Etikettarkiv: glasbubbla

Jobbesked & svammel kring menystruktur

Så glad jag är efter att fått beskedet att Johan fått jobb! Det är så välförtjänt och roligt för honom. Det var den bästa födelsedagspresent han kunnat fått! Grattis till jobbet!

Menystrukturen, jag säger bara menystrukturen! Svamlande med glasbubblan på och trasslade in mig i ord och förklaringar som måste ha låtit helkonstigt. Vet inte riktigt vad jag pratade om faktiskt och som vanligt kommer jag bara ihåg det som gick mindre bra, de andra 90% av dagen som gick bra eller till och med riktigt bra, det försvinner liksom för den där förbenade menystrukturen!

Mina jobbarkollegor ska ha all credd. Som stadiga och trygga klippblock.

Två timmars sömn i natt efter att ha druckit riktigt gott men stark kaffe hos Anna när vi firade 25-åringen. Får skylla mig själv, hade på känn att det skulle bli på detta viset. Som löken på laxen så gick tankarna över hur andra dagen av verkstaden skulle fungera.

Men nu är jag hemma och allt är klart. Vet att lägger jag ner skallen på kudden i soffan så somnar jag ögonaböj.

I morgon ska jag umgås med syrran hela dagen. Det ska bli roligt.

Glädjens dag

2016-02-11

På kvällen firades Johan på sin 25-årsdag! En 12-årig Glenfiddich var min gåva och en extern hårddisk fick han av Anna och Tofflan. Vi fikade gott och umgicks ett par timmar.

Stort grattis Johan på din dag och nu håller jag alla tummar jag har för dig inför det som komma skall! Det är din tur nu!

2016-02-11

Tidigare under dagen så hade vi webbflyttverkstad på jobbet. Den första dagen av två är avklarad och det gick bra för mig att tala inför alla deltagare. Det var precis som om jag satte på mig en glasbubbla och sen bara körde. Visst, jag kom av mig ibland och stammade till, men det gjorde liksom ingenting.

Kollegorna var underbara och vårt samspel fungerade bra. Ibland så hade jag lite svårt att förklara vissa saker, men på något sätt så löste det sig ändå. Fick också hjälp av nationell nivå och Per med en del frågor vi hade. Det var ett fint stöd.

En glädjens dag. En 25-åring firades och en första dag på webbflyttverkstaden där jag klarade av att prata inför folk utan att tappa det helt.

Undersvik i dagarna tre

2014-10-22

Stiftsgården i Undersvik. Den fina gården och nu var det dags igen att vara där i dagarna tre.

2014-10-22

Uppsala centralstation tidigt i onsdags morse. Tekniken går framåt…

2014-10-22

Dubbeldäckare från Gävle till Vallsta. Högst upp och längst fram. Det sög lite i kistan emellanåt, det måste erkännas.

2014-10-22

Hopp! Fin detalj på gården.

2014-10-22

Första dagen ägnade jag åt att uppdatera och kolla upp gårdens datorer. Det gick bra, förutom med EN dator, som bråkade väldeliga med mig.

Den datorn är också den som måste fungera eftersom den används hela tiden på expeditionen. Så det blev sent för mig, eftersom jag först inte hittade felet och allt gick så långsamt. Så det var bara att börja om med allt…

2014-10-22

Vädret var inte som 2013. Kallt, grått och regnigt alla dagarna.

2014-10-22

Kolla så fint de ordnat för mig på middagen i onsdags. Det värmer extra i hjärtat att de tänkte på mig och min LCHF-kost.

2014-10-22

Men som sagt, det var datafix som gällde även efter middagen. Fick en del av problemen på papper.

2014-10-22

En promenad ville jag i alla fall hinna med innan det blev för mörkt. Det hör liksom till att även insupa vyerna runtomkring gården.

2014-10-22

Höga vågor i Orsjön.

2014-10-22

[Film] från bryggan.

2014-10-22

Långt därborta ligger stiftsgården.

2014-10-23

Den andra dagen så var det dags för internat för Nätverket för kommunikationsarbete i Uppsala stift. Detta var jag även med på 2013, då det var premiär för mig.

2014-10-23

Malin drog ett jättelass och klarade det galant. För mig som internkommunikatör på 50% av min tjänst med ett stiftsperspektiv, så var det väldigt roligt att få lyssna till församlingskommunikatörerna och deras vardag. Så nyttigt.

