Etikettarkiv: husläkare

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Examen & mot 100%

LinnExamen2017

Min äldsta dotter Linn tog idag examen!

Anna var på plats. Tyvärr klarade jag inte av att vara med i Umeå, där hon nu studerat i 3 år till digital medieproducent.

Den 30 augusti 2014 drog hon till Umeå för att studera Digital medieproduktion. Nu är hon klar och jag fattar inte vart tiden tar vägen! Fyra dagar tidigare avtackades hon på mitt jobb där hon jobbat extra i perioder från 2012 för att alltså sedan ge sig upp i landet för studier.

En del i studierna var ett utbyte med Bradford i England och dess universitet. Där var hon under tre månader från den 16 september och fram till jul 2016!

I sommar blir hon kvar i Umeå för att jobba hos Västerbotten-Kuriren och sen bär det av till England igen vad jag förstår. Där finns det någon som har fångat min dotters hjärta och kanske blir framtiden för min äldsta dotter i England?! Vem vet?

Grattis Linn, detta gjorde du bra! Farsgubben är stolt som en tupp!

Själv var jag idag till min nya husläkare. En väldigt förstående läkare som direkt slog bort min oro. Det slutade med att jag ska gå upp på 75% från den 12 juni och sen köra på det i 4 veckor, fram till den 9 juli. Sen är tanken alltså att jag från den 10 juli ska jobba 100%!

Det kommer jag då att göra i endast 2 veckor för att sedan gå på semester. Det är bra att detta kommer mitt i sommaren och att det är begränsat till dessa två veckor, så att jag får känna på hur det går.

Mycket fungerar bra för mig nu, men det är en väldig skillnad att öka dels från 50% upp till 75% och sedan 100% inom så kort tid. Men jag har under den här perioden jag nu jobbat möts av så mycket förståelse och ingen har “hetsat” mig framåt, utan det är jag själv som velat öka på mina arbetsuppgifter sakta men säkert. Det känns bra och i samband med husläkaren bedömde jag att detta ska fanimej gå.

Har ni hört talas om förväntansångest? Vi pratade en del om det och det handlar om att man förväntar sig att få ångest av vissa handlingar och det man gör. Förväntansångest utgår alltid ifrån att man positionerar sig negativt till en ny eller ändrad uppgift, vilket är grunden till att få ångest. Det var intressant att husläkaren tog upp detta och att prata om det var bra. Har ju en tendens att fortfarande ta upp de negativa aspekterna först och sen kanske komma till det positiva, oavsett vad det gäller i mitt liv.

Förväntansångesten står då som en dörrvakt och bara förgiftar sinnet på en. Ångestriden som ett brev på posten när jag ser dörrvakten utan att han ser mig så att säga. Ser han mig var still och vänta in tills han inte bryr sig om dig och går vidare. Vet inte varför jag associerar detta med dörrvakt… intressant bara det… (;-) men det var det första som kom upp.

Nu ska jag vända på detta! Se det positiva och att jag faktiskt är på väg mot 100% igen, trots att jag många gånger tvivlat på mig själv. Alltfler gånger vågar jag också tro på mig själv och ser att det faktiskt håller.

Istället för förväntansångest ska jag tänka på förväntanslycka!

Framåt jag gå

31 maj 2017 Syrener

Det är härligt grönt ute nu! Dofterna av både hägg och syren är påtagliga och liljekonvaljerna står bara där och väntar på att bli plockade. Igår regnade det hela dagen, men det tror jag bara var bra.

Mår bättre när det gäller utmattningen. Det gäller att se det positiva och den där akuta tröttheten känner jag inte av på samma sätt idag som för en månad sedan! Det går visserligen i perioder men det känns som om djupen i tröttheten minskat. Ett tag trodde jag att det var kört och att jag aldrig skulle orka som förr…

Förstående arbetskamrater som bryr sig lyfter också. Fokuserar på det positiva i att utmattningen känns bättre idag. Depressionen är desto tuffare och i det finns inte mycket att säga eftersom det innefattar andra själar mestadels i de försök jag gör gällande interaktion och förståelse. Krigar vidare med tankarna och det som möter mig, både inom och utanför mig själv.

