Etikettarkiv: gravsten

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Annonser

För 68 år sedan

2015-10-23

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma Ann-Britt Pettersson. Idag skulle vi ha firat hennes 68-årsdag om hon hade levat. Men det gör hon inte. För den 3 januari 1981 så ville hon inte mer. Hon var 33 år gammal då.

Det är idag väldigt konstigt att tänka tillbaka på detta som hände. Hon har snart varit död i 35 år. För det känns som ett helt annat liv, en annan tid då hon fanns i mitt liv. Det var inte många år, utan mellan 1965-1980 så var hon min mamma. Sen har det liksom bara handlat om tankar och fantasier om att ha en mamma.

Detta är mammas dag. En dag varje år. För mig har det blivit alltmer självklart att åka till minnesplatsen där hennes och morfars gravstenar finns. Ett av få spår jag har kvar av mitt tidigare liv, även om det bara är två nötta och gamla gravstenar som står där.

För efteråt så känns det skönt att ha gjort fint och snyggat till. Det gör det och det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta att sköta detta eftersom det ändå är en tröst för mig att ha och gå till.

Sen pratar jag med mamma oavsett vad jag befinner mig ändå. Gravplatsen är inte en viktigare plats än någonting annat men det har ändå blivit någonting att hålla sig i, en tröst och något att skingra tankarna med ifrån denna sjuka värld som bara känns allt konstigare.

2015-10-23

Egentligen är det märkligt vilka monument vi sätter upp över döda människor. En del har ju rent groteska stenar tycker jag. För vem egentligen? Många stenar är väldigt gamla och de ser inte ut som om någon besöker dem.

2015-10-23

Är inte detta lite väl bisarrt? Att liksom förbereda i många år innan… roligt att vara den som går förbi och veta att här hamnar man tillslut.. bisarrt är ordet.

Minneslund och ingen sten. Ingenting som påminner om att jag en gång varit på den här jorden. Det är min önskan. Jag lever här och nu. Sen är det liksom andra som ska uppmärksammas, de levande och de som lever då. Om 100 år är vi alla som lever nu ändå bortglömda. Nästan alla i alla fall…

2015-10-23

Här och nu. Vara i detta som händer idag. På bilden är jag på väg till familjen för en kort visit. Hälsade på Linn och Elias. Allt var bra. Gosade lite på kattungarna också. [Instagram]

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Henne kommer jag att komma ihåg så länge jag lever. Kanske kommer mina barn att tänka på henne någon gång också, men sen…? Det är liksom livets gång att bli bortglömd tillslut…

Gravskötsel utan glädje

2015-09-21 Mammas grav

Besökte morfar och mammas grav idag på eftermiddagen. Rensade ur och gjorde fint och satte dit två blomster. Gravskötsel utan glädje.

Står ju i valet och kvalet hur jag ska göra med denna symboliska plats. Ingen annan än jag bryr mig och knappt det ens längre. Klagomål på skötseln gör att jag funderar ett varv till över nyttan med denna plats. Känner mig kluven på flera sätt över det funderandet just för att ingen annan går dit.

2015-09-21

Försöker känna in hur morfar och mamma skulle göra, men får inga tydliga svar. Förnimmer inget negativt eller så när jag pratar med dem. Det tar jag som svar att de inte bryr sig. Det sitter inte i den symboliska platsen och sen är det ju så, vem blir ledsen om den försvinner som sagt?

Mamma finns i mitt hjärta, i mina tankar och i mitt medvetande. Är ganska trött på att känna ansvar för denna gravplats. Missförstå mig rätt nu. Jag har aldrig velat haft detta ansvar, men just för att jag tog det så är gravplatsen fortfarande kvar. Det blev liksom som att det hängde på mig och så har jag känt i alla år.

Vad skulle hända om jag struntade i graven helt? Skulle de ta bort den då tillslut?

En dag kommer det ju att bli så oavsett. En dag så är jag inte kvar och vem ska då sköta om den? Att jag själv ska hamna där, det kommer inte på fråga. Vill inte ha några sådana här symboliska spår efter mig, platser som ingen ändå besöker. Det är ingenting för mig. Strö ut mig i vinden och den som vill kan ju ge mig en tanke då och då. Det räcker gott.

Samtidigt så vill jag ju inte stå där om vi säger 10 år och ångra att jag inte brydde mig. Då kanske jag vill ha en plats att gå till?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra… lika velig som vanligt när det gäller någonting i mitt liv!

Graven

2014-08-28

Uppsala nya kyrkogård.

