Etikettarkiv: galenskap

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Annonser

Galenskap, falskhet & det inre

Så förbannat känslig för allt. En grotta långt ner där inga tankar eller ord nås. Är det enda möjligheten för att inte känna så jädra mycket?

Tvivlar, misstolkar och misstar mig. Givetvis så sväljer jag när det blir fel och försöker agera förnuftigt, men långt därinne så gnager självföraktet vidare.

Känner sådan destruktivitet mot mig själv. Orkar inte stå upp för det som jag varit så duktig att stå upp för sista åren. Faller och tänker att nästa dag så, då ska jag ta nya tag. Nya tag mot någonting som egentligen inte spelar någon roll. Just så känns det, det spelar ingen roll.

Idag har vi haft 24 grader och sol! Det är september precis såsom jag vill ha den. Mera sol och mera värme! Go on, kör vidare och fastna nu med värmen ett tag. Det gör allt lättare.

Drar på allt. Fixar saker när jag måste. Tandläkarskräck så det förslår. På måndag ska jag lägga mig med käften öppen och de ska in med borrar och slangar och jag vet inte allt. Att flyga känns ju ingenting om jag jämför idag. Det ger mig ångest av bara tanken. Sen ska man betala för det också! Nej, jag vet inte jag, det känns bara jobbigt att fixa käften.

Förra posten kanske fler undrade om det är på väg att snurra över totalt nu för gubben? Så kanske det är för detta med medvetandet och känslan av att inte vara med fast man är det, den är inte att leka med. Det är en märklig situation för mig just nu. Folk får tro precis vad de vill. Det struntar jag i, men jag måste få lätta på trycket åtminstone här på min blogg.

Finns det någon som verkligen förstår mig? Någonsin? Förstår jag själv? Det är frågor jag ställer mig ibland och mina egna svar svindlar för om inte ens jag kan säga ja på dessa frågor, hur ska då någon annan kunna göra det? Och det svaret ger mig ångest och starka känslor av ensamhet.

Men så kanske det alltid har varit? Det jag inte försöker göra nu är att fly från mig själv och då kommer dessa känslor och tankar som ibland är läskiga att känna och tänka fullt ut. Så är det nog med väldigt mycket och det handlar kanske om att jag saknar vägledning? Att få hjälp med att sortera och förstå allt som kommer över mig. Men vem kan/vågar/vill och förstår?

Gör man saker i livet utan att medvetet vara ond eller medvetet agera så att någon far illa, då är det väl ok det man känner? Medveten ondska och människor som har baktankar för egen vinning, de har jag allra svårast för och då kan man se ut som ett fromt lamm och vara hur vänlig och trevlig som helst på ytan. Det går alltid igenom, de som är medvetet elaka och leker med andra människors känslor på ett sätt där de njuter av andras smärta och tillkortakommanden.

Mitt medvetande är just nu väldigt rörigt, men jag vill aldrig göra någon illa medvetet. Det är jag helt säker på. Så har det inte alltid varit. Men om jag lärt mig någonting av dessa år, så är det att ärlighet i allt är den enda vägen framåt. Tänk vad skönt det är att slippa lögnerna och att komma ihåg vad man sagt till olika människor så att historien håller ihop. Vilka exempel jag stött på genom åren. Men så går det åt helvete också tillslut…

Nu skriver jag det som kommer till mig. Kanske inte så sammanhängande för vissa, men för mig väldigt skönt att få ur mig. Om galenskap, falskhet och det inre.

Och i morgon måste jag låta mitt inre bestämma. Inte den jordiska delen, utan den andra… please?! Våga nu för fan och tryck ner gaspedalen, gubbe!

Hallå

Hallå

Mer var det inte. Men det kom inte från mig.

En mycket märklig känsla var det i alla fall. Att någon ens försökte. Det var en manlig röst och han var inte ung men heller inte gammal. 30 någonting kanske…

Eller så är det bara så att jag håller på att bli spritt språngande galen. Så kan det ju också vara. Vi är många som är spritt språngande galna. Galenskapen kan ta sig många olika uttryck. Att börja höra röster är ju en av dem, eller?

Kanske var det uppifrån? Men inte med den rösten?!

Hallå, vad var det du ville?

Ämnesröra utan dess like

Lite härliga bilder från mitt fantastiska liv. Måendet är på supernivåer och jag skrattar glatt åt alla som passerar mig. Ett liv i lycka…

110404_02

Ja, tänk när man kan skriva dessa rader och MENA dem. En del skriver ju alltid på det sättet, vilket i sig måste vara en bedrift. Så fort jag ser ett rosa hjärta eller läser om ordet underbart två gånger på kort tid i samma text, då flyr jag stället. Tvi vale…

För jag är ju så ärlig och fin, rak i alla sammanhang och säger alltid vad jag tycker och tänker. Jag har ju så många fina vänner som förstår mig fullt ut och som alltid stannar kvar oavsett vad som händer. Eller? Glashus-Jerry… eller bitterhets-Jerry som en del nog säger och skulle säga.
(Ja, jag gillar galenskaps-Jerrybilden så mycket att den får pryda min startsida och andra Jerry-sidor ett tag…(;-))

Nej, fram för galenskapen och mångfalden. Man kan blogga och säga både härligt och helvete i samma post. Det är dessa bloggare som jag gillar. Kolla gärna mina favoriter till höger.

Töar 
Töerier i förorten.

Töerier 
Lervälling i förorten.

Vattenmassor 
Vattenmassor i förorten.

Idag har det varit riktigt fint väder framåt eftermiddagen. När jag åkte hem och satt på bussen så svettades jag en aning. Det var första gången i år och är väl ett vårtecken om något. Sen när jag hämtade Ellet och sprang till affären två gånger (glömde en sak första svängen som vanligt) så var det ju sol och riktigt nice ute. Mera sånt nu!

I morse var jag slut. Helslut och det är nog det jobbigaste just nu. Att vakna på morgonen. Fast idag kändes det som om jag aldrig vaknade till och dessutom hade jag en del oro i mig mitt på dagen. Jag vet inte riktigt varför, men någonting ville kroppen säga mig.

Har faktiskt köpt hem en liten låda med jordgubbar. Blir det 2-3 st i var så är det bra, men det är i alla fall de första i år. Gammeldags gräddglas blir det också till efterrätten.

Ringo Starr

Sen har jag bokat både boende och tåg till Göteborg. Den 10 juni så spelar Ringo StarrLiseberg och Frida vill så gärna se den legendariske ex-beatlen. Självklart så ska hon få det och jag hänger på. Det ska bli spännande att få göra denna grej med henne. Hon får mig faktiskt intresserad av sådant jag aldrig skulle lyssna på om jag valde själv och det slutar väl med att jag lyssnar på både David Bowie och Ringo Starr vardagligdags. Nu måste jag ju lyssna in mig lite på Starr för att inte vara helt borta den 10 juni.