170531_gront

Idag kommer Elias! Dessa skiften i umgängesfabriken åt mitt håll så att säga får mig ljusare i tankarna. Han har varit hos Anna nu i 2 1/2 vecka och det har varit så tyst i huset. Katterna gör sitt bästa för att liva upp mig, men det är bra mycket bättre när grabben är här också. Mina katter är dock helt underbara och hjälper mig bara genom att existera. Tre olika personligheter och ibland känns det som om jag förstår dem bättre än människor.

När jag skrivit ovanstående ringde telefonen. Det var min handläggare på försäkringskassan. Hon var ganska tuff emot mig och berättade om att efter 180 dagar (ett halvår) görs andra bedömningar av arbetsförmågan och det pressade mig det hon tyckte skulle vara min plan under sommaren och fram till min semester i slutet på juli.

Nästa vecka ska jag träffa en helt ny husläkare eftersom min ordinarie är sjukskriven. Från en som vet hela historien till en som bara tittat i mina journaler (förhoppningsvis). Inför detta känner jag lite oro men jag försöker nollställa mig och hoppas på att synen hos denna läkare någotsånär är samma som hos min ordinarie. Orden från försäkringskassan oroar också även om jag försöker se positivt på det. Men det blir lätt en press när man får ett preliminärt schema på hur tillfrisknandet ska gå till flera månader framåt. Tacka fan då för att jag blir än räddare för ett bakslag och att jag inte pallar såsom förväntat.

MEN…

…framåt jag gå eftersom inga andra alternativ finns. Vissa framsteg har gjorts och det är på detta mitt fokus ligger. Är jag på väg bakåt bromsar jag mig själv och står stilla istället för att falla. Visst är det kämpigt ibland och det tar, men när jag rett ut sådana saker lyfter jag. Belöningen finns där och den tanken hjälper mig.

Saker som oroar kommer i klump

Ska jag verkligen skriva om allt?

Självklart inte, men ska jag skriva om det jag berättat om tidigare här på min blogg? Vissa dagar känns det självklart och ibland bara helt omöjligt. Men i och med att jag nu berättat om min sjukskrivning och den kamp jag fört sedan i början på december finns där liksom inget att dölja.

Vissa tankar och sådant ter sig bara som ältande och självömkande när de upprepas in absurdum, men vart ska jag få ur mig allt? Det är väldigt bra för mig att skriva ner allt på det sätt jag gör här, även om vissa föraktar mig och tycker en massa.

Ok, nu fick jag ur mig det också…

Det får vara moln på himlen...

Det känns som om jag testas nu. Som om saker och ting kommer att ställas på sin spets snart. Både i jobbet och gällande min sjukskrivning. Inte undra på att jag vaknade halv fem idag och kunde omöjligt somna om. Så nu sitter jag här och skriver istället för att vila. Det känns som om saker som oroar kommer i klump.

Igår låg det ett brev från Primärvården i brevlådan. I min lilla värld och mitt behov av rutiner just nu och inte så många förändringar åt gången var det ett jobbigt brev att få. Min husläkare är helt plötsligt utbytt! Hon som följt mig hela vägen i denna sjukskrivning är helt plötsligt ersatt av en annan! Det oroar mig väldigt eftersom jag hade stort förtroende för henne. Hon förstod mig och lyssnade på mig. Vad kommer nu och framförallt varför är hon utbytt?!

Sen är tiden ändrad, vilket inte alls är bra! Förra tiden som jag hade förhindrade en ny sak som jag skulle prova på jobbet, vilket nu alltså går att prova trots allt! Ändra och göra om när jag ställt mig in på vissa saker gör mig också orolig. Jag är orolig för att överhuvudtaget testa detta nya den ena dagen (som jag kunde), ska jag nu ut i två dagar i sträck när jag så ställt in mig in på en dag? Känns läskigt och tänker jag på detta blir jag än mer orolig.

Men det allra värsta är detta med husläkaren trots allt. För att komplicera det ytterligare har försäkringskassan begärt in kompletterande uppgifter för att de nu helt plötsligt tycker att skälen för min sjukskrivning inte räcker?! Det är väl ok på ett sätt att de vill utreda och kolla, men då kommer ju detta med att min husläkare verkar vara utbytt. Kommer den nya då att kunna ge kompletterande uppgifter? En person som aldrig träffat mig?

Inte nog med det. Det som också oroar mig mycket i detta är också att jag fått en tid för att träffa denna nya husläkare en vecka efter det att försäkringskassan vill ha in denna komplettering. Får de inte det så kanske ersättningen uteblir? Oron hos mig tilltar när jag tänker både på detta och på det nya jag ska testa på mitt jobb. Blir lite för mycket känns det som.