2014-10-23

Det hedrar gården att de bjöd på ekologiska honungskarameller och inte en massa godisskålar med sockerbomber i. Nu åt ju inte jag detta heller, men ändå…

2014-10-23

De har mycket fina saker till försäljning på gården. Det slutar alltid med att jag har med mig lite fina saker hem. Deras tvålar gillar jag i olika dofter och nu köpte jag till två nya till den samling som det nu blivit. En lila värmeljushållare och flera olika ljus från Sydafrika. Härligt målade med fina former och motiv. Ljus som jag bara vill ha att titta på och inte elda upp.

2014-10-23

Mässa i Undersviks kyrka på kvällen. Tände ett ljus för min älskade mor som föddes för 67 år sedan. Hon är alltid med mig. Alltid.

2014-10-24

Sista dagen. Anställda fixade och donade. Fruktkorgar, vatten och förberedelser. Själv så gick jag runt i olika rum och kände in atmosfären och kollade in hur de såg ut.

2014-10-24

En minnestafla (ja, det står så) över prästerskapet för länge sedan blev jag nyfiken på.

2014-10-24

Tänkvärda och fina ord och detaljer som finns i ett av rummen.

2014-10-24

Var med på morgonandakten. För att försöka varva ner och hitta ett lugn. Men det har varit svårt den sista tiden. Så mycket som snurrar runt och så mycket att tänka på. Vi tände alla ett ljus och återigen så gick mina tankar till min mor, men även till mina barn.

Mitt på dagen så var det dags att avsluta internatet. En sammanfattning är att det är värdefullt att få möta församlingarnas kommunikatörer och få ta del av deras verklighet och de problem som de stångas emot.

Detta året var vi decimerade från stiftet, men jag kan inte nog understryka hur bra jag tyckte Malin höll ihop det hela. All heder åt henne!

2014-10-24

På vägen hem så var det återigen buss till Gävle. Det är tydligen något banarbete som pågår (precis som förra året) på sträckan till Vallsta från Gävle. Att kunna stiga av direkt i Storvreta gjorde att jag valde att vänta en kvart extra på Upptåget istället för det vanliga tåget. Då fick jag också för första gången möjligheten att utnyttja mitt månadskort som nu gäller även från Gävle.

Sammanfattningsvis så var nog så att jag var lite för slutkörd för detta redan innan och när jag dessutom hade en förkylning i kroppen så orkade jag inte med allt jag ville och att då vara social när jag normalt sätt har problem med det, det blev bara för mycket för mig. Jag hoppade till exempel över kvällsprogrammet i torsdags. Var så slut och trött att jag valde att gå till mitt rum och sova istället. Somnade vid åtta och sov sen nästan i 12 timmar! Då är man slut!

Precis som förra året så är jag nöjd med datafixandet. Det gick som jag ville. Sen har jag fortfarande problem med att stå upp för mig själv och bara vara bland andra människor. Det är inte så att jag backar och inte gör saker, men jag känner mig inte bekväm och det beror inte på de andra, utan på mig själv. Många var visst trevliga och behagliga att ha och göra med utan det handlar om min egen självbild. Fattar inte varför jag inte bara kan vara och ge fan i vissa tankemönster.

Men jag skyller på att det har varit för mycket nu med så många saker. Någon gång så måste det ju ta ut sin rätt…

Stiftsgården i Undersvik är en fin gård. Jag gillar folket som jobbar där, atmosfären och den vänliga stämningen. Hoppas verkligen inte att det tar ett år till nästa gång.

Bussresa & Fairtrade Challenge

På den fjärde dagen så blev det förhoppningsvis lite ro och läkning i själen.

2014-10-16

Ybuss stod för transporten upp till härliga Hälsingland. Ett glatt SMS efter ankomsten fick mitt pappahjärta att bli riktigt varmt. Att få komma bort en stund och träffa människor som är trygga och som man kan lita på, det tror jag är mumma för själen just nu.

Själv så tog jag mig till jobbet och jag visste vad som väntade. Fast samtidigt så var det en osedvanligt skön känsla att få syssla med någonting annat än att vara orolig och i ständigt akutläge. Så att administrera anmälningarna till Teologifestivalen 2015 var helt plötsligt riktigt trevligt, trots ändringar i strömmar, fel belopp på fakturan och dubbelbokningar.

Tänk vad livet kan förskjuta perspektiven och det man är med om kastar obönhörligt omkull verklighetsbilden. När allt lunkar på som vanligt då känner man liksom inte skillnaden, men blir det ett väldigt personligt akutläge så förändras allt. Det är ungefär som när man har svår smärta under lång tid och sen blir smärtfri, den känslan är fantastisk. Tänk att normaltillståndet kan vara så härligt. Det tåls att tänka på och om inte annat så har jag fått mig en tankeställare på hur bra jag har det när det är stilla och stiljte. När allt är som vanligt så att säga.

