Etikettarkiv: homosexuell

Sexprat är tabu

Många tror att jag är väldigt öppen och skriver om det mesta på min blogg. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, jag berättar mycket om mitt mående, alkoholen och min skilsmässa för över 10 år sedan. Vissa saker har jag inga problem att skriva om och då är det konstigt egentligen att ämnet sex är så svårt för mig.

Det lite roliga är att jag en gång gjorde ett undantag och det intresserade folk så till den milda grad att den posten är en av de mest lästa hos mig. Sexiga frågor – jag vågar skrev jag den 31 oktober 2008 och fortfarande kan jag ha svårt att själv gå in och läsa det jag skrev. Sex är tabu allt som oftast på min blogg och ju mer detaljerat det blir, ju mer sällan finns det här hos mig.

För många år sedan umgicks jag med en person som är min totala motsats. Kanske drogs jag till henne just för detta och att hon var så befriande gällande ämnet sex. Suzann Larsdotter har en blogg med namnet Suzann Sexeducator och den läser jag ibland och då med en skräckblandad förtjusning över orden. En del av mig tycker det hon tar upp är väldigt viktigt och befriande samtidigt som en annan del av mig värjer sig och till och med ibland har svårt med vissa formuleringar.

Egentligen ser jag mig inte som pryd, men kanske är jag det ändå? Har väldigt svårt att med vänner och även familj ta upp ämnet om det liksom inte faller sig in naturligt i samtalet. Men att säga vissa ord, det klarar jag bara inte av. Pryd på ett sätt som är helt onödigt egentligen. För vem skulle bry sig om jag var lite mer vågad och öppen även med formuleringarna?

Återigen ser jag spåren tillbaka i mitt liv. Ingen pratade om sex och då speciellt inte homosexualitet som var aktuellt i mitt fall. Det var locket på och kanske fick jag också nog av farsans raljerande på fyllan och det sätt han hade gentemot mig så fort detta kom upp. Har nog blivit präglad mycket av att inte ha pratat om sex överhuvudtaget under min uppväxt och sen har jag varit lättpåverkad över att så här ska det vara och detta är fult och fel. Då gick jag nog inåt och var tyst om det jag kände inom mig. Inget fick veta och det tog många många år innan jag kunde vara ens i närheten av att vara mig själv, om jag någonsin helt har kunnat det…

Här på bloggen har jag fortfarande väldigt svårt att skriva om min längtan efter en man. Det har blivit bättre med åren, men att direkt uttrycka den längtan jag bär på, är så mycket svårare än att skriva om ämnet i mer generella termer. Då handlar det liksom inte direkt om mig, utan mer om min åsikt kring homosexualiteten. Att till exempel nämna vilka kända män som jag tycker är sexiga är oerhört svårt för mig.

colton-haynes

Roy Fares, Sakis Rouvas, Ricky Martin, Colton Haynes (bilden ovan) och Jared Padalecki är fem exempel på sexiga män. Så, nu är det gjort.. sen har vi ju de som både ser bra ut och som jag gillar för det de gör… Peter Jöback, Kim Amb och som avslutning en kvinna som jag beundrar och som även tilltalar mig fysiskt Sofia Helin.

Får man prata på det här viset? Spontant känner jag hur prydheten i mig vill radera och ta bort. Fy och ve… egenhatet och föraktet jobbar hårt medan fingrarna dansar fram på tangentbordet eftersom den andra delen av mig kämpar på lika mycket med öppenheten och att jag får väl skriva vad jag vill på min blogg! Ja, jag jag gillar snygga killar, so what?

Förstår ni nu bättre varför jag är som jag är eller? (;-)

Har inte ens nämnt den största i min värld. Själen som har allt och som är så nära idol för mig som man kan komma. Den själen har betytt oerhört mycket för mig och skulle jag träffa henne skulle jag tappa allt och inte få fram ett ord. Jag skulle vilja tacka henne för ALLT!

Madonna 201805

Madonna på MET-galan 9 maj 2018.

MadonnaThe Queen of Pop eller i min värld The Queen of Everything. Älskar, älskar och återigen älskar henne för att hon är den hon är. Om henne har jag skrivit så många gånger och uttryckt min beundran och kärlek till. Det finns bara en som henne!