Det är mycket att få klarhet i på måndag, det är helt klart både gällande min sjukskrivning och mitt jobb. Vill inte åka på bakslag just nu som äventyrar den väg jag nu försöker hålla mig kvar på.

Försöker att inte hetsa upp mig och tänka att det får gå som det går. Det fixar sig alltid, men det är väldigt svårt för mig att tänka så just nu. Har mått bättre och bättre och då speciellt de sista två veckorna. Oron tilltar och nu kan jag inte sova längre. Är det ett tecken på försämring? Detta förbannande ältande som jag har så svårt att ge sjuttsingen i.

Tidigare var det inget problem eftersom jag var så utmattad, men nu när jag fått lugn och vila under lång tid och börjar komma tillbaka blir det liksom motsatt problem. Om nu inte utmattningen kommer tillbaka av allt detta som nu snurrar i mitt huvud… försöker tänka logiskt och inte jaga upp mig…

Pratade en del med syrran igår om detta. Hon stöttar och finns där. Men ändå maler det i skallen på mig nu om både jobb och husläkare samt försäkringskassan. Det är liksom en del av mitt problem sedan tidigare, att jag har svårt att släppa saker och tänka rationellt. Det är som om hjärnan lever sitt eget liv ibland och bara maler på.

Det känns som om jag testas just nu. Kanske skitsaker för andra, men för mig blir det stort och jobbigt. Förhoppningsvis räcker den kraft jag fått tillbaka och att den positiva spiral som finns i mitt liv nu stannar kvar. Detta jävla ältande som ständigt pågår…försöker vara tacksam för att detta inte hände för en eller två månader sedan… då hade jag troligtvis brakat ihop helt!

Två steg framåt och ett steg tillbaka

27 april 2017 JerryDet går liksom inte att förklara. Nu handlar det inte om negativa känslor eller tankar utan precis det motsatta. Men då kommer hela tiden tvivlen inom mig och den där som sitter på axeln och flinar när jag under en längre period känner positivitet och tendenser till inre ro. Vänta du bara…

Igår hade jag telefonkontakt med min husläkare. Vi diskuterade min sjukskrivning och hur det fungerat för mig de senaste veckorna. Två steg fram och ett steg tillbaka tycker jag ganska väl stämmer in på det som hänt de sista veckorna. Det har fungerat relativt bra på jobbet och den sista veckan har givit mig än mer hopp om att jag ändå kanske kan “ta mig ur” detta tillslut.

Två alternativ pratade vi om och det var att jag skulle ligga kvar på 25% en tid till eller om jag skulle kunna ta nästa steg och gå upp på 50% arbetstid under maj månad. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att jag ska försöka steppa upp ett steg till nu. Det mesta går som sagt framåt och med 50% så kan jag ändå få en vilodag mitt i veckan.

Så från den 2 maj ska jag jobba 50% vilket då kommer att bli förmiddagar fyra dagar i veckan, med ledigt på onsdagar. Ju mer jag tänker på det, ju bättre känns det. Ett par dagar senare ska jag sedan vara med på ett möte om internwebben med C och det känns väldigt spännande. Då är jag liksom med på riktigt igen eller hur jag ska uttrycka det.

Idag hade jag medarbetarsamtal med chefen. Den transparens och flexibilitet hon visar inför min fortsättning på kansliet inger hopp och gör mig lugn. För mig är det nästan svårt att ta till mig detta. Nu menar jag inte att det tidigare inte kunnat vara positivt, men det har då varit klara gränser på vad jag ska och inte ska göra. I det är det en stor skillnad idag och den nya inriktningen som chefen idag har gör att jag får ett hopp om förändrade arbetsuppgifter permanent och att jag kan styra bort det som gjorde mig sjuk. Faktiskt lite svårt att ta in det fina möte vi hade idag.

Det ger mig som sagt var ett lugn och hopp och efter dagens möte börjar jag tro på att jag kan vända i detta och se en framtid. Det är varit väldigt svårt under långa perioder för mig när känslorna varit överallt och jag inte riktigt kunnat sortera.

