Etikettarkiv: hoppet

Jagar ljuset

Jagar ljuset och försöker. Denna hjärntrötthet, hetsätandet i perioder och att jag känner mig bakbunden just nu vill hela tiden dra mig längst ner i källaren. Vill inte vara där, vill inte tänka på det. Vill jaga ljuset istället. Ljuset som funnits där tidigare i perioder.

Bilder med hopp och ljus. Bilder där solen vill fram. Älskar ljuset och solen. Jagar ljuset även om texten inte är just så ljus idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Märklighet, kärt besök och den stora tacksamheten

Kanske är det en vändning på gång nu? På allvar och i djupet och där jag var 2003 när “livet” bromsade upp mig och jag tappade en del. Ska inte säga att det var förgäves och ett bakslag, för ingenting vi är med om i livet är förgäves.

Det finns en mening med allt som vi går igenom, positivt som negativt, men det känns som om jag är tillbaka dit jag var på väg 2003… …nu med en annan mogenhet, förståelse och även mod som jag saknade då för 13 år sedan.

Ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt vet hur det hänger ihop och varför det kommer just nu. Men det jag vet är att öppenhet och en kärleksfull syn på livet hjälper mig väldigt mycket. Att tro på mig själv och att jag är en del i någonting så mycket större. Så fort jag låser mig och tänker negativa tankar, så mår jag dåligt och får ångest. Men öppnar jag upp och vänder på saker och ting så förändras det till någonting positivt och de sista dagarna till ibland nästan euforiska känslor som jag inte varit med om tidigare.

Fick idag ytterligare en aha-upplevelse som rörde om rejält inom mig. Var på väg hem från jobbet och såg en själ som jag inte sett på åratal. Blev alldeles paff eftersom jag alltså inte sett personen på nästan 15 år och nu helt plötsligt så stod personen bara där. På andra sidan övergångsstället!

Det märkliga var att jag igår tänkte tankar som var väldigt positiva om just den personen. Tänkte på personen ur ett andligt perspektiv och hur mycket personen hjälpte mig innan 2003. Tänkte på saknaden och över hur jag sumpade bort personen när mitt ego tog över och förstörde allting.

Nu stod personen där! Men inte vågade jag titta upp och heja. Tyvärr så var jag för feg att göra det som hjärtat för en sekund ville. Jag styrdes tyvärr av gamla rädslor och som jag ångrade det när jag satt på tåget. En mycket omskakande och märklig upplevelse var det i alla fall.

Jace Ahlbom Hunter

Tog en ledig eftermiddag från jobbet för att träffa Carro & Jace. Det var en ynnest att få vara tillsammans med dem under ett par timmar. De är så fina själar och jag känner sådan värme för dem båda två.

160414_01

Maja ville vara med en stund.

Jace & Maja

Den här bilden gillar jag väldigt mycket. Jace och Maja tittar på varandra.

Jace Ahlbom Hunter

Man smälter ju som jag vet inte vad. Vilket ljus han är, Jace!

Det är så roligt att ha blivit vän med Carro. Hon är Linns vän från början, men vi har kommit varandra nära och pratar mycket om existentiella frågor och hon bevisar mycket väl att ålder bara handlar om siffror och inte hur man är på insidan.

Vi träffas inte så ofta, men när vi träffas så pratar vi massor och det känns så värdefullt för mig. Det är både roligt, intressant och lärande. Hon har mycket vishet och klokskap inom sig. Det finns paralleller mellan oss och det vi går igenom.

Ibland är det svårt att med ord förklara vad en människa betyder för en. Så är det med mig just nu gällande flera själar runtomkring mig. Jag har inte orden, bara tacksamheten. Den stora tacksamheten!

Andligheten som tog paus

Vart tog det andliga i mig vägen? I det jag delvis satte hoppet om allt som sker och förklaringarna? I det som jag förnimt sedan många år? Det som är grunden för skolan här på jorden. Vart tog allt detta vägen?

mars 2014

Människor säger till mig att lär jag mig att meditera, komma ner i mig själv så återuppstår kontakten. Jag vet inte jag. Är nog lite rädd. Hade under vintern tendenser som skrämde mig lite. Vågade inte lita på dem helt enkelt.

Har nu efter mycket om och men läst ut en bok nu som handlar om en kvinna och hennes kontakt med änglar. Normalt sätt så hade jag bejakat mycket av det hon skriver, men nu blir jag nästan arg över vissa saker. Så hade jag aldrig reagerat för 10 år sedan…

Pendeln har nog fortfarande svängen kvar åt det skeptiska och att ingenting får komma för nära. Inte ens jordiska människor. Blir också så trött på de som hävdar att saker och ting kan ligga utanför oss själva. Att vi liksom är oberoende och kan ta avstånd från det som vi inte tycker om hos oss själva, där ansvaret alltid är någon annans. Där man själv går fri. Ingen går fri! Som om vi lever i en liten isolerad kub av godhet till 100%. Det här livet har givit mig sådant, både inom mig själv och hos andra.