Fast det är ju så med mig, att jag glömmer bort och går in i vardagens lunk och blir sen nästan lika förvånad när det blir akutlägen och de jobbiga känslorna som då kommer fram. Om och om igen. Det måste ju vara en slags inbyggd skyddsmekanism som gör just detta, att man glömmer bort för att det gör så ont och är så jobbigt när det blir allvar i livet.

Nu råder det ju inte riktigt normaltillstånd, men det har lättat en del efter dagar av svåra och smärtsamma känslor. Det finns hopp.

2014-10-16

Uppsala stift och dess kansli var idag med och fikade enligt Fairtrade. Det var kaffe, kakor och en massa choklad som ingick i sortimentet. Detta kallas för Fairtrade Challenge och ingår i den större kampanjen Fairtrade Fokus.

Det enda jag smakade på var kaffet och det smakade… …ja inte kände jag särskilt stor skillnad mot det vanliga kaffet, kanske något fylligare men skillnaden var inte särskilt stor.

När jag stängde ner för dagen så hade jag 14 jobb ogjorda. För några år sedan, då hade jag var upptrissad som jag vet inte vad, idag känner jag bara “det ordnar sig” (;-). Kanske beror det på perspektiven, att det viktigaste av allt är familjen och vad gör då lite deltagarlistor, webbsidor och sådant som inte blir uppdaterat på stört? Eller så har jag slagit ifrån, stängt ner och lagt på glasbubblan.

Vi får se hur det känns i morgon…

Konstigheter

Konstiga ljud från diskmaskin. Konstiga ljud från micron. Sen alla dessa konstiga ljud uppifrån. Det är bara konstigt det hela.

Joan Rivers

Joan Rivers plötsliga död påverkar mig mer än jag vill kännas vid. Just detta med hur fort det kan gå och hur en aktiv och framgångsrik karriär, speciellt under hennes sista år, bara tar slut. I morgon så begravs honTemple Emanu-El på Manhattan och nu är det bara liksom över för hennes del. Så plötsligt och oväntat även om hon var fyllda 81. Det är svårt att prata i termer om sista och att det nu är slut när det gäller denna arbetsnarkoman som jobbade in i det sista.

APieceofWork2010

Igår så tittade jag igen på dokumentären A Piece of Work och den rekommenderar jag till dig som inte vet så mycket om en av de kvinnliga pionjärerna inom kvinnlig komik. Bitsk, fräck och ibland elak som få men även med en känslighet som gör att jag bara inte kan låta bli att tycka om henne.

På Netflix finns en standupföreställning (som jag sett en gång) med namnet Joan Rivers: Don’t Start with Me från 2012 och den tänkte jag kolla på igen ikväll.

Harry Amster på SvD skriver en fin krönika om Rivers. Bland annat:

Hon lyckades reta upp många med sina skämt om den egna kroppens behåring, kvinnlig sexualitet och till och med skämt om Förintelsen. Med sin judiska bakgrund kom hon undan med det.

Aggressivitet var ett av Rivers kännemärken. Visst var hon en elak jävel. Men det fanns ett stort hjärta där inne någonstans.

Ingen var som henne. One of a Kind eller om man så vill The One and Only i sin genre.

Själv mådde jag inget vidare igår. Vet inte riktigt om det var hennes frånfälle som utlöste någonting inom mig i torsdags kväll eller om det beror på andra saker som nu händer runtomkring mig. Det är ju så att en glasbubbla, eller bägare om ni vill, klarar inte hur mycket som helst. Det finns ett tryck i bubblan som inte får överskridas och det finns en sista skvätt i bägaren som gör att det börjar att rinna över…

Ellet är hos mig just nu och det är skönt. Någon att ta hand om och att gå in i hans värld en stund är intressant och bra för mig. Men att vänja sig vid att man umgås intensivt i 14 dagar och sen knappt någonting de följande fjorton, det är någonting som är konstigt. På tal om konstigt i början av posten. Ett märkligt liv som jag delar med många skilda föräldrar och barn.

När jag då också träffar honom på det här sättet, blir jag ju väldigt curlande och inställsam emot honom. Jag vet att det inte är bra om det blir för mycket, men det är väldigt svårt att ställa krav hela tiden. Det blir ju också att jag, medvetet eller omedvetet, tänker tillbaka på hur jag hade det som barn. Det är inte rätt att göra så, men det går ibland inte att undvika.

