You are currently browsing the tag archive for the ‘hånad’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Det var just därför som jag höll käften som ung. Jag var rädd för att bli hånad och förnedrad än mer. Det var nog med farsans ord och på det sätt han såg på mig.

Att nu läsa om det som pågår i Ryssland gör mig så ont och jag har svårt att finna ord som beskriver min avsky. Jag vågade aldrig söka likasinnade och att nu se att de som haft det modet förnedras på detta sätt som de gör, det gör mig både arg och ledsen. För mig själv så var det just skräcken för sådana här saker som gjorde att jag alltid höll allt inom mig under många år och att nu läsa om det gör att det kryper i mig av obehag. Det är inte ett dugg människovärdigt detta och jag förstår inte alls varifrån hatet kommer?

Det är ondska. Fanimej en medveten ondska! Det känns så planerat och det är mycket tack vare den syn som regeringen med Vladimir Putin senaste åren visat mot homosexuella som gör att dessa fula trynen törs visa sig. För de legitimerar på ett indirekt sätt det som nu pågår och som drabbar människor som älskar människor av samma kön. Polisen bryr sig inte och varifrån har de fått denna inställning och sätt att agera? Hur kan homosexuella ses som “fiender mot nationen”?

Det river upp så mycket i mig att läsa om hur denna medvetna ondska mot människor som inget ont har gjort. Har som sagt var knappt vettiga ord utan affekt att formulera denna post. Så illa mår jag av detta som nu pågår i Ryssland.

Twittrade till vår EU-minister om detta:

 

Får säkert inget svar, men jag kunde inte hålla tyst. För Sverige måste ju kunna protestera på något vis?

OS går ju i Sotji, Ryssland i februari 2014. Tänk om Sveriges delegation hade mod nog att ha en regnbågsflagga med sig in på invigningen? Det vore en utmärkt markering mot det fruktansvärda som just nu pågår i Ryssland där homosexuella blivit syndabockar för allt som inte är bra.

Det finns andra som kan säga det jag vill säga på ett bra sätt:

Suzann Sexeducator – Fråga mig INTE varför Pride behövs
Rickard Söderberg – Gör skillnad. Eller avgå.
Min lilla åsiktMörkret lägger sig över Ryssland

Vill bara avsluta med en enkel reflektion över detta med att älska en annan människa. För hur kan det vara så hotande om kärleken råkar visa sig vara en av samma kön? Jag har så svårt att förstå att det föder så mycket hat när vi har så mycket annat i världen som inte är bra och som borde få större fokus. Kärleken, hur kan den föda hat? Hur kan något så fint få människor att bete sig på det sätt som de nu gör? Jag blir både rädd och orolig över det som nu alltmer visar sig öppet i Ryssland och i stora delar av övriga Östeuropa. Sen har vi ju alla länder där islam är allena rådande… hur ser de på en sådan som mig?!

Ja, jag är väldigt orolig inför framtiden…

Läs mer hos Spectrum Human Rights Alliance.

Den enda gången man är helt ärlig är när man får orgasm.

Orden tillhör skådespelaren Ernst-Hugo Järegård (1928-1998).

Ernst-Hugo Järegård

SVT sände en dokumentär om Järegård och jag kan inte komma ifrån att beröringspunkterna är många. Ja, nu menar jag inte hans skådespelarprestationer, utan mer på ett personligt plan. Hans ord och hans livsöde tog tag i mig på ett sätt som inte ger mig någon ro. Han sa många sanningar tyckte jag och hans sätt som person fascinerade mig.

Det mörka och svärtan slog igenom många gånger. Hans självförakt kunde han bara bota med att stå på scenen enligt hans egna ord. Utanför så var han bara tom. Så välbekant på något vis, med den skillnaden att han hade scenen.

Hans fru Karin visste inte varifrån detta mörka kom, men hon var säker på att någonting hänt i tidiga år som format honom till den han blev. Att bli hånad, förminskad och ständigt få höra hur värdelös man är kan göra människor förstörda för livet.

Mina minnen av Ernst-Hugo Järegård var väldigt skiftande. När jag var ung så var jag nästan rädd för honom, att se hans monologer och roller på TV, men ju äldre jag blev, ju mer förstod jag faktiskt varför han var så utåtagerande i mycket av det han gjorde offentligt. I dokumentären så berättade han att om han skulle vara glad och tillfreds så spelade han precis tvärtom, just för att det låg i hans natur att vara sådan. Han var ingen som fjäskade och kallprat var det värsta han visste.

Ett annat exempel på hans egensinnighet är samarbetet med Ingmar Bergman. Bergman fick ur sig vid ett tillfälle att Järegård saknade begåvning för skådespeleriet och efter de orden så vägrade Järegård att någonsin spela i någonting där Bergman var inblandad.

Rollerna han gjorde i serien Skånska mord var läskiga, men så otroligt bra spelat. Han kunde verkligen leva ut det svarta och det onda i vissa av sina roller. I Riket (1994) och Riket II (1997) så spelar han den svenska överläkaren Stig Helmer på ett övertygande sätt och när han står på taket till sjukhuset och skriker “Danskjävlar” då gjorde han, åtminstone hos mig, ett outplånligt intryck.

Ernst-Hugo Järegård var en speciell skådespelare och jag kan inte låta bli att beundra honom och det uttryckssätt som han representerade. Den smärtsamma rakhet han besatt både fascinerar och skrämmer mig.

Missade du dokumentären? Den sänds två gånger till i SVT2 1/6 och SVT2 2/6 och efter det så kommer den att läggas upp på SVT Play.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar