Etikettarkiv: hjärntrött

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.

Annonser

Jagar ljuset

Jagar ljuset och försöker. Denna hjärntrötthet, hetsätandet i perioder och att jag känner mig bakbunden just nu vill hela tiden dra mig längst ner i källaren. Vill inte vara där, vill inte tänka på det. Vill jaga ljuset istället. Ljuset som funnits där tidigare i perioder.

Bilder med hopp och ljus. Bilder där solen vill fram. Älskar ljuset och solen. Jagar ljuset även om texten inte är just så ljus idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Köra lastbil i modden

Ojämn vecka. Började uselt med en trötthet som jag “bad om”. För i slutet på veckan innan kände jag mig så pigg och full med kraft. Men återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, lurade jag mig själv. Inte medvetet egentligen, men tanken på att inte bara köra på i förebyggande syfte tappade jag bort igen. Resultatet var än värre hjärntrötthet i början på denna vecka, vilket påverkade humör och tålamod negativt.

Det är som en ond cirkel det hela. För när jag får mer ork vill jag ju leva och försöka, vilket ger mig mindre ork och jag måste backa. Hitta balans i någonting som inte är jag, hur gör man det i återstoden av sitt liv? Bara tanken på att det alltid kommer att vara så här med små variationer sänker mig.

Tänk att inte ens ha någon som kan bevittna en fullmakt. Det är väl höjden av ensamhet? Inte alltid ofrivillig, men alltför ofta för att det ska bli tragiskt. Men så är det just nu och en del av förklaringen att det gått åt det hållet är just den trötta hjärnan. Orken att socialisera finns inte där de flesta dagarna. En bra dag jobbar jag hyfsat, men sen när jag kommer hem orkar jag inte så mycket mer. En dålig dag fungerar inte mycket och jag tvingas sluta redan vid lunchtid. Tyckte mig se en ljusning förra veckan, men då blev som sagt genast ett bakslag eftersom jag har så evinnerligt svårt att hitta balansen.

Trots allt är jag glad över att ha livet kvar efter det som hände mig. Att ändå orka jobba som jag gör idag och i det hitta meningsfullheten under de perioder det är vardag.

En mellanstor lastbil

På söndag ska jag köra lastbil. Köra lastbil i modden. En mellanstor lastbil är det egentligen så det kommer att gå bra. Bära tvättmaskin, resårbottnar som ska kastas. Köpa ett köksbord och kökssoffa samt stolar av Tofflan. Slutklämmen blir att kasta mitt eget köksbord i återvinningen.

Sömnen påverkar allt

ÖgatVaknade halv sex idag. Kände mig helt väck, men kunde ändå inte somna om så det var lika bra att gå upp och göra morgonrutinerna. Halv sex en lördag!?

Detta med sömnen är ett kapitel för sig. Det är inte så att jag känner mig trött kroppsligen. Det skulle vara märkligt eftersom jag inte längre promenerar eller lufsar. Utan det är skallen, hjärnan som bråkar med mig.

Hjärntröttheten skrämmer mig väldigt mycket. Detta har jag aldrig känt före december 2016. Denna hjärntrötthet är svår att tygla. Den lever sitt eget liv om jag inte vilar. Jag vet ibland när jag har gått över gränsen. Vet också att vissa handlingar gör att det blir värre. Som ett brev på posten, åtminstone som den fungerade förr.

Av olika anledningar blev det ingen middagslur igår. Trots att jag var helt slut kunde jag inte komma till ro och vila. Har mina aningar vad detta beror på och det är när jag har någonting planerat i kalendern. Då maler jag på och grubblar kring det på ett sätt som inte alls är bra. Trots att jag försöker att inte göra det. Trots att jag försöker tänka låt det vara, det blir som det blir. Mina verktyg, affirmationer och alla sätt jag tagit till förr biter inte om den planerade aktiviteten på något sätt är “obehaglig” för mig där det kräver mitt aktiva engagemang.

Trots att jag känner kompisarna och trots att jag ska få skjuts både dit och hem så går kvällens evenemang på högvarv i skallen på mig. Vet inte egentligen vad jag är orolig för. Detta gör mig än mer trött i skallen när jag inte kan släppa saker och ting och bara låta det vara. Orden jag knappat in här på min blogg under åren så kan det låta hur bra som helst med “leva i stunden”,en dag i taget” och alla floskler som jag sprutar ur mig, men när det blir skarpt läge då blir jag grubblare och liksom orolig. Egentligen vet jag inte varför längre.

På tisdag ska jag operera bort visdomständer. 90 minuter är bokade för detta och jag vet inte hur många de kan och tänker ta vid samma tillfälle. Detta försöker jag inte att tänka på, men det misslyckas hela tiden. Försöker köra med detta att vad är det värsta som kan hända, men det funkar inget bra när det handlar om att dra ut tänder. För det värsta som kan hända är verkligen obehagligt med smärta och blod i massor.

Ju närmare jag kommer tisdagen, ju mer hjärntrött blir jag. Mitt förnuft vet att efteråt och sen när det läkt ihop så är detta bra för mig. Det är en nödvändighet att göra det mer kontrollerat som jag gör nu, än när det blir akut. För då har man även ett helvete innan med värk och smärta.

