Etikettarkiv: intellektet

Fin morgon, semesterdags & dörrvakt åt Maxi

21 juli 2017 Kungstatan i Uppsala

En tidig morgon på Kungsgatan i Uppsala. Lugnt, få människor och knappt en bil. Sen när himlen var blå kände jag för att fota lite.

Alla mina bilder finns på min Facebooksida. De ligger öppet för alla om man vill se mer av Uppsala en tidig fredagsmorgon i juli 2017.

21 juli 2017 Bäverns gränd i Uppsala

Bäverns gränd.

170722_03

På bakgården vid jobbet blommar rosorna just nu. Älskar röda rosor.

21 juli 2017 Svenska kyrkans flagga på jobbet

Högst uppe på jobbet vajar Svenska kyrkans flagga. När himlen är helt blå blir bilden fin tycker jag.

21 juli 2017 Förmiddagsfika på jobbet

På fredagar får vi leverpastej som tillval till smörgåsen, om vi vill ha det vid förmiddagsfikat. En personalfrämjande åtgärd som piffar upp stämningen innan helgen.

21 juli 2017 Gamla prästgården

Den kulturmärkta prästgården mittemot vår fikaplats indränkt i det härliga solskenet en fredagsförmiddag i juli 2017.

Igår var det min sista arbetsdag innan semestern. Visst ska det bli skönt att få rå om sig själv i fem veckor och inte behöva stiga upp och göra sig i ordning varje vardagsmorgon, men jag är faktiskt kluven inför denna långa ledighet.

För livet är ju så att man ska lära sig saker och ting, jag vet ju det. Ansvaret och viljan ligger hos mig att göra någonting bra av detta, även det vet jag. Samtidigt stressar det mig en del att nu gå ifrån rutinerna när det äntligen börjar att fungera ok att jobba. I torsdags till exempel så var det första dagen som jag inte sov middag på väldigt länge och ändå var pigg igår på jobbet. Sådant kommer ju av att vara enveten och kämpa på med rutinerna och tankarna.

Så ur den aspekten är jag lite orolig inför att bara släppa allt som nu fungerar bra. Men jag vet som sagt var samtidigt att det ändå är en bra träning för att lära mig livets skiftningar. Jag vet, jag vet om det med det så kallade intellektet. Tänk om man kunde omvandla allt som finns där i tanken till praktiskt handling. Wow, vilken kraft jag då skulle besitta!

Min tanke var att stänga ner bloggen den 31 juli. När jag grunnat en del på detta känns det inte riktigt bra att helt göra sig av med denna blogg som jag snart haft i 10 år i sträck. Den är som en kär gammal vän. Svårt att bara dumpa helt enkelt. Så nu har jag bestämt mig för att låta den vila under hösten medan jag skriver på min så kallade livsbok. Jag tar inte bort den, utan lägger bara dit en fast sida den 1 augusti och hänvisar till mina andra kanaler. Sen låter jag hösten gå och ser hur det känns kring juletid… känner jag mig själv rätt har nog lusten att prata om mig själv här då kommit tillbaka. Det är ju inte för inte som jag bloggar och har ett ego lika stort som jag vet inte vad… (;-)

Idag ska jag utfodra Morris för sista gången. Det har varit en kär vecka och jag tror att den har varit väldigt bra för vår relation. Han har blivit van vid mig och vi kelar lite varje gång jag är där. Han är fin Morris…

Morris får käk

Innan jag åker till Morris ska jag dock på en förmiddagsfika hos Anna. Vill ju träffa familjen men även hennes katter och då speciellt Lucifer som nu är naken, det vill säga nästan utan hår eftersom han var så tovig. Vill se hur han se ut och känna på honom… låter som något annat än en katt detta… hahaha

Första semesterdagen och jag försöker landa i att rutinerna kan bli lite hur som helst nu under fem veckor, men det klart jag har ju mina egna katter som är väldigt vana vid rutiner om man säger som så. Maja väckte mig i morse i vanlig tid och hon är så mysig att jag inte kunde ignorera henne, så nu sitter jag här och bloggar och är uppe i vanlig tid, trots att jag är ledig. Sen har vi Maxi som ibland tror att jag är hans dörrvakt. Redan nu, har jag öppnat dörren åt honom fyra (4) gånger! Vet inte varför han springer ut och in så mycket på morgonen?!

Dörrvakt Olsson ska nu försöka vakna till, köra morgonrutinerna trots att jag är ledig och sen dra iväg med Forden för sista gången, först till exkroken och sen till Morris. I veckan får jag kärt besök av yngsta dottern, det ska bli mysigt.

Önskar mina läsare en fin lördag!

Relaterat
Albumet Morgon 21 juli 2017

Annonser

När får en ro?

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

Vinterljus

12 november 2016 Vinterljus

Mycket snö. Bekant område under promenaden idag.

12 november 2016 Vinterljus

Vinterljus i några minusgrader.