Har roat mig med att göra en googling på bloggens namn samt ordet sex och resultatet är ganska talande. Sju inlägg handlar om homosexualitet mer generellt, ett inlägg om sexuella trakasserier på kyrkokansliet 2010 samt det jag pratade om tidigare om att svara på sexiga frågor från 2008.

Pryd eller inte, men ämnet är svårt för mig. Åtminstone när det handlar om mig själv och hur jag ser på mig själv som en sexuell varelse. Vet att många är som jag och inte alls tycker att man ska prata högt om vad man gör i sängkammaren. Det är liksom en privatsak. Så är det och mina sexuella fantasier tar mig emot att ens antyda eftersom det känns väldigt nära och privat.

Har dock funderat på vad jag kan berätta mer om hur jag ser på mig själv idag. Min längtan, min sexualitet och vad jag funderar på. Om man skulle gradera sin sexualitet på en 100% skala så fastnar jag för att jag är 65% homosexuell och 35% heterosexuell. De känns bra de siffrorna för mig. Nästa steg i tanken blir då, kan man gradera sig själv på det viset? Vad är jag då egentligen? Ser mig själv som en ”blandras” men med en klar dragning åt killar. Att som vissa känna 100% åt något håll, så har jag aldrig känt även om jag försökt. Det går bara inte och det visar väl hur mitt liv sett ut hittills.

Finns det överhuvudtaget människor som är 100% säkra om de är uppriktigt ärliga emot sig själva?

Tänker också på den kvinna som ”förvred” huvudet på mig för ett par år sedan. Blev själv paff över mina sexuella känslor för henne. Den dörren trodde jag faktiskt inte existerade på det viset, men så fel jag hade. Ska dock erkänna att de sexuella tankarna främst varit hos killar i mitt liv. (Bara att skriva det tar emot och det är inget koketterande från min sida, jag lovar). Fantiserat och drömt i alla år, men aldrig klarat av att ta steget med hela mig med. Med det menar jag att de upplevelser jag har haft, men när det väl har blivit skarpt läge så att säga har jag backat och inte klarat av att fortsätta relationen.

I ett fall ångrar jag det väldigt mycket fortfarande eftersom den killen var fin på alla sätt och vis. Det sumpade jag bort för att jag var rädd och inte vågade vara den jag egentligen är. F är saknad. Sen har jag faktiskt träffat fyra killar ytterligare under åren, där jag i två fall försökte även sexuellt men där det återigen var den självpåtagna skammen och känslan av äckel som fanns i mig, trots att en annan del längtade efter det. Det blev fullständig katastrof och jag slog hårt på mig i år efteråt.

Couple

Så här öppet har jag aldrig berättat om mina relationer med killar genom åren och det har berott på att jag inte riktigt kan stå för den jag är hela vägen, även om jag idag på ett plan struntar i hur folk ser på mig. Sex har varit tabu för mig att skriva om. Klarar inte av det. Skulle du som läser detta ställa en direkt fråga till mig, då är det en annan sak. Men att själv ta upp vissa saker kring detta grejar jag inte så bra.

Efter erfarenheten med F och den här kvinnan häromåret har jag slutit mig helt gällande relationer med människor oavsett kön. Har genom min terapi försökt igen via match.com men inte lyckats. Vet ni vad jag faller på? Jo, att beskriva mig själv och den jag är idag. Vad jag vill och vad jag gör i mitt liv. Då tar det stopp och jag bara känner, vad fan sysslar jag med och vem fan bryr sig…!

Tala om att stå och stampa! Så är känslan i alla fall. Flyaren vill dra ifrån allt… fast nu är han alltmer lik en Michelingubbe och skulle nog rulla fram istället.

Sexprat är tabu och denna bloggpost är nog ett undantag eftersom den varit väldigt jobbig för mig att skriva. Har sparat den länge och inte tänkt publicera, men jag vet att det bara är mina egna inre förvridna tankar om mig själv som spökar. Den största homofoben är nog jag själv…

Annonser

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Det finns inga alternativ

Kräftgång och djupa dalar. Elias är hos mig till på onsdag vilket är två dagar kortare än vanligt p.g.a. semestertider och sådant. Jag får igen dessa dagar senare så det är ingen fara på taket. Så länge jag får tänka på honom fungerar jag hjälpligt.

