Etikettarkiv: historia

Uppsala & tjugo flyttar

I torsdags var det strålande sol i Uppsala med klarblå himmel. Ett perfekt väder för att fotografera! Så på min vandring i de centrala delarna blev det några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Uppsala är en gammal stad. Redan på 1100-talet låg här en köpstad och första gångerna Uppsala omtalas som just stad är 1300. Före det hette Uppsala Östra Aros. Dess kyrkliga historia är omfattande men i det tänker jag inte gräva nämnvärt än att nämna året 1273 och den 24 januari då Ärkesätet flyttade till dåvarande Östra Aros.

Bygget av nuvarande Uppsala domkyrka inleddes samma år och invigningen dröjde 162 år till 1435. Då var fortfarande en del av katedralen inte helt klar. Helga Trefaldighets kyrka som ligger i närheten är äldre, byggd i början på 1200-talet.

De äldsta delarna av nuvarande Uppsala härrör från området kring Kungsängen och Svartbäcken. Den 30 september 2018 var den officiella folkmängden i Uppsala kommun 223 993 personer. I själva tätorten bodde i slutet på 2017 168 096 personer vilket gör Uppsala till Sveriges 4:e största stad.

marmorvägen

Marmorvägen 3B  i Eriksberg, Uppsala till höger genom Google Maps.

Själv har jag varit Uppsala med omnejd trogen i alla år. Bott i Lagga och Örby utanför Uppsala när jag var riktigt liten, fram till 1970. Sen i kronologisk ordning (som jag minns det):

Eriksberg – Marmorvägen (1970-1972)
Gränby – Almqvistgatan (1972-1975)
Löten – Ferlinsgatan (1975)
Valsätra – Bandstolsvägen (1975-1980)

Sunnersta – Videvägen (1980-1982)
Tunabackar – Fjärdhundragatan (1982)
Gottsunda – Peterson Bergers väg (1982)
Årsta – Fänkålsgatan (1982-1983)

Valsätra – Spinnrocksvägen (1983-1987)
Salabackar – Johannesbäcksgatan (1987-1988)
Luthagen – Sturegatan (1988-1990)
Gränby – Bruno Liljeforsgatan (1990)

Rönnbacken – Stavby (1990-1991)
Tunabackar – Tunabackar (1991-1992)
Gränby – Levertinsgatan (1992-1994)
Storvreta – Månskensvägen (1994-2004)

Storvreta – Vretalundsvägen (2004-2008)
Storvreta – Morgonvägen (2008-2019?)

Tjugo flyttar som jag minns genom mitt liv. Då har jag inte tagit med nödboenden och barnhemmet i Björklinge som var under kortare perioder under främst 70 och 80-talets första hälft. Främst för att jag inte minns och blandar ihop årtalen.

Går det som jag vill kommer jag att flytta under 2019. Till mindre och närmare Uppsala.

Mer om Uppsala och dess historia.

Annonser

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Trettiofem år på stiftet

Hon hette Birgitta och ledde mig upp på högsta våningen hos Fjellstedska skolan, den där dagen för exakt 35 år sedan. Den 26 oktober 1983 började jag att jobba för Uppsala stift! Första halvåret var jag ungdomslagsplats och gjorde mest springjobb och det som ingen annan ville göra.

1983 Jerry

December 1983 då jag var med jobbet och tittade på Lill-Babs på Flustret i Uppsala. Notera den svenska flaggan vid örat. (;-)

Men jag trivdes och klickade direkt med Claes (Clabbe) som var hövdingen på kontoret. Tre kontorsplatser och en disk, där vi välkomnade allmänheten. När det var lugnt kastade vi pil och rökte så dimman låg tät. På den tiden fanns det inga rökförbud någonstans, utan man bolmade överallt.

1983 troja

Stiftets egen tröja 1983. Jag ”mannekängade” tillsammans med Leif och Elisabeth.

1984 skrivhjälp

Informationsblad till personalen som hette ”Kyrkbullen” 1984.

Första åren på Fjellstedska skolan (1983-1989) var väldigt ”oskyldiga” och jag fick alltmer att göra. Blev vikarie, fick halvtid och sen hade jag vips en egen tjänst som kanslist/vaktmästare. Jag gillade aldrig vaktmästaruppgifterna, så jag blev väldigt glad när det kom en annan kille på den tjänsten efter att vi flyttat till Trädgårdsgatan 1989. Då slogs Stiftsbyrån ihop med Domkapitlet och Stiftsnämnden som det hette på den tiden.

1990 Jerry

1990 Trädgårdsgatan.

Det var roliga tider på ett sätt. Så många minnen och så många personligheter har passerat revy under åren och vi har gått från en gemensam Macintosh-dator 1988 till dagens bärbara små datorer och smartphones som snart kan göra allt.