När jag tänker tillbaka på året 1977 då jag skulle fylla 12 år, då var mitt liv i ett enda stort kaos. Otryggt och ingen fast mark under fötterna. Ingen fast punkt och en slutenhet som jag idag inte ens är i närheten av. Jag vill inte att mina barn ens ska komma nära dessa känslor och den utsatthet som jag då levde med. Då slår det lätt över och jag blir ibland en mesande pappa.

Det är svårt att ställa krav känner jag. Tittar han mig dessutom in i ögonen så faller jag oftast direkt. Försöker lite halvlamt att streta emot, men han vet ju hur han ska agera för att få som han vill. Ett sätt som jag uppmuntrat genom mitt eget agerande och som är något jag själv aldrig fick uppleva som barn. Hade ingen att anförtro mig åt eller där jag kunde vara Jerry 12 år. Det var alltid mask på och de situationer som jag var med om (som en 12-åring aldrig skulle behöva uppleva) de begravde jag inom mig. Gick vidare för att överleva helt enkelt.

En sak är lite läskig och det är just i den här åldern minns jag så väl när jag fick ett lager till som skyddade mig. En mask eller vad man ska kalla det. Jag minns exakt och varför det blev så. Ibland frågar jag mig själv om det är den masken som jag fortfarande, 37 år senare, slåss emot och försöker få bort, eller om det är den masken som har gjort att jag fortfarande går på denna jord?

En grubblare har jag alltid varit. Kommer nog alltid att vara. Masken eller skyddet blev starkare under åren och 1997 i januari så sprack den helt… men det är en helt annan historia. Det jag frågar mig nu är om den sakta men säkert har byggts på igen? Ibland känns det så, men ibland inte…

Jag var tydligen på skrivarhumör idag… oj vad långt det blev. Du som orkat hela vägen, tack för att du läste.

Ett nytt blad vänds

Linn

Avsked är aldrig roliga. Definitiva sådana många gånger outhärdliga. Det här året har varit ett år av flera definitiva avsked. Dessutom har många kända människor som jag gillar gått över till Andra sidan

2014 är ett år då många avsked äger rum.

Min dotter Linn åker idag till Umeå för att studera Digital medieproduktion under 3 år. Hon kom över en sväng på förmiddagen och det blev ju som ett litet avsked. Jag känner mig ovanligt balanserad och lugn inför detta faktum eftersom jag ser hur förväntansfull hon är. Så att krama om henne kändes bara bra, även om det känns lite märkligt det hela. Det måste erkännas…

Vi syns om en månad sa hon. Då kommer jag hem en sväng igen…

En månad går ju fort och sen finns ju de digitala kanalerna där vi kan ha kontakt dagligen om vi vill. Tänk vilken utveckling. Förr så ringde man och berättade om hur det var, inga bilder eller filmer existerade då för att få ta del av barnens liv.

Antingen är det glasbubblan eller så har min blödighet försvunnit med åren. Hon är vuxen nu och ska bo ensam på ett helt annat ställe än där föräldrarna finns. Första barnet och första gången. I det faktumet kan man ju bli lite nostalgisk, men det känns mest positivt det hela. Mitt eget ego är äntligen i bakgrunden och detta med att allt inte snurrar runt mig själv, det är en skillnad mot för några år sedan. Min dotter behöver utvecklas som en egen fri individ, utan en pappa som lägger sig i hela tiden. Men jag kommer alltid att finnas här så länge jag lever och när och om hon behöver mig.

Fan, vad klok jag har blivit… hehe

Staden mellan broarna, flygbild
Del av Umeå. Foto: Umeå kommun

Mitt mål är ju att åka upp till henne någon gång under hösten. Jag har aldrig varit i Umeå. Men jag tänker vänta lite, tills det passar henne och hon har fått en fungerande vardag i björkarnas stad.

Alla dessa avsked. Det är ju en del av livet. När jag ser tillbaka så har jag haft väldigt svårt för avsked. Men vem har inte det? Det gäller bara att fokusera på det positiva och se varför det sker. Kanske är det den tanken som gör att min dotters studier i Umeå inte har blivit det jobbiga som det skulle ha kunnat bli.

Hon är så älskad och tårarna kommer av just det faktumet, inte av att ett nytt blad idag vändes.

En del av mitt hjärta finns från och med idag i Umeå.