Etikettarkiv: gay

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

#Hillary2016 för USA & världen

I den här videon med namnet Equal talar Hillary Clinton klarspråk om det självklara. Det självklara i den värld jag vill leva i. Det självklara som borde vara självklart även i de delar av världen där vi idag möts av tystnad när USA igår beslutade om att kärleken inte har några gränser. Kärleken går inte att villkora, begränsa eller sätta religiösa bojor på.

Det som också gjorde mig verkligen glad och varm inombords var denna tweet från ärkebiskop Antje Jackelén:

Beslut i USA idag: rätten att gifta sig – oavsett kön eller sexuell läggning. Störst av allt är kärleken!

— Antje Jackelén (@BiskopAntje) 26 juni 2015

Min dröm är att andra kyrkoledare runtom i världen också säger dessa ord. Religiösa människor som faktiskt borde vara de som ser människan och inte vem hon älskar. Ibland undrar jag vilka det är som dras till religion om vi blickar utåt över vår värld.

Svenska kyrkan är i minoritet i synen på kärleken och att även homosexuella ska inkluderas. Är inte det märkligt egentligen?

Det gör mig både ledsen, orolig och upprörd att människor fortfarande förnekas och även på sina håll fängslas och till och med döms till döden för att de fått förmågan att älska människor oavsett kön. I skenet av det så är beslutet i USA så viktigt för världen och synen på just detta.

För mig är det än viktigare när debatten polariseras och andra krafter vinner alltmer mark, både i vårt land och runtom i världen att stå upp för de värden som för många är självklara i västvärlden (kulturer med europeiskt ursprung). Att då ha Sveriges ärkebiskop med sig är viktigt.

Vissa debatter oroar mig och när det västerland som är förutsättningen för just denna syn på kärlek och människors frihet ifrågasätts och diskussionen förskjuts på ett obehagligt sätt, då reagerar jag. Bilan Osman på Expressen skriver bland annat om en annan debatt på följande sätt:

När jag det senaste året har följt hur medierna bevakar den här aktionen kan jag inte släppa känslan av att det finns en obehaglig västerländsk blick på den.

Hon säger också att den västerländska blicken talar på ett speciellt sätt och ifrågasätter intentionen hos de som ser saker och ting på ett annat sätt än vad hon gör och som är fostrade i västerlandet.

En kvinna i dagens Sverige uttrycker detta och det får hon självklart göra, men tänker man lite djupare så är orden märkliga och väldigt oroande. För när hon ser på västerlandet med obehag och att det finns någonting i blicken som hon uppenbarligen inte tycker om särskilt mycket, då är förskjutningen i synsättet helt klart oroande.

USA och många länder i västvärlden står alltså för den där blicken, den som igår tillät alla vuxna medborgare i USA att få gifta sig med vem de vill, oavsett kön.

När får vi en krönika om detta fantastiska som nu skett i ett västerländskt land? Det känns som om världen polariseras och då speciellt om man ser hur det är för homosexuella i stora delar av Asien och Afrika. Ibland känns det som om det går bakåt i vissa länder där man med hjälp av vantolkningar genom religionen förtrycker och till och med dödar människor. Synen på homosexuella är en bra måttstock rent generellt för hur man ser på människor.

Mörkblått = Äktenskap ok. Blått = Partnerskap. Ljusblått = Utländska samkönade äktenskap erkänns. Ljusbrunt = Begränsningar av yttrandefriheten. Grått = Inget erkännande av par av samma kön. Gult = Straff som inte verkställs. Orange = Fängelse. Mörkorange = Fängelse upp till livstid. Mörkrött = Fängelse & dödsstraff

I en del delar av vår värld fängslas man och till och med avrättas om man är homosexuell. Så ser det ut idag och ibland undrar jag när dessa länder ska börja se människor med utgångspunkt från kärleken och tolerans och inte tro att kärlek går att styra utifrån exkluderande tolkningar av religiösa skrifter?

När religion står över mänskliga värden (som borde vara A och O för övrigt i en religion) och när tolkningarna blir människofientliga, då är det någonting som är fundamentalt fel. Människor får visst tro på vad de vill och agera precis som de vill, men då ska de också låta andra få leva på de sätt som de vill, så länge det sker på frivillig basis och mellan två vuxna människor.

Borde inte det vara självklart i HELA vår värld?

