Etikettarkiv: inre frid

In i mörkret…

En del av min livsterapi är att blogga. När jag började blogga var jag gränslös på ett sätt som jag till viss del ångrar idag. Skrev om det mesta och i ord som ibland sårade exet. Barnen fick vara med också utan att jag hade pratat med dem. Det var liksom bara jag, jag och åter jag ett tag där.

Har flera gånger tänkt att lägga av helt. För att jag skämts över vissa saker och att jag inte står för det jag känner. Rädslan för vad andra ska tycka om mig hänger fortfarande kvar. Svårt att stå för den jag faktiskt är av ibland offerkofta, ältande och upprepningar.

Att bli hel och få inre frid kan för en del människor ta ett helt liv. En del bryr sig inte alls om det inre utan ”kör bara på” för att medvetenheten inte finns där, vilket i vissa fall slutar med sjukdomar och för tidig död. Det är komplext detta att skriva om eftersom det finns livskamper över hela skalan och något svart eller vitt existerar inte. Stolparna till målet kan vi påverka med flera år är min uppfattning.

För mig är det mycket tankar, ältande och upprepningar här och ibland bryr jag mig nog lite för mycket om vad ni som läsare får läsa, vilket jag tror är ett hinder i min utveckling i det andliga. Om jag ska vara uppriktig och ärlig så är det väl på min egna blogg?

Vissa dagar, som igår, går det så långt att jag inte vill någonting förutom att sova. Ensamheten och dess känslor är så dubbla i mig. Det har jag ältat om många gånger. Orken är borta till socialt samspel som i sin tur skapar negativa tankar kring att ens försöka fortsätta vandra i de spår jag nu försöker mig på. Igår åkte jag på ett riktigt bakslag med sedvanliga piskor efteråt emot mig själv. Var så orolig och hade sådan ångest att jag inhandlade ostbågar, jordnötter och ett stort paket glass. Försöker se att ”förstörelsevapnen” ändrats från alkohol till snacks och glass, men när jag precis ätit upp allt och mår illa, är känslan tyvärr densamma. Självhat och ledsenhet som jag inte riktigt hanterar mer än att gå och lägga mig.

Sådant här vill jag egentligen inte berätta om, att jag inte går på en rak linje framåt mot bättre mående. Det finns en bedräglig ådra i mig som har svårt att erkänna misslyckandena för andra. Samtidigt måste jag inför mig själv se att det finns segrar att då tänka på, som om att det i april är fem år sedan jag drack någonting med alkohol och att jag fortfarande är köttfri detta år. Men det kommer liksom i skymundan av den hårdhet jag har inom mig där varje enskild sak som inte följer det jag har bestämt mig för slår ner mig rejält.

Hoppas det nu lättar en aning genom att jag återigen skriver om mina vedermödor mot att bli hel och känna en inre frid i djupet.

Annonser

Långfredagsstämning

Har haft stora sömnproblem i natt. Drömmer så konstiga saker och får nästan hjärtklappning av det som jag är med om. Flytt, nya människor och utmaningar som är väldigt påfrestande eftersom det för mig blir väldigt verkligt, även om det “bara” är i drömmarnas värld.

Så nu sitter jag här och hinkar i mig kaffe. Tung i skallen och tankar som jag inte ens kan uttrycka på ett bra sätt. Långfredagsstämning och precis såsom det ska vara kanske en dag som denna?

Ska fixa till mig och sen försöka komma på “banan” igen med mina affirmationer (som slutat att fungera nästan helt, men jag ger inte upp) och tankarna på att det går över. För det gör det, även om perioderna ibland är väldigt korta av frid och lugn i sinnet.

Någonting skaver väldeliga och jag känner mig bara arg. Men jag måste tillåta mig att känna allt som kommer, även om jag med förnuftet är tyst om det mesta. Det är liksom någon form av bearbetning som pågår. Så måste jag se det.

Den inre frid jag var på väg till för ett par månader sen, känns ibland som helt bortblåst. Så är det när längtan och kärleken aldrig får påfyllning. När ruta nummer 0 verkar vara den jag för alltid få stå och stampa på.

Det påverkar hela mitt liv och inspirationen  att sköta kosten och även min motion gungar rejält. Men jag vet att skippar jag främst motionen, då är jag jävligt illa ute. Kosten är väl mer LCHF liberal mode just nu, även om jag undviker de värsta fällorna såsom spannmål och rent socker. Alkohol håller jag mig också borta ifrån och snart firar jag 2 år utan denna dödsdrog. Det måste jag tänka på och försöka ta fram som positivt när stora delar av mig bara vill sjunka ihop och strunta i det mesta.