Har tappat det. Mer tänker jag inte glädja vissa med mina misslyckanden. Men jag kommer aldrig att ge upp, även om jag är i en djup svacka just nu. Det går över, det finns liksom inga alternativ. DET FINNS INGA ALTERNATIV trummar jag på inom mig och tjoar vidare. Men jag har jävligt svårt att vara ärlig om någon nu skulle fråga hur jag mår. Att säga bra när det inte är bra, det ligger inte för mig, så fråga för sjuttsingen inte om ni förväntar er det gängse rutinmässiga svaret som så många hasplar ur sig…

En helg som gått i lugnets tecken. För att det måste vara så just nu. Vi kompar bra ihop, jag och min son. Det är sådan tacksamhet att ha honom i mitt liv när det svajar på andra håll gällande både det ena och det andra. Jobbar så kort det bara går nu av olika anledningar. Två veckor kvar till semester.

Nog om det. Nog om det eviga som bara går runt runt. Nog, NOG!

Tror du att det är ett val man gör när man är homosexuell?

Hittade detta som satte igång en massa tankar inom mig:

Gayvalet

På fullaste allvar så har jag hört i vanliga fall “vettiga” människor diskutera att det är nog en trend att vissa är homosexuella?! Så det är inte onödigt att lägga ut ovanstående på min blogg när människor resonerar på det viset i min närhet. Synen på homosexuella polariseras alltmer, även i vårt land. Anledningarna känner ni till och gör ni inte det, så är det dags att öppna ögonen!

Ingen väljer frivilligt sin sexuella läggning och att ens prata om trend visar ju hur stor okunskapen är. Försökte säga emot med mig själv som insats, men det bet föga. Det går nog över och är det egentligen inte kvinnor du ändå vill ha? Väntade bara på de orden och kände att personen menade så, även om det inte sades rent ut…

Hade det varit ett val då hade jag fanimej valt att vara superhetero på alla plan eftersom det hade varit lättast för mig, den saken är klar med allt jävla grubblande och självhat jag haft genom mitt liv beroende på att stöttning totalt saknades den gången när jag verkligen behövde det. Drog då in mig i mitt skal och kom inte ut förrän när jag var vuxen… say no more om DET sveket. Det har jag dravlat om många gånger redan så det är nog nu.

Ja, ja nu är jag fri i det avseendet i alla fall och är överens med hela mitt väsen sedan flera år tillbaka att könet är strunt samma. Men det är ju fan att en händelse tidigt i livet ska få fastna och få en att känna sig äcklad över den man är under så många år under ett liv.

Detta medvetande och med dessa spelpjäser och spelregler som jag ibland inte förstår mig på ett dugg på snurrar vidare. En dag till.

Sorg och ångest

Nu ska jag vara allvarlig. Det illustrerar jag med blommor från Israel.

Blommor från Israel 2016

Sorg och ångest.

Blommor från Israel 2016

Den här vintern/våren har lärt mig en massa saker som jag hade glömt bort eller som jag inte trodde gällde mig.

Blommor från Israel 2016

De människor jag dras till, de dras inte till mig. De människor som dras till mig, de dras inte jag till.

Så har det nästan alltid varit i mitt liv. Har det inte varit så, då har jag fegat ur och inte tyckt mig vara värd någonting. Straffat mig ur och liksom tappat det helt.

Blommor från Israel 2016

Självklart så försöker jag rannsaka mig själv om varför det är på detta viset. Hamnar hela tiden i en skuld jag behöver betala tillbaka. En gammal sådan som spänner över tidigare liv.

Blommor från Israel 2016

Det är så mycket som har gått åt rätt håll för mig det senaste åren. Men den största längtan består.

Blommor från Israel 2016

Idag vet jag också att jag dras till människor och inte kön. Ett tag trodde jag att jag var homosexuell till 100%, men så är det inte. Det vet jag idag.