Vi har varit på fina personalresor till bland annat Island och Tyskland. Blivit väl omhändertagen av stiftet under alla år. Är stolt över att tillhöra Svenska kyrkan och allt vad den står för idag. För mig har stiftet betytt stabilitet och en trygghet i ett annars ganska påfrestande liv på flera sätt.

Det har givetvis varit berg- och dalbanor under dessa 35 år, men alltid när jag har känt trötthet och börjat fundera på något annat, då har det dykt upp en utmaning och jag har blivit kvar. Så även nu!

Så nu vet jag inte, kanske blir jag kvar i några år till eftersom utmaningarna nu är roliga och jag känner en lusta igen som var på väg bort för ett par år sedan. Att få prova på nya saker stimulerar och att ha en sådan fantastiskt chef som ”ser mig” och underbara nära arbetskamrater som alltid vill mitt bästa gör inte saken sämre.

Så nu gå vi mot 40! (;-)

Första jobbveckan & valfläsket brinner

180809 resecentrum

En vecka av att jobba. Det har varit väldigt lugnt på arbetsplatsen, men för mig har det ändå varit väldigt trögt att komma iväg. Sen när jag kommer hem är jag helt slut. Totalt jädra borta och utpumpad. Har nog varit ledig för länge och bara flutit omkring, vilket gör minsta ansträngning skitjobbig.

180817 Uppsala

180809 resecentrum2

Vyer när jag sitter och väntar på bussen för att få komma hem efter jobbet.

Det går så trögt med allt. Bara att ta mig upp hur sängen när jag vet att jag har tider att passa tar så emot. Faktiskt mer fysiskt nu än tidigare och kanske har det med fetman att göra? Att jag liksom tär även på kroppen och inte bara på knoppen?

Verktygen är uddlösa att göra någonting åt det eftersom jag inte har kraften. Det blir liksom som en ond cirkel det hela. Det ena ger det andra och ingen eller väldigt liten input från positiva energier.

Mitt hopp är att nästa vecka på jobbet ger mer impulser och samtal där ljuset tränger in i mina tankar. Sen är ju Cher en frälserska just nu. Säger bara Gimme! Gimme! Gimme!

Besöket hos min husläkare som jag skrivit om tidigare kanske också förändrar situationen till det bättre. Så här kan jag inte ha det som det är idag. Men jag lever och jag försöker.

180807 Valstugor

Politisk ökenvandring bland valstugorna som kom upp på Stora Torget, Uppsala i veckan.

Helt plötsligt är det val överallt.. eller är det jag som ”vaknat till”? Tycker det varit ljumt hittills, men idag är det valfläsk överallt. Känner mig redan mätt. Så otroligt trött på rädda politiker som enbart försvarar sina positioner och är livrädda för att lämna den smala åsiktskorridoren. Välfläsket brinner så det luktar bränt och sörjan blir oaptitlig.

Ta ut ”trollen” till solen och prata med dem. De spricker förr eller senare. Att blunda gör bara att de blir större och större. Ta till er de bra tankarna och förslagen och lämna resten. Vart finns den modiga politikern som vågar bryta mönster?

Började att titta på den där filmen som Sverigedemokraterna gjort om Socialdemokraterna och dess nazianstuckna historia. Obehaglig och ett sådant töjande på sanningen fick mig att må illa. Lösryckta citat hit och dit bakades ihop till en sanning som verkligen kan ifrågasättas. Vem tror de att de ska övertyga med denna propagandafilm förutom de redan frälsta? Sådana här angrepp på sina politiska motståndare brukar slå tillbaka på den som angriper. Glashuset deras är förresten fullt av stenar och helt demolerat. De faller på eget grepp.

Nej, valet 2018 lutar åt en blank röst från min sida. Känner inte förtroende för något parti eller vad de säger. Det blanka kanske kan undvikas om jag hittar en kandidat som jag kan personrösta på i riksdagsvalet? Varför ställde du inte upp, Nalin Pekgul?

 

Skriva istället för att blogga

5 juli 2017 De första åren

Mitt liv, min historia och mina egna känslor och tankar. Just det sista har alltid fått mig att tveka, även om jag genom åren påbörjat ett dokument med namnet Livsbok.

Det dokumentet är idag uppe i 38 virriga och ihopblandade sidor om mig och mina subjektiva känslor inför det jag varit med om i detta livet. Skrivet främst under perioder då jag mått som sämst.

5 juli 2017 De första åren

Många människor grubblar över vem de är och varför man är med om det man är med om. Vad man gör på jorden och varför man känner som man gör. Så är det även för mig och jag har fortfarande inte mött någon som är i närheten att känna som jag. Kanske är det ett uttryck för att vi alla är unika eller så handlar det om att jag inte vågat känna in någon annan i djupet.

Vet faktiskt inte varför det är så, men jag känner mig väldigt ensam i mina tankar och genom åren har jag önskat träffa någon som förstår mig fullt ut, närma sig den jag är och acceptera mig för den jag är. Älska mig, beröra och vara mig nära.

