You are currently browsing the tag archive for the ‘här och nu’ tag.
Det var minusgrader i natt. Tyvärr verkar det som om de tagetes som sattes ut inte klarade av detta. Nu när det för en gångs skull finns lite blomster på baksidan, då tar kylan en del av dem.
En fin lunch idag. Vetskapen gör mig lugnare. Fin stund med viktiga själar. Kände mig helt avslappnad utan murar. Hoppas det inte tar alltför länge innan vi träffas igen. Vill så väl, vilket härrör sig från tider långt tillbaka. Det är som om vi har en historia tillsammans.
Har fortsatt utrensningen på jobbet. En mycket gammal hurts är tömd och ska kastas. En hurts jag ärvde för många år sedan. Men nu har den spelat ut sin roll. Allt som allt är det fem pärmar som blir kvar. Två av dem är fylld av nostalgi, så allt har jag inte kastat.
Minns ni Grimhild? Så här ser det ut idag. Har skrivit om byggnaden flera gånger tidigare när det byggdes. Så här ser huset ut idag.
Här och nu. Hela tiden. Ingenting annat är möjligt.
Förändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.
Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.
Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.
Vad står sådant för?
En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.
Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?
Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?
Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.
Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.
Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.
Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.
Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…
Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.
Inte hann jag ut på lunchen idag. Faktum var att jag nästan hoppade över den. Saker kom till på jobbet och jag kom inte iväg helt enkelt. Så det fick blev foto rakt igenom fönstret så att även ni som inte ser sol just nu, får se hur fint det varit i Uppsala nu i två dagar.
Ni vet att livet är här och nu, eller hur?! Just nu. Livet passerar och pågår. Varken dåtid eller framtid gäller. Svårt att greppa, inte sant? Då menar jag i djupet, på riktigt att förstå att livet är just här och nu. Jag har stora problem med att förstå det utan jag slår på skyddet, autopiloten eller vad det nu är. Det rullar på bara och ingenting förändras eller händer. Men det kanske är just det som är livet. Att gå i stadigt mak och vara tacksam för just detta. När man är där. Tryggt och så fint. Håll i mitten och var tacksam.
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.
Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.
[Källa: Facebook, Anders Martinsson]
Här och nu. Här och nu. Hela tiden, här och nu. Näst sista dagen av maj! Vojne, vojne… så nu tog jag några bilder för att ha kvar på både blogg och i mitt minne:
Syrener som nu blommar för fullt överallt. Dofterna och ögonfröjden är så kort, men jag njuter som sjuttsingen nu av denna gåva till mänskligheten.
Detta fantastiska träd, strax utanför jobbet, blommar nu och det är bara så mäktigt och ståtligt!
Liljekonvaljerna blommar också nu. Deras doft är ju himmelsk och jag måste bara ut i de lokala skogarna för att plocka mig en egen bukett. Det blir ju så härliga dofter inomhus då.
Här och nu. Tjat, jag vet.. men snart är dessa doftbomber borta, så jag passar åtminstone på att lukta järnet just nu.