Kärleken till mig själv räcker inte hela vägen. Det blir ett hål, sår eller vad det heter. Jag tycker inte om mig tillräckligt mycket för att klara av tanken på att bli gammal ensam. Tanken på åldrandet och vad den bär med sig (det pågår för fan just nu) är också sådant som jag har svårt att inte tänka på. Jag vet så väl att det inte leder någonstans och de tankarna slåss med de gamla… tankekrig pågår hela tiden inom mig.

Långfredagsstämning förr var ju hemsk för vissa och då speciellt barnen. Jag hade aldrig de “problemen” eftersom min familj så sällan var intakt under några längre perioder. Det handlade om andra saker än Jesu död och lidande. Det var kamp att överleva på närmare håll om jag säger som så.

Egentligen borde jag skämmas som inte är nöjd. En del av mig verkligen avskyr mina tankar just nu, samtidigt som den sårbara och lilla Jerry inte riktigt förstår de tankarna. Tankekrig var det…

Klosterliv

Idag kom solen och den semesterbild som jag så länge längtat efter. Att gå ut på baksidan och bara sätta sig ner och ta in allt, det är semester för mig. Samtidigt så öppnar det upp för andra saker som jag vet att jag måste ta itu med.

2014-07-02
“Beskyddarna” ovanför min säng.

Det finns en stor mening med det liv jag nu lever. Det är nästan ett klosterliv och snart är det bara korset runt halsen som fattas. (;-) Skämt åsido, men för mig är dessa dagar väldigt viktiga. Om jag bara vågar.

För jag har aldrig mött mig själv. Aldrig på riktigt. Jag har alltid flytt i hela mitt liv. Tagit till distraktioner och då pratar vi inte bara om alkohol eller andra sorters missbruk, utan även i det lilla. Att liksom bara sitta ner, i mer än några minuter, det har för mig varit stört omöjligt. Jag ser ju det nu.

När jag medvetet tränar på detta att vara med mig själv och bara med mig själv, då kommer det upp ångest inom mig. Direkt kommer känslorna som jag flytt i hela mitt liv. Att då stanna kvar och låta dem komma, det är en stor utmaning för mig. Jag har tränat på detta tidigare, med både terapeuter och vänner men som det känns idag, så var jag då aldrig riktig med eller hur jag ska förklara det. Jag var inte med med hela mig själv, utan bara med den del som hela tiden hittade på ursäkter och genvägar. Det jordiska egot om du så vill.

Hela tiden så har jag flytt. I det lilla såsom att sätta på musik, gå en sväng eller liksom fly det som vill komma fram, som i det stora att planera och sätta rutin på allt för att liksom inte tappa kontrollen och genom det slippa att möta mig själv på djupet.

Nu vet inte jag hur det är med andra själar, men jag känner när jag skriver om detta hur viktigt det är för mig att verkligen våga möta mig själv. På riktigt och utan andra distraktioner. Att vara naken inför mig själv. Detta kan jag bara göra själv.

Att sitta ner, andas och bara tänka på just andningen är en stor utmaning för mig. Just nu klarar jag inte lång stund förrän jag börjar ta till det jag är van vid. Lyssna på grannarna, på jag vet inte allt som inte är en väg till mig själv. Gå upp och gå, sätta på kaffe, titta i kylskåpet, kolla om någon twittrat osv osv…

Men jag försöker och jag kommer att fortsätta, det är min väg framåt nu. Ja, jag måste helt enkelt för min egen skull och jag måste kunna ha sällskap av mig själv, i det ytliga men även i det djupa. Våga vara ett med mig själv vilket i sin tur skapar ett med hela varat.

Tänker också en del på att våga möta händelser och människor med utgångspunkten att det är ok, det är ingen fara, det finns ingenting att vakta och vara rädd för. Den sociala ångesten är stark inom mig sedan länge. Social fobi är väl att ta i, men just detta att vara rädd för att inte duga, inte vara godkänd eller hur jag ska säga. Det är ju mina egna inre tankar som spökar, de som sen lång tid tillbaka skyddar mig, men på alldeles fel sätt. Öppna upp, titta och inte tänka alls.

Visst kan jag fortsätta att fly från mig själv. Göra allt, utom att lära känna mig själv på riktigt. Vetskapen har jag nog haft, men jag har viftat bort den tidigare av olika anledningar. Inte haft ro, varit för rädd för det tysta och upptäcka vem jag egentligen är. Det sköna i det hela, är att jag kommit fram till detta just genom att vara utan mediciner, alkohol eller sådant som för mig bara gjorde att jag sköt upp detta som jag nu går igenom. För mig är det en väldigt stor framgång och för mig känns det som en seger.

Men det har krävts mod av mig själv. Tårar, och tandagnisslan inför att de vanliga genvägarna varit stängda, de sätt att döva som funnits, de har jag vägrat att använda mig av eftersom jag känner så djupt numera att det är återvändsgränder.

