Etikettarkiv: idrott

Ett lyckligt slut på en lång krokig väg

Den sommaren i juli 2005…

Detta är historien om en gosse som inte ens hade fyllt tre år när allt började. Då hamnade gossen under vattnet vid en semesterresa. Efter det ville gossen aldrig närma sig vatten igen om det nu inte handlade om att hans mor och far ville duscha honom. Men det var aldrig roligt och många blev åren då det var tandagnisslan och gråt.

Att åka och bada var det aldrig tal om. Gossen vägrade och stod mest vid sidan om. Föräldrarna gjorde sina försök att doppa fötterna tillsammans med gossen, men det gick inte. Så han fick stå där vid sidan om när alla andra badade. 

Åren gick och gossen blev större. Den otålige och nervige fadern ville att den älskade gossen skulle börja på simskola. Året var 2010. Men fadern förstod då inte vidden av den oro gossen kände för att ens vara i närheten av en simbassäng. Att börja i fel ände och direkt gå på simning när det handlade om att överhuvudtaget vara i närheten av vatten, det förstod inte fadern då och det var ett stort misstag som fördröjde allting under ännu fler år.

Fadern ångrade sig djupt när han såg skräcken i sin gosses ögon och förstod att detta låg på ett helt annat plan än vad han trott. Gråten och ångesten fick fadern att backa. Det blev ingen simskola det året och skulden för den negativa upplevelsen gjorde att alla försök lades på is under lång tid. 

Skolan kräver att alla barn ska kunna simma. Kan de inte detta får de inget betyg i idrott. Med den vetskapen försökte både modern och fadern under flera år att få stöd från skolan i detta, men det sköts bara på framtiden. Åren gick och löftena bröts gång efter annan. När gossen gick i åttonde klass fick fadern nog och satte gossen i privat simskola hos Linnéas simskola. Cia blev hans lärare under två terminer och i början handlade det om att ens närma sig en simbassäng. 

När man tar egna initiativ och hjälpen från skolan uteblev får man ingen stöd på något plan, men valet fanns inte där eftersom tiden gick och simprovet måste klaras av innan högstadiet tog slut. Ett tag kändes vägen så lång och krokig, men sakta men säkert blev allt bättre och tillslut var gossen i vattnet. Han kämpade och han gav sig inte. Rädslan förbyttes mot mod och med Cias tålmodighet och pedagogiska sätt gick utvecklingen sakta men säkert framåt.

Första gången fadern såg sin gosse i bassängen kom tårarna. Det var väldigt känslosamt att se detta och få följa stegen framåt. Tillslut ville gossen klara sig själv och fadern följde inte med på vattenträningen. Vilken utveckling det blev under den första terminen, Gossen simtränade nu i en bassäng ensam med Cia efter att under så många år inte ens velat bada och vara i närheten av vatten. Vid det sista tillfället den första terminen var både modern och fadern på plats och tittade på sin otroliga gosse. Inte ett öga var torrt.

Tårar och starka känslor var det också den dagen gossen simmade. Efter lång kamp och många stunder i bassängen satt simningen där i början på 2018. Det som fattades var att få upp konditionen så att gossen skulle klara 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge) och få det där godkända simprovet. Men det tog ytterligare några månader innan det blev dags för simprov.

Simträning i september 2018 då fadern var med.

Döm om min förvåning när skolan i höstas helt plötsligt erbjöd sonen en plats för att lära sig att simma. Bättre sent än aldrig kan tyckas men det möjliggjorde att sonen nu kunde träna upp konditionen för att orka med simprovet. Varje fredag åkte två gossar till Fyrishov och tränade. Idogt och vecka efter vecka.

När jag idag satt på bussen på vägen hem fick jag ett SMS från gossen. Han skickade en skärmdump med texten: 

Simkunnighet 150+50 meter (bröstläge samt ryggläge). Grattis till att du klarade simtestet, väldigt kul och bra jobbat! Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.

Världens största sten släppte från bröstet. Fadern blev otroligt känslosam och efter alla dessa år, är gossen nu framme vid sitt mål.  Ett lyckligt slut på en lång krokig väg. Faderns stolthet vet inga gränser över gossen som aldrig gav upp, trots de svåra förutsättningar han hade från början när han den där olycksaliga dagen i juli sommaren 2005 hamnade under vatten.

När jag tänker på hela den här resan blir jag gråtmild och så tacksam över att det fått ett lyckligt slut. Detta är verkligen någonting att fira!

Gossen och hans pappa 2005 i Örebro.
Annonser

Idrott & homofobi

Jag tänker spinna vidare på det Alienbloggen skriver i posten Fjollor i idrotten.

martinanavratilova
Martina Navratilova i en kampanj för rainbowcard.