Detta med semester och planer fungerar än sämre för mig i år än tidigare. Har inte orkat planera några aktiviteter överhuvudtaget i år. Då får jag ångest av helt andra anledningar. Ni ser, det är aldrig bra med gubben Olsson. Alltid är det något. Men att inte planera min semester handlar enbart om att jag inte orkat att ta idag i detta. Sen har både ekonomin och intresset från grabben varit dåligt och då liksom cementeras inaktiviteten fast. För just nu, mer än någonsin, behöver jag få en “spark i arslet” för att komma vidare med det mesta i mitt liv. Uteblir den och ingen input kommer någonstans ifrån då blir det ingenting längre. Försöker verkligen när de bra dagarna kommer, men jag har oftast helt enkelt ingen egen kraft till att också planera och tänka på detta med semesteraktiviteter.

Att inte få sova regelbundet sätter sina spår. De vet alla ni som har problem med sömnen. Det är liksom A och O att det fungerar. Åtminstone något sånär. Tänker också att ska det vara så här nu i resten av mitt liv? En hjärntrötthet som jag bara läst om tidigare och faktiskt ibland undrat om det kan stämma när andra berättat om sina upplevelser. Nu har jag fått så att jag tiger! I resten av mitt liv.

Hemmet förfaller och jag klarar bara av det mest basala. Så fort jag kommer hem från jobbet är tanken oftast tom. Ingen kraft till att leva ett övrigt liv. Men vad är alternativet? Det är ju att försöka lite hela tiden. Jobba på och hoppas på att energin därifrån fylls på allt mer, så att jag orkar någonting hemma längre fram.

En bra dag sover jag tills klockan ringer 05:35. Många gånger vaknar jag före utan att behöva lyssna till larmet. När det är vardag jobbar jag då fram till 13:50 (nu när jag jobbat 75%). Åker hem och vanligtvis är jag då så trött i skallen att jag hamnar framför soffan. Ibland försöker jag ta mig för något, men det brukar oftast sluta med en middagslur på minst en timme. Går sen och lägger mig vid 22-22.30 och brukar vanligtvis somna inom en halvtimme.

Att sova bra och ändå vara trött i hjärnan, paradoxalt eller? Det är ju så att är det en “bra dag” då orkar jag betydligt mer än när det är en “dålig dag”. Det säger sig ju självt… men det jag vill få fram är att hjärntröttheten alltid finns där, mer eller mindre oavsett hur bra jag sover. Det är liksom som en extra parameter lagts till i måendet på mig. En som inte fanns tidigare och då är en grundförutsättning för att ens orka någonting vettigt att sömnen fungerar, åtminstone hyfsat.

En mindre bra dag vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Det är oftast vid 2.30-3 tiden. Ibland sätter jag mig upp och fipplar med mobilen en stund eller går runt lite i kåken. Har jag tur somnar jag om efter ett tag. Ibland tar det upp till en timme. När jag är med om detta blir dagen än jobbigare och middagsluren än längre.

En dålig dag orkar jag inte mycket alls. I söndags sov jag middag 2 ggr och varken ork eller lust till någonting fanns där. En dålig dag är också att vakna tidigt trots att man är ledig. Det påverkar hela dagen och enkla saker som tidigare gjordes nästan per automatik, tar då en väldig tid. De riktigt dåliga dagarna blir dock allt sällsyntare, även om de fortfarande förekommer då och då.

Självklart påverkas minnet negativt av detta. Allt tar längre tid att få fram i skallen och ibland går det inte alls. Nu ska jag dock säga att det ändå inte är så illa som det var för några månader sedan. Då var jag väldigt rädd för att jag aldrig skulle minnas någonting igen. Så det är bättre men inte alls som förr. Att inte sova regelbundet och känna sig utvilad i skallen påverkar minnet påtagligt och gör att även detta går sakta och ibland känns det som om ingenting går framåt.

Att inte orka aktivera kroppen gör att jag känner mig misslyckad. Ja, jag vet att det inte är ett dugg bra med den känslan, men den finns där oavsett vad jag försöker med ibland för att påtala att allt har sin tid. Detta har inneburit att det triggat igång mitt missbruk som idag inte är alkohol, utan att äta. Har försökt med alla medel att hålla detta i schack, men har misslyckats fatalt vilket har inneburit att jag har gått upp allt som jag gick ner under två år. Detta plågar mig och spär på ångesten att jag inte klarat av att hålla mig smal. I detta finns också en gräns som jag passerat och går jag inte under den “vet jag” att jag kommer att bli kroniskt sjuk. Detta sätter en oerhörd press på mig som jag just nu inte grejar. Som då också gör att jag inte kan rensa skallen, vilket då också påverkar sömnen. Allt hänger ihop.

Nu har jag fått skriva av mig och berätta. Kanske ingen läser och bryr sig, men orden finns på plats i alla fall över hur min vandring varit de senaste månaderna, om inte annat för det egna arkivet den dagen då jag är i toppform igen!?!.

Fortsätter att “ursäkta mig” som jag gjort i större delen av mitt liv över min existens och den jag är. Att lära en gammal hund att sitta, det är i vissa fall väldigt svårt. Kanske om jag hade varit en gammal katt, hade det gått bättre då? (;-)