Ångesten är inte borta. Rädslan tittar fram ibland. Suget att förstöra allt, det finns där vissa sällsynta dagar. Men jag vägrar nu att gå den andra vägen. Den vägen som jag VET förstör allt för mig, som gör att jag backar flera steg. Då står jag hellre still ett tag och accepterar att det är så. Att bara vara i nuet. Här och nu. Med hela mig.

Förresten så börjar jag mer och mer förstå detta med att leva klosterliv…

En levande vecka

Det är många gånger jag inte riktigt förstår. Mina känslor och mitt mående är någonting som aldrig upphör att förvåna. Inom mig så skäms jag så i perioder över att jag inte kan se livet som en gåva, som en möjlighet och någonting som jag ska vara så tacksam över.

Hur det från en vecka till en annan kan vara så stora skillnader är så märkligt.

Nu vet jag att alkoholen inte är bra för mig överhuvudtaget. Det gör mig sämre och tankarna blir mer negativa. Men det är givetvis symptom på någonting när jag hamnar i de situationer som jag gjorde i förra helgen. På ett sätt så har jag kontroll, men på ett annat så tappar jag den totalt när jag hamnar i sammanhang där alkoholen är inblandad.

Det är precis som om jag bara måste straffa mig själv. Gör mig själv så illa som det bara går. När jag väl bestämt mig. För samtidigt så kan det gå väldigt lång tid, där jag kämpar och verkligen försöker. Ibland känns det som jag gör det utan resultat, att ingenting händer och att jag liksom bara stampar.

Veckan som gick så var mina tankar så levande. Tyvärr inte på ett positivt sätt utan mer ett plågsamt och på djupet nästan outhärdligt vis. Alkoholintaget i helgen som var är grunden till detta, det är liksom som om det släpper fram det som plågar mig allra värst. Ändå så väljer jag att vid ett fåtal tillfällen numera att dricka. Motsägelsefullt, eller hur?

Grunden, fundamentet finns inte där. Att i hela mitt väsen känna den utsattheten eller om man så vill ensamheten, var så oerhört smärtsamt för mig. Som om jag inte bär själv, som om jag är helt ensam bakåt eller hur jag ska säga. Ingenting att luta mig emot. Saknaden av närhet och någon att älska osv osv… Det blev så levande och starkt inom mig och jag kunde inte ens ta till de verktyg som funkat tidigare.

Denna levande vecka fick för mig en otrolig upplevelse igår när jag var på jobbet. Tilläggas kan att jag ett par dagar tidigare började att be intensivt om hjälp i min livssituation. Orkade liksom inte mer och såg bara det framför mig som jag så många år nu kämpat emot. Var helt säker på en sak och försökte bara hitta en väg ut. Svärtan var så stark.

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Så min fredagskväll bestod av:

Det allra häftigaste är dock att apatin försvunnit. Idag så hade jag inte gjort många knop om mina val hade varit andra. Men när jag vaknade i morse så kände jag för att göra saker. Gå ut och gå till den lokala möbelaffären är ett mål. Planera lite för våren.

Hade någon frågat mig mitt i veckan, så hade jag knappt velat prata med den personen. Jag hade hukat och bara velat vara för mig själv. Detta är för mig bara så märkligt, men jag är så tacksam. Den enda som jag pratat med är Linn och utan hennes tankar och stöd, så hade kämpandet varit obefintligt under dessa dagar. Hon höll mig uppe så att säga.

En levande vecka på ett negativt sätt avslutades på ett sätt som jag inte alls trodde. Visst tror jag på Jesus och på en kraft som finns överallt, men detta? Och att de skulle hjälpa mig på detta sätt, så tydligt och så direkt? Jag som tycker mig ha bett så många gånger tidigare, men då kanske jag inte har varit så desperat och ledsen som den här gången? Jag slutar aldrig att bli förundrad över detta som kallas för livet. Aldrig.

Det konstiga och härliga är att nu sitter jag och ler för mig själv. Inte fan är allt tipptopp, men det är stor skillnad mot bara för ett par dagar sedan. Som natt och dag faktiskt.

Kanske är det så

2013-10-14
I rörelse.

Kanske är det så att jag börjar bli gammal. Kanske är det så att jag inte bryr mig längre. Kanske är det så att jag låter saker och ting bara vara. Kanske är det så att jag fokuserar på det viktiga och lämnar resten därhän. Kanske är det så.

2013-10-14
Stilla.

Inre frid. Att känna att det är precis perfekt. Just nu. Den är så ovan, att jag måste nypa mig ibland för att riktigt förstå nåden jag fått.

Kanske är det bara ett tillfälligt andrum jag fått. Men det gör inget, för det får vara hur det vill med det och kanske är det just i det sättet att tänka som svaret finns till det perfekta just nu.

Kanske är det så.