Etikettarkiv: helvete

Det finns en mening…

Fika

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Annonser

Upp & ner

Nu är svängningarna lite väl häftiga. Vaknar på morgonen och fungerar ok, kommer till jobbet och går igång på det som ska ske måndag-tisdag med världens ångest och ett beslut om att jag ska backa. Går ner och fikar och pratar med M och känner ett par timmar senare precis tvärtom, det klart att jag ska åka på denna konferens, IT-koordinator och allt som jag är på papperet… (;-)

Mina tankar är också väldigt mycket hos vår svårt sjuke arbetskamrat. Det går inte att komma undan den sorg och förtvivlan som finns kring det hela och hur det gått till. Får tankar på att han kanske hade så mycket på jobbet som utlöste denna hjärnblödning. Det är så sorgligt det hela, så outhärdligt sorgligt.

Vi har inte fått några nya besked, vilket måste betyda att han fortfarande är medvetslös och att familjen måste ha ett rent helvete. Han är med mig väldigt mycket just nu.

För mig är tacksamheten så stor att just nu ha alla mina barn i huset. Det är inte ofta de är här samtidigt men just ikväll så är det på det viset. Jag lever upp bara de är i huset och jag njuter av deras sällskap så mycket. Försöker lagra och minnas detta nu i svårare stunder.

Så upp & ner det mesta just nu. Det är verkligen starkare än på flera år. Kanske är det något gott som är på väg att komma ur det hela för mig personligen, även om det är katastrofer och tråkigheter omkring mig? Jag vet inte, men jag tror att man måste möta det mörka riktigt ordentligt om man vill kunna möta det ljusa på samma starka vis. Det finns en känsla i mig som handlar om förändring. Den går inte att ta på eller realisera utan det är en abstrakt känsla som far och flyger överallt.

En dag i taget. Andas ut och in.

Frustration & ledsenhet

Var stressad och frustrerad över att fjärruppkopplingen inte fungerade i morse på jobbet. Skulle ju installera ny version av virusskyddet hos en användare i Hälsingland innan mötet som jag skulle på. Fem minuter innan så fungerade det plötsligt, men då hann jag ju bara att påbörja uppdateringen och jag hann helt enkelt inte klart. Tala om frustrerad…

Mötet som till stora delar handlade om visioner och målsnack, vilket jag inte riktigt förstår mig på om jag ska vara uppriktig.  Jag känner mig så oerhört frustrerad och nästan ilsk att kroppen tillslut börjar att reagera ju längre mötet pågår. Tungheten i huvudet övergår till yrsel och nästan ångestliknande symptom. Tog mig i alla fall igenom mötet men mådde inget vidare. Hade en del känslor från förr, som jag absolut inte vill känna igen.

Tog en värktablett för skallen och gick sedan på lunch. Det blev bättre av detta och jag orkade nästan full dag trots allt.

Kommer hem till tårar, ledsenhet och svek. Så svårt att veta hur jag ska vara för jag vill inte tränga mig på för mycket men samtidigt visa att jag finns här. Det är så tufft ibland detta som kallas för livet. Har funderingar på hur vissa gamla gubbar är funtade som går från en tonåring till en annan och sen dessutom använder sig av SMS när det inte passar längre. Människan kan i sitt sämsta ljus vara så låg och vidrig med ett ego som styr tamejfan allt.

Livets lärdomar ibland är stenhårda. Det gör så jävla ont vissa saker och ändå finns där någonting att lära sig, även om man i stormens öga inte kan se någonting av sådant. För vore det så att det vi drabbas av, både positivt och negativt, inte betyder någonting utan bara händer, då är livet verkligen ett helvete och någonting så grymt att jag inte ens vill vara med längre. Ibland så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om det vi är med om…

Startad rättegång

Tittade en kortis på Breivik och rättegången som inleddes idag. Jag har tidigare haft svårt för att ens titta på han och ens läsa om allt helvete han orsakat. Så att se han med knuten näve i flera av tidningarna fick mig att fysiskt må illa. Hur ska det då vara för de anhöriga? Jag tycker ju att sådana bilder inte ens ska publiceras, ja knappt några bilder alls på han eftersom det är precis det han söker och vill.