Tillbaka till Hillary Clinton och varför det är så viktigt att hon vinner presidentvalet i USA nästa år. Hon är en garant för att detta beslut kommer att vara kvar, för det är ju så att även i USA finns det krafter fortfarande (även om de blir svagare för varje år) som inte vill tillåta samkönade äktenskap och samma regler för alla medborgare.

Var Clinton står gällande jämställdhet, medborgerliga rättigheter och att inte göra skillnad på människor oavsett vem de älskar är helt klart och den garanten behöver inte bara USA, utan hela vår värld i dessa orostider.

#Hillary2016 för USA & världen

Avslutar med en film som fick mig att gråta igår. En film från YouTube som jag önskar att alla människor ska se och en film som jag hoppas att de som tvivlar kan ta till sig i djupet av sitt hjärta.

Att se att alla vi människor behöver kärlek och känna sig älskade. Att jag, du och alla själva ska få välja vem vi vill älska. Det borde ju vara en självklarhet.

#LoveWins

Varför homosexuell?

Vetenskapens värld handlade senast om homosexualitet och varför? Varför är en del människor homosexuella? Varför blir man gay?

Programförklaringen lät onekligen intressant:
Homosexualitetens ursprung. Är vissa människor födda homosexuella? Vi följer filmskaparen Bryce Sage i jakten på förklaringen bakom hans egen homosexualitet, som han upplever som djupt medfödd. Hur kan man förklara olika sorters sexualitet som en del av människans evolution? Följ med i jakten på homo-gener, homo-hjärnor och evolutionsbiologins försök att förstå en sexualitet som inte tycks främja mänsklighetens fortplantning.

För mig är det en brännande fråga och har så varit sedan jag var liten. Har alltid känt en dragning till killar och när man är liten så är det ju absolut inget medvetet val. Det bara är. Sen har händelser och erfarenheter fått mig att inte tycka om den jag är och de känslor jag burit på i hela mitt liv. Det har jag skrivit om flera gånger så det lämnar jag därhän.

Är vissa människor födda homosexuella? Hur kan man förklara olika sorters sexualitet som en del av människans evolution? Jakten på homo-gener, homo-hjärnor och evolutionsbiologins försök att förstå en sexualitet som inte tycks främja mänsklighetens fortplantning var bara rörig och förvirrande.

Bryce Sage som själv är gay försökte ta reda på hur allt hänger ihop och hur evolutionen har fungerat trots homosexuella. Varför har de inte blivit utrotade likt dinosaurerna?

Sage föddes alltså som bög, det var ingenting som han lärt sig under uppväxten. Men frågan kvarstår dock, varför?

Arv eller miljö? Han besökte sin mamma och pappa med frågor om varför de tror att han är homosexuell. Om de gjort någonting på vägen s a s. De enda de kunde säga var att han var annorlunda. Brorsan var precis tvärtom. Beror det på biologi, uppfostran eller både ock? Han besökte laboratorium, var med om tester och jag vet inte vad.

De analyserar i programmet blod från bröderna och resultatet blev ungefär som förväntat, man kan inte säga någonting säkert om varför den ena brodern är heterosexuell och den andra homosexuell.

En gen som kan kopplas till sexuell läggning? Diskussionen kring detta i programmet gjorde mig förvirrad eftersom det var sådana förbehåll både här och där. Ingen riktigt intressant teori heller tycker jag. Någonting i vår biologi som gör vissa homosexuella var väl ungefär resultatet. Någonting?!

Ett tvillingpar, där den ena var homosexuell och den andra heterosexuell undersöktes och deras DNA jämfördes. Fattade inte riktigt vad de fick fram för skillnad och lite av det känner jag när jag tittar på detta program. Det går liksom inte att fastställa någonting som säkert eller ens är i närheten.

Det är som om att ställa sig frågan, varför lever vi? Finns Gud? De stora frågorna som vi människor aldrig kommer att kunna få entydiga svar på och det är samma med detta. Jag kände mig inte ett dugg bekväm med de resultat som försöktes få fram av forskare, professorer och jag vet inte allt. Vildsinta spekulationer som liksom hela tiden ändrades för att liksom passa in de resultat de vill få fram.

De som gillar både kvinnor och män då? Vart placeras de och vad gör att de inte känner några gränser alls? Det togs överhuvudtaget inte upp i programmet. Vilka gener bär man på då och vad beror det på? Hur många är de?