Under min uppväxt så har jag knappt hört talas om några homosexuella inom idrotten, det finns ett undantag i Martina Navratilova som lirade tennis som en gudinna. Men för övrigt så var det heltyst, rätta mig om jag har fel, du som var med på 70- och 80-talet och har koll på idrotten.

I många andra offentliga yrken så har ju läggningen mer och mer visats öppet utan någon hyssjande, men inte i idrottens värld. Varför?

Fortfarande så finns det en kultur där machoidealet är starkt och homofiler enbart ses som små och svaga. Att kalla någon för bög, fjolla, bajspackare eller rövknullare är epitet som inte är så roliga att bära. Den jargongen har alltid funnits i så kallade machostrukturer.

Att komma ut kan helt enkelt skada karriären och det är en risk som ingen ännu vågat ta. Det tar energi att ständigt bli förknippad med något annat än den idrott man sysslar med och då håller man käft istället. Tyvärr och trots att vi idag skriver 2010. Men jag kan förstå det och är inte ett dugg förvånad.

Vem vill avvika från normen och få det trycket på sig när man är ung och själv många gånger är osäker på vem man är? Vem vill bli utstött i gemenskapen och känna sitt värde försvinna?

Idag, när jag själv gått igenom en del, så känner jag som så att det måste ju vara varje människans ensak att berätta. Vi kan ju bara ta ansvar för oss själva och att putta ut människor för att de ska bli förebilder eller om man så vill offrade, är ingen bra lösning. Fast när jag var yngre och vacklande i den jag var så hade ju en förebild säkert hjälpt mig att snabbare våga stå för den jag är. Så det är jävligt dubbelt detta, men att kräva det av våra smygande homosexuella kändisar är fel tycker jag.

Många vill helt enkelt inte fokusera på sin sexualitet av olika anledningar och det går ju inte att säga så mycket om det. Men jag kan ju liksom bara ta mig själv som exempel och hade jag under min uppväxt mött mer toleranta människor och då speciellt en far som accepterade mig för den jag var, då kanske jag hade varit ute från den där förbannade garderoben många år tidigare. För det tog tid för mig, att så pass mycket tycka om den jag är och inte skämmas för det mer.

Men fortfarande än idag så får jag ibland kommentarer som är sårande och människor som enbart utifrån sexuell läggning kritiserar och slänger ur sig ord, som för dem kanske är vardagsmat, men som för mig sticker till och blir till en påminnelse om de åren då jag var livrädd för att bli avslöjad. Jag vet att jag måste ignorera sådant och min hud har blivit hårdare, men det känns ändå även om jag inte försöker bryr mig så mycket längre. Sen måste jag ju också säga att mycket låg hos mig själv, min egen rädsla och mina egna fördomar. Jag kan inte bara skylla på andra. Men det har varit en jävligt tuff vandring och idag får människor ta mig för den jag är. Jag blir mer förbannad idag på de som inget begriper och som själva i sin egen rädsla måste slå till så hårt mot andra för att hålla de egna känslorna ifrån sig.

peterjoback10 Peter Jöback tycker jag är en bra förebild. Han ville inte när han var yngre komma ut och stå för någonting han inte klarade av. Han var inte mogen och ville inte berätta allt om sig själv. Sen gick åren och han jobbade mycket inåt och idag orkar han stå han för den han är, utan att göra några som helst spektakulära nummer av det. Han bestämde själv när han ville bli offentlig med sin läggning och har inte gjort en grej av det som många andra har gjort. För det är ju så att många är ju sin sexuella identitet. De är nästan mer kända för att vara homosexuell istället för det yrke de valt. Ja, då pratar jag inte om idrottens värld där det är i princip omöjligt att hitta en öppen homosexuell som dessutom fortfarande är aktiv inom sin sport utan mer om artistvärlden där många återkommer gång efter annan och tror sig representera hela hbt-gruppen i samhället.

Ibland känns det liksom bara som vem bryr sig, vad spelar det för roll osv. Vi är väl inte vår sexuella läggning? Det är en del av oss, en av många delar. Men tyvärr så visar många händelser att just detta spelar roll för många. Det finns ju otaliga exempel på att just att ens sexuella läggning är anledningen till att man för stryk, ja till och med mördas och då är det svårt att tiga still och hävda att man inte ska bry sig och att det inte spelar någon roll.

Relaterat:
Gareth Thomas har avslöjat sin hemlighet (brittisk rugbyspelare som nyligen avslöjat att han är homosexuell)
Ljungberg: Smickrande att kallas gay
Peter Häggström: “Jag är gay”