så är det på ett helt annat sätt. Då lever jag upp rent socialt och tycker om att göra det jag nu flyr som pesten. Min dubbelnatur mår allt bättre av att leva på det här sättet även om det tagit sina år att komma hit.

Den bästa dagen är dagen efter ett sifferbyte. På ett plan i alla fall och det är just det jag skriver om nu. På ett annat plan så är det liv jag lever… …ja, det luftar jag inte offentligt så mycket längre. Orkar inte med det bara.

UL

Surnade precis till på Upplands Lokaltrafik och deras sjuka chockprishöjningar av månadskort från 520 till 790 kronor och sen enkelresor som ska kosta 50 kr! Femtio spänn!! Det är ju rån för fan… tala om att de kommer att tappa resenärer. Många kommer inte att har råd med denna höjning och då speciellt studenter och människor utan jobb och de som idag åker på stadsbusstaxa. De som reser inom staden får ju en enormt kraftig höjning av priset.

På mig går det ingen nöd, men jag tänker på ungdomarna i Storvreta och de som åker in till Uppsala bara ibland, de kommer att få betala bra mycket mera nu. Jag överväger faktiskt att skaffa mig en bil igen till våren… ska räkna lite på detta och se hur stora skillnaderna faktiskt blir.

Skäms, Upplands Lokaltrafik! Jag trodde ni ville att folk skulle åka kollektivt?!!

I ett papphuvud

Ibland känner jag mig verkligen som en paria inför mina egna barn. De skriker och gapar på mig, säkert med all rätta. Jag vill så väl och lägger mig i lite för mycket emellanåt. De två äldsta är ju 18 resp. 20 år gamla. Men det är svårt att inte lägga sig i. Har liksom svårt att bara dra mig undan och låta dem komma till mig om det är något. Jag vill ju liksom att de ska ha det bra när de är hos sin pappa.

Fast det blir ofta kontraproduktivt eftersom de då tycker att jag tjatar och att jag lägger mig i för mycket. Med äldsta tjejen kan det ibland bli riktigt tjafsigt eftersom vi ibland inte drar jämnt om de mest grundläggande saker och hon tycker att jag lägger mig i sådant som jag inte har ett dugg med att göra. På ett plan så förstår jag ju, men det är så svårt att liksom inte fråga och vara nyfiken.

Lillgrabben har också alltmer visat en sida av integritet. Vill ofta vara för sig själv och mina försök till gemensamma aktiviteter nobbas allt oftare. Jag måste försöka coola ner och låta dem vara, men det är svårt också eftersom vi ses under begränsad tid och sedan får man inte se dem på många dagar. Inget bra för en sådan som mig egentligen. Men måste ju acceptera även det. Allt ska fanimej accepteras numera.

Hela jävla livet handlar ju om acceptans. Det om något kan trötta ut mig. Jag hittar inte mig själv i jakten på mina egna förväntningar som på ett plan är ingenting och på ett annat att passa in och vara omtyckt. Får inte ihop detta, vilket gör mig självdestruktiv på fler än ett sätt. Kanske är det också ett av svaren på varför jag vandrar ensam utan någon vuxen i min närhet. Jag märker hur jag snurrar in mig i mina egna resonemang så att jag knappt själv begriper vad jag menar och vad jag själv anser om varat just nu. Kommer jag dithän så skiter jag i allt och isolerar mig.

Jorden snurrar inte runt mig och den insikten tar tid att ta in. När jag väl gör det så reagerar jag precis tvärtom, allt eller inget. Kanske är det därför som jag blir så jobbig när barnen är hos mig. Jag vill så väl och så blir det liksom bara för mycket av allting. Jag vill FÖR väl och FÖR mycket. Men de vill ju fortfarande komma hit och kanske är detta det bästa svaret jag kan få.