Har alltid haft garden uppe och väntat på det där MEN så är det på detta viset och så blir det ändå på ett annat sätt. Men det kom inte idag utan medarbetarsamtalet var helt förutsättningslöst med kreativa instick från chefen. Vi tittade också på förra året och vad som då hände.

Lärdomarna under denna sjukskrivning är många. Acceptans, tålmodighet och ta mig själv på allvar i känslorna. Men det menar jag att lita på min intuition och inte blint tro på vad andra tycker. Den lärdomen har varit tuff och kommer väl sent i livet för mig, men jag har alltid varit den där som säger jag bara skojade och så tror jag ändå inte på det som jag säger eller känner där innerst inne, även om det faktiskt är vettiga saker och senare visar sig stämma. Det har blivit något bättre de sista åren, men inom mig säger jag ofta så eftersom jag känner mig som en bluff och jag vet inte allt.

När jag satt på tåget på väg hem efter arbetsdagens slut var tacksamheten stor inom mig. Det är märkligt hur saker och ting utvecklas och hur tankarna påverkar en. Nu handlar det om balansen och varken känna efter för mycket eller rusa på för snabbt. Det är det där mellantinget som måste fram. Både ock.

Sen också att gapa tillbaka på den där som sitter på axeln…

Ljuset i tunneln samt minnet av mannen med den vänliga rösten

22 mars 2017 Hjärta i barken

När jag igår satt hos min husläkare kände jag ljuset i tunneln. Må låta klyschigt men så var det.

Tänkte på hur det har känts de tidigare gångerna och hur skillnaden faktiskt den här gången var väldigt påtaglig.

Min husläkare bryr sig om mig och vill inte gå för fort fram. Hon vet vad hon talar om när det handlar om utmattningssyndrom och de som gått tillbaka för fort har ibland drabbas av bakslag som i värsta fall gjort att de aldrig kommer igen efter det.

Vi bestämde att jag är fortsatt sjukskriven till den 2 april, men att jag ska göra tre besök på jobbet för att “känna in” och se hur det funkar under den här tiden.

Funkar det bra och allt går enligt planerna ska jag sen jobba 25% april ut. Inte mer utan ta det lugnt och komma in i jobbet på ett bra sätt. Har också fått en försäkran från min chef om en förändring i mina arbetsuppgifter som jag tror gör att jag inte stressar upp mig som förr.

Häromdagen träffade jag jobbets personalansvarige och det var ett jättebra möte för mig. Blir väldigt tacksam över att jobbet vill ha mig tillbaka och inte ser mig som förbrukad efter det som har hänt.

Så redan i morgon börjar min rehabilitering mer praktiskt genom ett besök på jobbets förmiddagsfika. Lite oro känner jag men pratade en del med min husläkare om detta och fick många kloka tankar av henne. Sen är jag som sagt också väldigt förundrad över att tiden i sig har gjort mitt mående bättre.

Det finns saker hos mig som alltid har funnits där och som jag alltid kommer att få jobba med, men ändå kände jag igår hur viktigt det har varit för mig att bara få vila hjärnan utan större “krav”. Bara låta tiden läka mig. Trodde inte först riktigt på att “bara vara” kunde göra skillnad på det sätt som det faktiskt nu gjort.

Det finns saker jag inte har klarat av och som hade varit bra för mig, men det får komma senare. Vad tjänar jag att slå på mig själv kring misslyckandena? Försöker se det som lyckats istället och det är ju att jag nu ser ljuset i tunneln.

 

Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017
Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017

Sven-Erik Magnusson, mannen med den vänliga rösten och frontmannen i Sven-Ingvars dog i natt, 74 år gammal. Han hade sedan 2010 kämpat emot prostatacancer.

Idag minns jag honom genom att spela Sven-Ingvars hela dagen. Det finns många fina bitar som de gjort. Mina favoriter är Sommar och sol, Kristina från Vilhelmina, Två mörka ögon, Fröken Fräken, Någon att hålla i hand, Jag ringer på fredag och den underbara Ärtor och fläsk!

Det finns många godingar i deras katalog och jag skulle kunna nämna än fler.

22 mars 2017 Minns Sven-Erik Magnusson

De körde ju i en egen genre och blandade friskt bland stilarna. Den 2 juli 1998 köpte jag en samlingsplatta med dem just för att de hade många fina dängor som tilltalade mig. Den plattan går via Spotify varm idag kan jag säga…

Vila i frid, Sven-Erik Magnusson och tack för all fin musik genom åren!