Etikettarkiv: interaktion

Framåt jag gå

31 maj 2017 Syrener

Det är härligt grönt ute nu! Dofterna av både hägg och syren är påtagliga och liljekonvaljerna står bara där och väntar på att bli plockade. Igår regnade det hela dagen, men det tror jag bara var bra.

Mår bättre när det gäller utmattningen. Det gäller att se det positiva och den där akuta tröttheten känner jag inte av på samma sätt idag som för en månad sedan! Det går visserligen i perioder men det känns som om djupen i tröttheten minskat. Ett tag trodde jag att det var kört och att jag aldrig skulle orka som förr…

Förstående arbetskamrater som bryr sig lyfter också. Fokuserar på det positiva i att utmattningen känns bättre idag. Depressionen är desto tuffare och i det finns inte mycket att säga eftersom det innefattar andra själar mestadels i de försök jag gör gällande interaktion och förståelse. Krigar vidare med tankarna och det som möter mig, både inom och utanför mig själv.

170531_gront

Idag kommer Elias! Dessa skiften i umgängesfabriken åt mitt håll så att säga får mig ljusare i tankarna. Han har varit hos Anna nu i 2 1/2 vecka och det har varit så tyst i huset. Katterna gör sitt bästa för att liva upp mig, men det är bra mycket bättre när grabben är här också. Mina katter är dock helt underbara och hjälper mig bara genom att existera. Tre olika personligheter och ibland känns det som om jag förstår dem bättre än människor.

När jag skrivit ovanstående ringde telefonen. Det var min handläggare på försäkringskassan. Hon var ganska tuff emot mig och berättade om att efter 180 dagar (ett halvår) görs andra bedömningar av arbetsförmågan och det pressade mig det hon tyckte skulle vara min plan under sommaren och fram till min semester i slutet på juli.

Nästa vecka ska jag träffa en helt ny husläkare eftersom min ordinarie är sjukskriven. Från en som vet hela historien till en som bara tittat i mina journaler (förhoppningsvis). Inför detta känner jag lite oro men jag försöker nollställa mig och hoppas på att synen hos denna läkare någotsånär är samma som hos min ordinarie. Orden från försäkringskassan oroar också även om jag försöker se positivt på det. Men det blir lätt en press när man får ett preliminärt schema på hur tillfrisknandet ska gå till flera månader framåt. Tacka fan då för att jag blir än räddare för ett bakslag och att jag inte pallar såsom förväntat.

MEN…

…framåt jag gå eftersom inga andra alternativ finns. Vissa framsteg har gjorts och det är på detta mitt fokus ligger. Är jag på väg bakåt bromsar jag mig själv och står stilla istället för att falla. Visst är det kämpigt ibland och det tar, men när jag rett ut sådana saker lyfter jag. Belöningen finns där och den tanken hjälper mig.

En vecka senare

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här senast och det beror främst på två saker. Har inte mycket nytt att berätta om och det lilla som finns där är inte så roligt. Negativt och lite mörkt i alltför många dagar gör mig låg och inte ett dugg sugen på att blogga.

1 april 2017 Halstabletter

Har åkt på redigt halsont med hosta från helvetet. Detta i kombination med det jag för övrigt “slåss emot” har gjort mig väldigt matt och än mer trött.

Elias kom i fredags och det piggar upp och får mig att leta efter ljuset. När han är här blir det lite bra rutiner för mig. Sen ska jag ju göra ett försök att från och med måndag börja jobba på 25%.

Det låter ju inte mycket, men jag är lite rädd faktiskt. Vis av erfarenheten att nu har fikat ett par gånger på jobbet gör mig lite orolig. Psyket har inte riktigt orkat med på det sättet som jag hade hoppats, men nu ska jag ändå försöka jobba ungefär 3 timmar under 3 dagar. Har tänkt mig måndag, onsdag och fredag, vilket gör att jag får en vilodag emellan. Detta kommer att gälla april ut och sen får vi se…

Det låter som sagt var inte mycket, men det är allt omkring som egentligen är det värsta. Att åka med bussen, möta allt brus och interaktion med människor och sen på det försöka återgå till ett jobb som i vissa delar fick mig sjuk. Nu vet jag att förändringar kommer att ske, men ändå. Orolig och lite rädd är jag, men detta försöker jag späda ut med ett jädraanamma och att detta ska jag bannemej klara av!

Försöker också tänka på hur fina alla varit emot mig. De som har hört av sig och på olika sätt vill mitt bästa. De på jobbet som kramat mig, givit mig positiva blickar och sagt att det är fint att ha mig tillbaka. Chefen och HR som bryr sig och pushar mig framåt.

Den här resan har verkligen varit någonting som förändrat mig. Det kände jag direkt den där dagen i december att jag gick över någon slags gräns. Det var för mycket helt enkelt och idag förstår jag precis vad andra människor som “gått in i väggen” pratar om. Tror att man förstår först när man själv råkat ut för någonting liknande.

Framtiden är oviss och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur lite jag fortfarande klarar av i interaktion med andra människor. Hur än mer isolerad jag är just för att straffet dagen efter blir att jag ingenting klarar av. Så har det varit nu vid ett par tillfällen när jag försökt träffa andra människor för att göra saker som tidigare inte varit några problem. Min skräck är att detta aldrig går över. Måste jag alltid tänka på vad jag gör och bli än mindre spontan än tidigare?

Det finns ju någonting som heter att man får inte mer än man klarar av. Men frågan är ju till vilket pris?