Lorna Byrne skriver en vacker historia om sitt liv med änglarna i boken Änglar i mitt hår.

Det är hennes upplevelse och hennes verklighet. Fast jag som läsare måste ju förhålla mig till den på något vis och lätt vore ju att avfärda allt som nonsens och hjärnspöken. Så tror jag många gör så fort det kommer till saker som de inte kan förklara med sitt intellekt, då slår man hellre ifrån än ens försöker att förstå hur en annan människa tänker och fungerar.

Men jag måste själv erkänna att jag har problem med Lorna Byrne och vissa delar av det hon skriver. När hon beskriver Satan och att den energin ligger helt utanför henne, då liksom hajar jag till:

Jag befinner mig i ständig kamp med djävulen. Djävulen försöker göra det svårt för dem som har en mycket stark tro – och lyckas också ofta på kort sikt. Men jag vet att det inte spelar någon roll hur intensivt Satans onda krafter än försöker förstöra arbetet, för Gud och änglarna vinner alltid i slutänden.

För det första så tror jag inte på Satan som ett eget begrepp, något som är helt utanför oss själva. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi är en del av allt och då ingår även sidor som vi inte tycker om, och som Byrne då kallar för Satan. För det andra så låter det på henne som om det är en tävling, att det handlar om vem som ska vinna eller inte. Vadå vinna? Vad för någonting? Det enda man kan vinna (gillar inte det ordet alls) är att acceptera den man är, med både det så kallade goda och det så kallade onda.

Att det är en egen fristående kraft som vi inte själva är en del av, det är för mig nonsens. Sen kan man välja att göra goda eller onda handlingar, men det är en helt annan sak. Ingen är till 100% något av någonting utan vi är en mix av allting. Men många väljer att av olika anledningar bejaka det destruktiva och det som förstör inom en. Svart eller vitt existerar inte, ingenstans tror jag. En person sa till mig att ju äldre hon blev, ju gråare blev saker och ting. Då menade hon inte det på ett negativt sätt, utan just på detta att allt har ofta två sidor och kan man se det, kan man få ihop helheten utan att tro att sanningen bara ligger år ett håll, då blir saker och ting gråa. Inte svarta eller vita.

Fast vad vet jag? Det är bara mina egna tankar kring det hela. Min egen andlighet eller vad man ska kalla det. Är så jordisk just nu som man kan bli i långa perioder. Det enda jag vet är att vi alla är en del av allt, oavsett vilken etikett vi sätter på det. Utifrån det måste man sedan jobba med sig själv och det symptomatiska med boken är att hon inte med ett ord nämner ordet karma. För mig är den insikten central och väldigt viktig att förstå. Det du ger ut, det får du tillbaka. Kanske inte nu, kanske inte ens i nästa liv, men det finns för alltid hos dig. Det du gör mot andra, det gör du också emot dig själv. Karmalagen pratar hon ingenting om, vilket jag tycker är lite märkligt, men som sagt, vi har alla vår väg, tro och vandring att gå.

Mycket är fint i boken. Mycket vill jag tro på. Änglar som viskar till oss, i det lilla och i det stora. Det som förhindrar är vår otålighet att ställa frågor hela tiden utan att vänta på svaren. Vi missar änglarna just för att vi är så otåliga.

Vad vet jag? Jag vet ingenting och ändå så vet jag allt. Vill finna acceptans och lindring. Ber om hjälp med den bön som Byrne själv fått av ärkeängeln Mikael:

De helande änglarnas bön,
som bärs från Gud av Mikael, Hans ärkeängel.
Låt Dina helande änglar,
Din himmelska härskara sänka sig över mig
och över dem jag älskar.
Låt mig få känna kraften
från Dina helande änglar,
och ljuset från Dina helande händer.
Låt helandet börja
på det sätt som Gud vill.
Amen.

Vill ju förstå och vill ju veta en massa. Just detta är både min glädje men även min sorg. Otålig, så otålig att jag fäller krokben både för mig själv och ibland andra. Gör människor besvikna och ledsna när jag själv inte orkar stå upp hela tiden. Visst är det lätt att bli missmodig när jag tänker tillbaka. Det tar tid. Det tar sådan tid vissa saker.

En sak i taget. Men tro aldrig att du är helt ensam.