De som dras till egna könet fast de inte vill det? Vart är forskningen kring dessa själar? Ska man liksom bara tugga i sig att man gillar killar eller tjejer? Även om det åsamkat en skada genom livet och fortsätter så? Det är så mycket mer i detta som inte kom fram och det gjorde mig frustrerad. Alla homosexuella är faktiskt inte stolta och gillar vilka de är av olika orsaker. Det finns de som går gömda hela liv, som aldrig kommer ut ur garderoben, som lever falska liv och som far jävligt illa för att de känner saker och lever med motstridiga känslor inom sig hela liv. Som aldrig kommer att acceptera sig själv och älska den de är.

Bögjävel, äckel och halvkönsepitet gör att både självkänsla och förtroende skjuts i botten. Så kallat skoj, ibland glåpord och ifrågasättanden i en salig blandning där man är så nedtryckt att man aldrig vill visa sig igen.

Vem fan vill vara en bögjävel i denna värld? Där man på vissa håll inte ens får leva som den man är utan man straffas. Tacka sjuttsingen för att många lever med ett självhat i en sådan värld. Där man inte ens får älska den man vill och leva efter det man känner innerst inne. Där man blir spottad på och blir misshandlad, fängslad och till och med dödad! Man bekämpar sig själv med alla medel för att bli accepterad. För att inte känna, för att man inte vågar vara den man egentligen är.

Vår värld är sorglig på det viset, även om det blivit bättre på en del håll så finns det ju skrämmande exempel ganska nära genom exkludering med religionen som argument, och de förstår jag mig definitivt inte på. Framtiden skrämmer mig och den seger som vi fått genom ökad sekularisering och en mer förstående kristendom förmörkas av den förlust som kommer genom allt fler exkluderande religionsutövare utifrån där tolkningarna av de så kallade religionslagarna är stenhårda.

Så varför man är homosexuell, det vet ingen och det finns inga klara svar. Det bara är så och närmare än så kan vi inte komma. Ungefär som varför finns vi till?

Nyhetskollen #45

Borgmästaren i Rom Ignazio Marino går före. En modig man!

Aftonbladet: Gayäktenskap godkända i Rom
Att kyrkan är ilsken förvånar väl ingen. När har de gått i spetsen för inkludering och allas rätt till att få gifta sig med vem de vill? Att få älska vem de vill, utan bannor?
Så all heder till borgsmästaren Ignazio Marino i Rom som godkänt ett gäng homosexuella att vigas i den italienska huvudstaden. Detta trots att samkönade äktenskap är olagliga i Italien. Go for it Ignazio!

Sveriges Radio: Personal festade i samband med utvisningar
Att läsa om att anställda på kriminalvården på betald arbetstid festar och nyttjar alkohol är så illa. Speciellt när de är i beredskap och ska kunna sättas i arbete när som helst. Sen att skylla på att någon på Facebook manipulerat ens bilder?! Så lågt…

140 miljoner dollar drog Michael Jackson senaste året, trots att han avled 2009.

Dagens Nyheter: Stjärnorna som tjänar mest – efter sin död
Bob Marley, Elizabeth Taylor, Charles Schulz, Elvis Presley och Michael Jackson. Från femte till första plats och de drar in miljoner varje år, trots att de inte längre finns med bland oss. Forbes lista visar även andra som fortfarande tjänar pengar trots att de gått över till Andra sidan.

Expressen: Partierna lägger locket på om nya uppgifterna
Att främmande makt befinner sig i svensk skärgård, det har väl inte undgått någon. Nya uppgifter pekar på att det är Ryssland som ligger bakom undervattenskränkningarna. Vem är förvånad? Det allvarliga läget illustreras av att partierna lagt locket på. Sveriges enda väg framåt är att gå med i NATO.

Så mycket bättre

TV4: Premiär av “Så mycket bättre”
Ola Salo och hans dag. Eftersom hans musik inte berört mig nämnvärt genom åren, så blev premiärprogrammet ganska intetsägande för mig. Nu efteråt så riktar han dessutom kritik mot hur hans föräldrar framställdes. Måste nog säga att detta var den i mitt tycke sämsta premiären sedan programmet startade och ja, jag har sett alla avsnitt. Det kan alltså bara bli bättre…