Etikettarkiv: homosexualitet

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Första dagarna i juli

3 juli 2017 Solros vid resecentrum

En fin solros tittade fram när jag klev av bussen i morse vid Resecentrum. Jag älskar solrosor och de har planterat massor. Så detta lär inte vara sista bilden.

Blixtar och dunder

Lightningsmap.org är en sida där man kan se hur blixtarna far omkring på vårt klot. Idag när jag kom hem från jobbet, vid 14.30-tiden såg det ut på detta sätt. Det var länge sedan det var sådan fart i närområdet och jag måste säga att detta är någonting som jag inte gillar alls.

Varit med om blixtnedslag som slagit ner i TV:n 2 gånger i mitt liv samt ett par andra tillfällen då den varit väldigt nära. Gillar inte så alla sladdar drogs ut under en stund tills det lugnat ner sig.

1 juli 2017 Regnbågsflaggan

I lördags såg jag återigen regnbågsflaggan vaja. Det är en härlig syn!

1 juli 2017 Regnbågsflaggan

Homofobin och trångsyntheten finns fortfarande kvar i vårt land. Själv drabbas jag sällan numera eftersom jag inte exponerar mig så mycket av olika anledningar med flaggor och sådant, men jag vet andra som år 2017 tvingas att leva på ett sätt som de inte vill, tack vare att de är homosexuella.

Vet faktiskt inte hur jag skulle agera om jag träffade en kille, för det finns fortfarande ett stråk av självhat gällande just detta och att visa det öppet. Jag vet, det är inte klokt men i detta sitter vissa saker jävligt hårt inom mig.

Därför gläder det mig extra mycket att se denna flagga vaja i Storvreta då och då. Det visar att inte alla parametrar i vårt samhälle går åt fel håll. Det stör mig lite att det inte pratas mer om religion kontra homosexualitet och då främst gällande synen inom islam eftersom jag anser att där finns en grogrund till den homofobi som alltmer frodas i vårt land.

1 juli 2017 Prästkragar o pioner

Min lilla täpp var så fin i lördags. Prästkragar och pioner i full blom.

1 juli 2017 Pioner

Pionerna blommor så kort tid. De sjunger redan på sista versen. Filmade en liten snutt [YouTube]

1 juli 2017 Maja på väg till lilla skogen

Maja var ute i lördags. Här anade hon inte vad som komma skall. Bara minuter senare när hon var i lilla skogen hörde jag ett jädra liv när jag var på väg ut för att titta till henne.

Till min förvåning ser jag ett rådjur som jagar Maja. Ett rådjur i lilla skogen?! Allt gick väldigt fort, men när rådjuret fick syn på mig tvärvände det och Maja såg jag bara som ett vitt streck försvinna in i vardagsrummet.

170701_maja2

Efteråt var Maja väldigt rädd och ville inte gå ut mera. Hon var inte skadad och hade inte haft närkontakt med rådjuret. Men tacka sjuttsingen för att hon var rädd efteråt, inte tror man att det ska finnas rådjur i lilla skogen?! För henne måste rådjuret ha varit som en stor jätte.

1 juli 2017 Felix kollar efter rådjuret

De andra katterna märkte ju att någonting hände och Felix stod och tittade ut på lilla skogen en lång stund efter detta drama. Ett stort drama för både husse, Maja och kattpojkarna i vår “lilla” värld.

1 juli 2017 Felix i gräset

Felix i gräset.

1 juli 2017 Felix i gräset

Tänk om Felix hade tittat upp, vilken bild det hade kunnat bli. Men jag tycker den är fin ändå. Felix och prästkragarna.

De tre första dagarna i juli har nu strax passerat. Nu är jag en positiv människa och stannar vid detta. Sommar och sol är min favoritårstid och i det vilar jag nu.

Filmen Boys

Boys (2014)Kollat på en holländsk film med namnet Boys (2014). Den handlar om en kille som upptäcker att han gillar killar och den inre kamp det skapar hos honom för att våga bejaka den han är fullt ut.

Gijs Blom spelar Sieger och Ko Zandvliet Marc och deras attraktion till varandra skapar en del tankar inom mig. Det är en fin historia och de är så söta tillsammans när de väl vågar acceptera känslorna de har för varandra.

Jo, jag vet att man kan så långt upp i åldrarna så att skörden passar en där man är idag. Jag vet det och många säger att det aldrig är försent att få ett liv där man bejakar det man känner inom sig fullt ut.

Ko Zandvliet spelar Marc och Gijs Blom Sieger i filmen Boys från 2014.

Raderar och tar bort ord hela tiden när jag ska skriva om vilka tankar filmen ger mig. Be mig inte förklara varför. Börjar resonera i reinkarnationsbanor för att förstå eftersom min tro på sådant är bergfast. Livskedjan är oändlig och allt hänger ihop. Vare sig egot vill eller kan se det.