Obehagligt var det i alla fall och se han le när han själv såg bilder som en vanlig människa skulle skygga långt ifrån och gråta när hans sjuka manifest visades upp. Breivik berör mig så illa att jag knappt ens kan skriva om honom.

Blir ledsen och illa berörd över hur vi behandlar varandra, i det lilla och i det stora. Förstår inte riktigt drivkrafterna hos vissa människor. Självbilden är totalt avsaknad av insikter och tyvärr så kan många som inte alls har med vissa saker att göra drabbas oerhört.

Dags att hoppa NU!

Veckorna går så fort. För mig är det just nu någonting som bara är bra. Det känns som om jag går och väntar på någonting. Den känslan har jag haft ett bra tag. Någonting säger inom mig, att den jag väntar på är mig själv. Att våga göra det som jag vill, men som jag hittills vägrat. Inom mig så känns vägen utstakad, men jag är rädd för att bli avvisad och inte accepterad om jag utmanar för mycket.

Min historia av svek och relationer som gått åt helvete gör mig rädd. Jag vet att jag måste vidare och att jag inte kan haka upp mig på allt detta mer. Framåt är enda vägen och den sats jag nu tagit i månader måste få ett slut. Det är dags att hoppa…

En förutsättning är att vara ren och inte ta till alkohol mera. Jag känner ju en otrolig skillnad den här helgen både fysiskt och psykiskt. Min rädsla och mitt problem tidigare har varit att just den här känslan tar slut på vägen. Det är ungefär som om jag har begränsat med livsenergi som bär mig. Det går bra ett tag, men sen måste jag fly till sådant som jag VET gör mig illa. Detta måste bara brytas nu, det handlar om vägval för mig. Jag kan inte fortsätta i samma spår mera. Det går bara inte. Som någon skrev, redskapen har jag ju!!

Jag måste hoppa nu. Ensam utan hjälp från någon eller någonting!! För min egen skull. Jag ska göra det jag så länge egentligen önskat under veckan. Sen får det gå åt helvete dårå om det nu gör det….

Persiennfiasko & tidningsintervju

Jodå, jag fick upp persiennen och det gick väl sådär, men jag kunde inte veckla ut den och jag fattade fan inte på beskrivningen från IKEA hur man skulle göra. Ena sidan släppte men inte den andra… och när minuter blev en timme då tappade jag tålamodet totalt och då menar jag totalt. Tillslut så chansade jag och klippte till och det bara rasslade till och det slutade på detta sätt:
Ja, skratta ni! 
Ja, ni ser ju på bilden att det gick käpprätt åt helvete… och nu är jag så less på persienner och beskrivningar som jag inte begriper mig på. Nu känner jag bara för att ta en svart filt och spika upp den över hela fönstret!! Vi kanske kan bygga en koja av träbitarna eller varför inte bränna upp skiten på baksidan?

En betydligt roligare sak hände tidigare på dagen. Jag fick ett mejl från en av landets största tidningar och de ville intervjua mig om ett ämne som engagerar många. Först tvekade jag eftersom det är ganska utlämnande att prata om just detta, men efter en promenad där för- och nackdelar virvlade i skallen på mig så tackade jag ja. Reportern ringde upp och jag berättade…. jag ska givetvis få se texten innan den publiceras. Två bilder som jag gillar på mig själv bifogade jag till reportern. Jag lovar, jag berättar mer när det gått i tryck och finns att läsa.

Tofflan däremot skrev STORT om den lilla insändaren som UNT publicerade av mig idag. Kolla här!

Annars så har det varit en bra onsdag, både på jobbet och nu på kvällen om vi stryker detta med persiennfiaskot.. (;-)

Uppdaterat:
Linn, min fina dotter fixade persiennen. Den funkar nu och hon är ju bara för duktig Tålamod som en liten krumelur… (;-)