Etikettarkiv: idealmodellen

Åldrande & bättre på jobbet

Trädet Resecentrum

Vid Resecentrum står detta stora träd just nu naket och bara väntar på värmen. Bilden togs igår när jag satt i solen och väntade på bussen. Innan hade jag varit på lunch med goda vännen Clabbe.

Det blev en kort arbetsdag eftersom jag före lunchen träffade C för andra gången. Hon är bra och jag har förtroende för henne när vi kryssar mellan mina delpersonligheter enligt psykosyntesens idealmodeller.

180411_02

Det är inte ofta jag fångar alla tre katterna på samma kort. Här sover de ganska nära varandra i soffan.

Tyvärr börjar Maxi visa oroande tendenser som indikerar på att han inte mår riktigt bra. Jag ska avvakta lite till innan jag tar honom till veterinären, men det skrämmer mig väldigt mycket eftersom jag då inte riktigt vet vad som kommer att hända med honom. Så länge han äter, kurrar och inte dra sig undan avvaktar jag, men han har smalnat av en del och så för jag för mig att han dricker mer vatten än vanligt. Tycker också att han är sävligare och mer trött än tidigare. Allt går liksom lite sakta, men jag ser inte att det är fel på balansen eller att han verkar konstig. Är lite orolig för att det är saker som det inte går att göra så mycket åt. Han fyller 14 år den 15 augusti.

Förmiddagsfika ute 12 aptil 2018

Vi har haft några riktigt fina dagar nu. För andra dagen i rad blev det utefika både vid förmiddagsfikat och lunchen. I solen värmde det på riktigt fint. Vi var inte så många som vågade ut, men både Eva och Mats gjorde mig sällskap.

12 april 2018 Eva i solen

Hon kommer att bli en av mina närmaste arbetskamrater på den ena halvan av min tjänst. Det handlar om administration och flera olika system som vi ska ta hand om tillsammans. Personalsituationen på jobbet har ändrats under våren och flera problem måste lösas. Måste säga att saker och ting börjar komma ”på plats” på ett riktigt bra sätt och jag trivs bättre än på flera år. Visst kan det vara jobbigt att tänka för mycket på allt som kommer till och att ansvaret ökar, men samtidigt jobbar vi så bra tillsammans i den administrativa gruppen där chefen varit så stöttande, att det också stimulerar mig och gör att jag vill göra det bästa jag kan för att få allt att funka utifrån det jag kan påverka. Får man förtroende, ansvar och pushning från sin chef som jag inte upplevt tidigare, då växer jag. Då vill jag dra mitt strå till stacken helt enkelt så gott jag nu kan.

Mitt medvetande har förändrats och kanske är det inte något som jag ska grubbla över. Att jag åldras samtidigt som jag klarar av att vara i nuet på ett litet annat sätt är nog de största anledningarna. Ibland skrämmer det mig, men lika ofta är det på ett sätt skönt att inte riktigt vara ”med” på samma sätt som förr. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt och nej, det handlar inte om demens eller att jag börjar bli än mer virrig än vanligt.

Förkyld och snorig har gjort att Elias inte gått i skolan den här veckan. Han är hos sin mamma och vi får se om han orkar ta sig till mig i morgon eller om det blir i helgen. En mamma som ändrade siffror igår och som jag ska fira på söndag. En riktig femetta om du frågar mig! (;-)

Annonser

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.