Etikettarkiv: genvägar

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen. 

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!