Jag vet, jag stöter bort människor hela tiden när de närmar sig. När de kommer för nära har jag blivit så rädd och då har jag antingen straffat ut mig eller bara gått därifrån. För rädslan att inte bli accepterad för den jag är har gjort att jag hellre flyr.

5 juli 2017 De första åren

Den 31 juli kommer jag att skriva min sista bloggpost. Det är en stor dag för min son och det blir en perfekt avslutning på den här bloggen. Då har jag också i drygt 10 år bloggat nästan kontinuerligt och det känns som nog.

Istället ska jag skriva ner min egen historia i det här livet på ett mer organiserat sätt. Den här gången med mina egna känslor, mina minnen och det som jag har känt. För detta har jag inte vågat/kunnat fullt ut tidigare för rädslan att såra någon i min närhet. Det känner jag fortfarande en viss oro för eftersom mina minnen och känslor kan vara helt annorlunda, men det är jag och mitt liv, mina känslor och tankar som jag känner måste ut nu innan kistlocket slår igen.

Gör gör jag inte detta nu känns det som om det aldrig kommer att bli av. Jag ska ge hösten detta som sagt och se vad det blir av det hela. Oavsett slutresultat finns mina tankar och känslor där för min familj, mina barn och de som står mig närmast.

5 juli 2017 De första åren

Jag har aldrig vetat vem jag är. Har sökt och famlat i alla år. Anpassat mig och varit till lags. Försökt och verkligen gjort det jag kunnat för att vila i det jag fått till mig. De förutsättningar och egenskaper detta livet givit mig.

Men jag vet fortfarande inte vem jag är. Kanske kan ett fokuserat och mer kontinuerligt skrivande om mitt liv ge mig några pusselbitar och svar?

Detta blir mina helt egna känslor och tankar och kanske kan det vara till hjälp för någon därute? Det är min förhoppning. Det är kanske pretentiöst och övermaga, men jag behöver ändå skriva ner detta utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.

5 juli 2017 Mitt liv

Så blir det!

Resan till Israel – ett år senare


Genesarets sjö. Foto: Anna-Karin Eskemyr

Tillsammans med delar av mina arbetskamrater gjorde vi för nästan ett år sedan en studieresa till Israel.


11 maj 2016 Uppe på Olivberget med utsikt mot Klippdomen, även kallad för Klippmoskén.

Mellan den 9-13 maj 2016 besökte vi historiska platser, samtalade om dessa och vi som aldrig i praktiken “följt” i Jesu fotspår fick under denna resa göra det på ett mycket intressant och spännande sätt.


11 maj 2016 Ett av de största ögonblicken var när vi hamnade mitt i ett sällskap från Sydafrika som sjöng hela vägen ner mot Getsemane. Magiskt.

För mig var det nog mitt livs resa. Minnena och de tankar som for i mig de bevarar jag nära mitt hjärta. För mig var det aldrig någon diskussion att inte följa med, utan jag såg det som en möjlighet att med egna ögon få se, känna in och vara nära historiska platser i kristendomens historia. Pricken över i:et eller vad du vill, men efter denna resa är resten som eventuellt händer i resväg bonus i det här livet.


12 maj 2016 Att sitta på en spårvagn i Jerusalem och se stora delar av staden kändes märkligt. Tur att jag har bilderna kvar.

Det lite tråkiga och som jag saknar nu så här ett år efteråt är en ordentlig uppföljning. Det hade för mig varit berikande och intressant att få höra de andra deltagarnas tankar kring resan. Vad de tagit med sig i livet och om resan på något sätt påverkat dem. Uppföljningen uteblev och det känns som om en möjlighet här sumpades att få oss närmare varandra i och med denna resa. För mig personligen hade det i alla fall uppskattats väldigt mycket.


Utanför Bebådelsekyrkan (Basilica of the Annunciation) i Nasaret, Israel med fina Birgitta! Foto: Jan-Olof Johansson

Så här sammanfattade jag resan precis efteråt:
En fantastisk resa, inte tu tal om annat. Jag är så glad att jag följde med och fick uppleva allt detta. Tisdag, onsdag och halva torsdagen var helt magnifika och jag fick flera gånger nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen fick vara med om allt detta.

Sången i Getsemane och lapparna i Gravkyrkan (Heliga gravens kyrka) var mäktiga upplevelser för mig. Det är inte ens överord att säga att det var magiskt och något som jag kommer minnas för livet. Det var så mycket positiv påfyllnad och vi som åkte fungerade så bra tillsammans. Inga spel och inga hierarkier kände jag av någonstans och bara det är unikt. Att det skulle vara farligt för oss att resa, av de farhågorna märkte jag heller ingenting.

Behöver jag säga att det var mitt livs resa?

Min lilla film som jag klippte ihop från resan:

 

Idag, nästan ett år senare, tittar jag på mina bilder och de bloggposter som skrevs om denna resa. Minns tillbaka tacksamt.

Resan till Israel 9-13 maj 2016