Blommor från Israel 2016

Var helt övertygad ett tag om att det är en man som jag ska leva med. Men idag är jag inte alls lika säker efter känslor som kommit till mig och som jag inte trodde fanns där. Känslor som överraskade mig.

Blommor från Israel 2016

Men jag är mer än lovligt förvirrad när det handlar om känslor till andra människor oavsett kön. Men en sak är jag helt säker på idag och det är att jag kan attraheras även av kvinnor i djupet av min själ. Inte bara män…

Blommor från Israel 2016

Ibland känns det som om det är mitt kall att lära mig att avsluta det här livet i ensamhet. Att leva ensam och inte hitta någon partner. Försöker vila i det faktumet, men då kommer känslorna direkt till mig: Sorg och ångest.

Försöker släppa taget om dessa tankar och låta det bli som det blir, men jag blir ständigt påmind om att det finns någonting annat. Då är det svårt att se tiden an och hoppas att någonting händer ju mer social jag blir och som jag faktiskt har blivit sista åren. Jag försöker och jag förlorar.

Blommor från Israel 2016

Det är både fördelar och nackdelar med att lära känna sig själv på djupet. Det jobbigaste för mig är att längtan efter någon att älska har blivit allt starkare. Någon att dela mitt liv med, skratta och prata allvar och beröra. Beröra och krama om. Ett livslångt team i vått och torrt.

Vänner har jag så det räcker och jag är väldigt glad över dem, men det är inte ytterligare en vän jag vill ha…

Blommor från Israel 2016

Det är bara mig själv jag kan vända mig till. Försöka förstå och vila i det som är. Men ibland så förstår jag inte saker och ting och det känns tufft att skaka på sig och försöka igen. Gå vidare och inte känna så jävla mycket. Sorg och ångest.

Filmen “Boulevard” om längtan

Boulevard 2014Filmen Boulevard (2014) som blev en av Robin Williams sista, berörde mig väldigt mycket.

Den handlar om 60-åriga Nolan Mack som levt sitt liv på ett sätt som inte är han. Williams spelar karaktären lågmält och vissa scener går rakt in. För det finns paralleller i mitt egna liv, helt klart.

Nolan Mack är homosexuell. Han vill inte ha sex utan närhet av en man i första hand. En ung prostituerad blir hans vän eller vad man ska kalla det. Får honom att ta sista steget tillslut även om deras relation inte alls är jämställd och för dem handlar om helt olika saker. Det rör om att se den relationen och tankarna den skapar inom mig är många. Så pass ångestriden att jag skrivit ytterligare ett kapitel i min Livsbok.

 boulevard williams
Robin Williams i rollen som Nolan Mack i filmen Boulevard från 2014.

Nolan Mack berättade för sin pappa när han låg medvetslös och inför döden. Historien om när han var tolv år gammal och på semesterresa med familjen.

At first, I couldn’t figure it out. I didn’t want to. But I knew. I knew that all the wishing and praying in the world couldn’t change the fact that I was gay.

And I’m still sitting on that beach, and I’m still 12 years old, and nothing’s changed, and I’m still sorry about it.

Nolan Macks fru Joy (Kathy Baker) ville ändå fortsätta tillsammans med sin man efter “avslöjandet”. Trots skilda sovrum och egentligen skilda liv sedan många år tillbaka. Hon ville fortsätta. Tryggheten eller vad jag ska kalla det, är ibland viktigare än kärleken och möjligheten att få vara sig själv fullt ut. Man offrar en del av sig själv för att ha kvar en liten bit av trygghet. Idag kan förstå detta handlande hos många som lever kvar i döda äktenskap. För en bit trygghet och för att slippa vara ensam.

Boulevard får högt betyg av mig (7 av 10). Robin Williams spelar rollen som den längtande bankmannen Nolan Mack väldigt trovärdigt och jag vet att scenariot är verklighet för många därute.

En del sväljer hela liv i disharmoniska äktenskap, en del orkar inte bära på känslorna och lever destruktivt, några tar till och med sitt liv för att de inte klarar av självskammen och en del vågar följa sitt hjärta tillslut.