2014-08-28

140828_03

Det blir ju inte så ofta som jag besöker min mamma och morfar. Men idag kände jag bara att det var dags.

2014-08-28

Ogräs i massor avlägsnades med fast hand. Jag ligger lite i framkant med mina två ljung, men det kändes inte riktigt bra att nu sätta dit sommarblommor.

2014-08-28

När jag var på väg tillbaka så såg jag denna grav. Vet inte varför men den bara förstärker att jag aldrig ska ha någon grav. Någonting som någon som är efter mig måste se efter och kanske få ångest över. Nej, jag vill bara strös ut för vinden.

2014-08-28

Dessa två fina bronsfåglar hittade jag vid en gravsten. De står alltså ovanpå själva stenen. Snyggt!

Att bli sliten i stycken. Att slitas isär. Av en enda kraft. Skådespelet i realtid. Det är kanske fler blad som ska vändas snart…

Utflykt till mamma

Halva resan avklarad. Väntan på ny buss.

2012-09-16

Uppsala Resecentrum.

Allt fler spår av höst.

2012-09-16

Min mamma, Ellets farmor och min morfars gravplats. Min älskade son krattar så fint.

Tid för ljung. Blomman i mitten var dock så fin fortfarande så att den fick stå kvar.

2012-09-16

En granngrav. Så fint med stenen där namn och årtal är skrivet.

Bronsduva.

2012-09-16

Hjalmar Söderberg, som jag först trodde var den kände författaren, men sen hjälpte Google mig att inse att det är en fabrikör som vilar här. Vackert så…

2012-09-16

Clarence Nilsson var i alla fall domprost och det vet jag utan Google… (;-)

2012-09-16

Britta Pettersson. Min mormor som aldrig fått någon gravsten.

Britta Pettersson 1919-1999

Men jag ska ge henne en liten liten plats på nätet i alla fall genom bilden till vänster och mina ord nedan:

Britta Pettersson föddes 1919 och dog 1999 och hon var min mormor. Hon hade ett tufft liv som många kvinnor i min släkt haft. Hon fick tre döttrar varav en alltså är min mamma.

Minns de gånger vi träffades. Uppfattade dig alltid som en snäll och vänlig själ och med en stor portion humor. Jag tänker på dig ibland Britta och hoppas att du har det bra där du är idag.

 

Obelisken utanför Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala.

2012-09-16

En ständig ström av turister vid Uppsala domkyrka.

2012-09-16

Trappan ner mot Riddartorget i Uppsala.

Ingemar Bergmansgatan.

2012-09-16

Ja, vad sa de?

Valvgatan.

2012-09-16

Vi lunchade, handlade spel och tog sedan bussen hem. Utflykt till mamma den 16 september 2012.

Ute bland gravarna

Passerade för mig Barowiak, fast jag vet att det heter någonting annat idag.

2012-02-20

Slottsbacken i Uppsala var fint idag. Soligt och blå himmel.

Behöver bara vända på min lekamen så finns där Carolina Rediviva. Ett bibliotek med anor och som är stort som bara sjuttsingen. Det var länge sedan jag var in där nu så det kanske ska bli ett utflyktsmål i vår.

2012-02-20

Tog mig till kyrkogården för att prata lite med mamma. Att få vara nära och reflektera över mitt liv, även om platsen bara är symbolisk. Men just därför kanske. Hon har kommit närmare och längtan efter henne är större än på många år.

Fadime Sahindal och hennes gravplats gick jag också till en stund.

2012-02-20

Gravstenar och platser har för mig alltid varit symboliska. Själen och medvetandet går allt direkt vidare. Ska jag vara uppriktig så har jag egentligen aldrig förstått mig på varför man har gravsten? För varje år så är det allt färre som bryr sig och sedan ingen alls. Då blir det som på bilden ovan att gravrätten upphör och all text på stenen har försvunnit. Trösten kanske må ha varit för de som levde längre och ville ha en plats att gå till, men för övrigt?

1988 dog min farmor. Hennes gravplats är inte så långt ifrån min mammas och idag så gick jag även dit och tittade. Som sagt, även om det är symboliska platser så kanske det ändå finns ett värde i att de finns där ett tag. För de efterlevande och för att trösta.

Jag kommer aldrig att tillåta att någon reser en sten med mitt namn på. Aldrig.

Blev så imponerad av falken på denna jättegravsten att kameran åkte fram.

Bildvisning på eftermiddagen på jobbet från Teologifestivalen.

120220_10

Vi bjöds både på festivaltårta och annat gotta. En trevlig stund på eftermiddagen efter min jättepromenad under lunchen.