12 november 2016 Vinterljus

Kämpar med att omdefiniera tankarna för att överleva. Ingenting står still, allt är under förändring och att fastna för länge är förödande.

12 november 2016 Vinterljus

Känslorna vandrar och far och det absolut svårast är att vara i dem utan att blanda in intellektet hela tiden. Kontrollbehovet och att hela tiden försöka ligga före snor just nu all energi.

Om jag är sann emot mig själv, vad är det värsta som kan hända?

Man ska inte en massa

Vet inte vad det är, men helt plötsligt i förmiddags så började ena knät att ömma. Vänster knä värker som sjuttsingen. Första misstanken var gikt och självklart så kan detta även sätta sig i ett knä.. (;-( Men det känns ju märkligt att det nu ska komma dit, när det alltid tidigare handlat om stortålederna… men, vem vet?

Eller så är det en krämpa. Yngre blir ingen. Börjar krämporna komma nu? Vi får väl se om det släpper eller om det är någonting tillfälligt. Och nej, det handlar inte om överansträngning…

Folk får säga vad dom vill, men åldrandet är en skräck. Vet mycket väl att det bara är att tugga i sig faktum. Allt handlar om att lindra. Ibland så hjälper inte ens en bra kost och motion, utan det kan lika gärna handla om genetiska grejor som kommer oavsett. Visst, det går att skjuta upp saker och ting, beroende på sitt leverne, men tillslut så kommer krämporna.

Ingen kommer undan och det är väl den enda rättvisan vi har i denna märkliga värld. Att vi alla åldras och byter skal så småningom. Nytt liv, nya och gamla relationer i andra förpackningar så att säga. Ingen lever för evigt i ett och samma liv, med samma relationer och livsmönster.

Intellektet vet allt. Allt och åter allt. Leva här och nu, inte tänka på detta osv osv… men när egentiden (så förbannat fint ord istället för ofrivillig ensamhet) dominerar alltmer, så fastnar faktiskt en del tankar, trots att distraktionerna är många. Ibland för trött för en film eller att lyssna på musik. Tyvärr så är koncentrationen för att läsa borta igen… (;-(

Man ska inte ångra, man ska inte ha skuldkänslor och man ska inte ha dåligt samvete. Det är mycket man inte ska! Varken vill eller kan säga känslan kring en massa saker, men spytröttheten att man inte kan säga saker vid sitt rätta namn, utan att få en massa felaktiga epitet kastat på sig, det får ångestparamentern att slå i topp vid vissa tillfällen! Ångestritt i sådant tempo att det ibland är svårt att hålla balansen…

Spytrött var ordet.

Fadäs i genomgången

Står och går igenom arbetsuppgifter med min nya arbetskamrat. Då stövlar h*n in som alltid och på samma sätt som bara fick mig att tappa allt. Samma frågor hela tiden och även om jag försökte så gick det liksom bara inte. Vi har tjatat om att man mejlar om man vill ha hjälp och att man inte bara avbryter och tror att allt annat ska stanna upp. Gå före och inte ta hänsyn för fem öre är personens melodi genom åren. När ska människan lära sig någonting?

Tyvärr så fick jag dåligt samvete senare. Som vanligt så slår jag på mig själv tillslut. Det var som om hela den händelsen drog ner mig helt och energin blev allt svagare ju längre dagen gick. Blir så irriterad på mig själv att vissa människor alltid ska trigga igång det sämsta inom mig. H*n är verkligen en utmaning för mig, nu och sedan många år tillbaka.

Visst, blir man störd tillräckligt många gånger så spelar det ingen roll hur mycket intellektet vet hur man ska reagera på ett arbetsmässigt och neutralt sätt. För när samma problem kommer upp hela tiden, då undrar jag när någon ska reagera och se det som är helt uppenbart? Ingenting förändras och att hela tiden komma undan utan att behöva anstränga sig det minsta, det retar gallfebern på mig och då speciellt när samma person aldrig tycks lära sig någonting, utan hela tiden ska åka snålskjuts på att andra ska hjälpa personen hela tiden.

Så det var svårt efter den händelsen att fokusera och som vanligt så tog jag på mig det mesta genom att återigen försöka lappa och sen skicka länkar om hur man gör och jag vet inte vad. Ingen reaktion och inget svar. Människan har en räv bakom örat och har tidigare varit jävligt beräknande gentemot mig. Sådant sitter kvar och det är fanimej inte lätt med människor som vägrar att komma vidare i sin utveckling gällande sitt eget arbete och hur de agerar mot mig. Blev så negativt triggad så att jag sen var helt slut i psyket.

Tror också att jag är mer öppen nu än tidigare för energier och hur folk är. Det märker jag främst på fikapauserna. Sen också på den här personens sätt emot mig resten av dagen.

Så gårdagens positiva text, den fick jag sota för direkt. Men jag är van, det är ju så det är i mitt liv. Två steg framåt och sen ett stort steg bakåt… (;-)