Etikettarkiv: hjärta

Det blir bra

close up of tree against sky

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vill krama om, säga att allt blir bra men när människor gång efter annan sviker blir det allt svårare att få bort taggen. Den tagg som förpestar och gör livet till ett stort test hela tiden. När ska det bli lugn och ro?

Barnen är mitt allt och när de mår dåligt, då påverkas jag än mer än om jag själv har några problem. När barnen sviks och blir ledsna, då vill jag bara ta bort det onda och ta över smärtan själv. Det gör ont i mig att se sveken och inte kunna göra mer än att finnas här.

Vill krama om och säga att det blir bra. Att det går över. Det är inte du som gjort något fel, utan en del förstår inte bättre. Det är ingen tröst, eftersom ageranden ibland sätter sig som äckliga tuggummin utan möjlighet till förnuftiga slutsatser.

Mitt hjärta är alltid hos mina barn. Jag kommer alltid att finnas här för dem. Vill krama om och säga att det blir bra. För det blir bra tillslut.

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Examen & mot 100%

LinnExamen2017

Min äldsta dotter Linn tog idag examen!

Anna var på plats. Tyvärr klarade jag inte av att vara med i Umeå, där hon nu studerat i 3 år till digital medieproducent.

Den 30 augusti 2014 drog hon till Umeå för att studera Digital medieproduktion. Nu är hon klar och jag fattar inte vart tiden tar vägen! Fyra dagar tidigare avtackades hon på mitt jobb där hon jobbat extra i perioder från 2012 för att alltså sedan ge sig upp i landet för studier.

En del i studierna var ett utbyte med Bradford i England och dess universitet. Där var hon under tre månader från den 16 september och fram till jul 2016!

I sommar blir hon kvar i Umeå för att jobba hos Västerbotten-Kuriren och sen bär det av till England igen vad jag förstår. Där finns det någon som har fångat min dotters hjärta och kanske blir framtiden för min äldsta dotter i England?! Vem vet?

Grattis Linn, detta gjorde du bra! Farsgubben är stolt som en tupp!

Själv var jag idag till min nya husläkare. En väldigt förstående läkare som direkt slog bort min oro. Det slutade med att jag ska gå upp på 75% från den 12 juni och sen köra på det i 4 veckor, fram till den 9 juli. Sen är tanken alltså att jag från den 10 juli ska jobba 100%!

Det kommer jag då att göra i endast 2 veckor för att sedan gå på semester. Det är bra att detta kommer mitt i sommaren och att det är begränsat till dessa två veckor, så att jag får känna på hur det går.

Mycket fungerar bra för mig nu, men det är en väldig skillnad att öka dels från 50% upp till 75% och sedan 100% inom så kort tid. Men jag har under den här perioden jag nu jobbat möts av så mycket förståelse och ingen har “hetsat” mig framåt, utan det är jag själv som velat öka på mina arbetsuppgifter sakta men säkert. Det känns bra och i samband med husläkaren bedömde jag att detta ska fanimej gå.

Har ni hört talas om förväntansångest? Vi pratade en del om det och det handlar om att man förväntar sig att få ångest av vissa handlingar och det man gör. Förväntansångest utgår alltid ifrån att man positionerar sig negativt till en ny eller ändrad uppgift, vilket är grunden till att få ångest. Det var intressant att husläkaren tog upp detta och att prata om det var bra. Har ju en tendens att fortfarande ta upp de negativa aspekterna först och sen kanske komma till det positiva, oavsett vad det gäller i mitt liv.

Förväntansångesten står då som en dörrvakt och bara förgiftar sinnet på en. Ångestriden som ett brev på posten när jag ser dörrvakten utan att han ser mig så att säga. Ser han mig var still och vänta in tills han inte bryr sig om dig och går vidare. Vet inte varför jag associerar detta med dörrvakt… intressant bara det… (;-) men det var det första som kom upp.

Nu ska jag vända på detta! Se det positiva och att jag faktiskt är på väg mot 100% igen, trots att jag många gånger tvivlat på mig själv. Alltfler gånger vågar jag också tro på mig själv och ser att det faktiskt håller.

Istället för förväntansångest ska jag tänka på förväntanslycka!

Grattis, Anna!

Anna 14 november 2015
Middag i Stockholm innan Madonna 14 november 2015.

Hon är mor till våra barn. Hon har funnits med i mitt liv nu i snart 26 år. Hon har betytt väldigt mycket för mig för att utvecklas som själ i alla de känslor som vi har tillgång till. Idag är jag väldigt glad och tacksam över att kunna kalla henne för min vän.

Vi har haft en gemensam resa i det här livet som fyllts av utmaningar men också med många fina minnen och då främst mellan åren 1991-2007. Finns ingen själ som utvecklat mig mer. Vi båda är föräldrar till tre gemensamma barn som sagt och jag är tacksam och glad över att hon är mor till våra barn.

Idag är en stor dag för Anna och jag ska givetvis finnas med på ett hörn för att fira födelsedagen. Önskar henne allt gott i resten av livet och att åren blir många många fler. Du finns nära mitt hjärta och kommer så att alltid finnas.

STORT GRATTIS PÅ DIN FÖDELSEDAG, ANNA!

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.