Klarar inte längre av att linda in orden i floskler och allmänna tankar. Det var jag mästare på tidigare och vissa poster för några år sedan i ämnet visar hur djupt i ordbajseriet jag satt, även om jag gjorde sken av annat.

Tankarna fastnar i att allt är rätt. Och fel. Och både och. Det finns liksom inget fel eller rätt i att leva och vara människa. Göra sitt bästa och försöka. Flummigheten är stor, men vem har svaren? De finns ju inte. Man kan bara sträva åt det håll som känns bra för en själv och de omkring en. Kan det någonsin bli fel att älska en annan människa?

Boys är en film som handlar om längtan. Nu tycker jag att filmen var ok, inte mer. Det saknades ett djup och en utmaning gentemot killarnas omgivning. Deras reaktioner gicks helt förbi och det gjorde att min känsla blev att någonting saknades i filmen. Men ett medelbetyg  (5 av 10) får den i alla fall för berättelsen och att den inte lade några värderingar i deras kärlek och längtan till varandra.

Homosexualitet, religion & synden

Tanken att Gud gallrar, att Gud rensar bort, att han välsignar eller förkastar är en hemsk tanke. Hur ser de människornas godhet ut som är villiga att leva saliga i en himmel trots att de vet att människor samtidigt torteras i en evighet?
Jonas Gardell 16 april 2015

Det är så att jag inte ens ids att bli upprörd, ledsen eller någonting över alla de religiösa som anser att homosexualitet är en synd. Det är liksom bara för mycket med detta för mig numera, men jag tycker mest synd om de yngre som går på deras skitsnack.

150416

Jonas Gardell skriver sina bästa ord på länge genom krönikan “Han skriver att han ska ta livet av sig” och fortsätter sen med frågan som jag också undrat genom åren: Varför är den konservativa kyrkan så besatt av homosexualitet?

Det är en högst relevant fråga när de väljer att blunda för så mycket annat som står i Bibeln. Men som sagt, jag förmår inte ens längre att lägga något vikt över vad dessa religiösa tolkare säger. Det gäller för övrigt inte bara dessa pingstpastorer utan i högsta grad andra religiösa rörelser i vårt land där förtrycket är än starkare på sina håll.

Det är synd om människan, inte vilken läggning man har.

Idag så var det provtagning. Några rör och i morgon besked av den stilige doktorn. För andra dagen så var grabben hos käftis. Det gick bra och han har varit så duktig. Det var första gången han lagade hål och nu tog han dem två dagar på raken. Strongt!

I morgon måste jag ta mig i överlevnadskragen igen. Ut och gå samt fortsätta med min kosthållning utan att överäta. För alternativen finns inte. Det handlar om liv eller död.

Homofrågan skiljer kyrkor åt


Den etiopiska regeringen måste straffa dem som befinns infekterade med sodomitiska aktiviteter.

Abune Paulos 1925-2012 – fd patriark i den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

Svenska kyrkans syn på homosexualitet är felaktig, därför har vi brutit relationen. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien skräder inte orden. De vill dessutom, tillsammans med andra kyrkor i Etiopien att ett förbud mot homosexualitet ska skrivas in i grundlagen. Idag så är homosexuella förhandlingar redan förbjudna och kan ge upp till fem års fängelse men kyrkans folk vill alltså gå längre än så. Historien går igen alltså, även om det är många år senare i detta land…

De säger vidare att samkönade äktenskap är en svår synd, i strid mot Bibelns lära och Guds plan. Mekane Yesus-kyrkan avskyr sådant och har därför begärt att kyrkor som viger par av samma kön och inte nog med det utan även prästviger homosexuella ska ompröva sina beslut. Svenska kyrkan vill inte ändra sina beslut och därför så bryter de samarbetet.

Men de vill gärna fortsätta att få pengar av Svenska kyrkan, trots de hårda orden mot densamma och intoleransen mot den väg som den kyrkan väljer. Pengar luktar ju som bekant inte och tyvärr blir det ju vanligt folk som drabbas av hur deras ledare agerar.

Det som återigen slår mig är hur oförsonlig och hur stor plats just detta med homosexualitet får i vissa kyrkliga sammanhang. Svenska kyrkan har ju på ett mycket bra sätt kommit förbi detta och jag är säker på att om några hundra år så kommer de att ses som en ledstjärna för öppenhet och tolerans, även mot de som är intoleranta och inte vill ha med dem att göra längre. Att tron och tolkningarna får vara så pass vida så att människor känner sig välkomna och inkluderade och inte tvärtom, det som den etiopiska kyrkan sysslar med och det som den svenska höll på med för hundra år sedan.