Etikettarkiv: fysiskt

Skådespelaren med de fina orden

Ute i byn, på väg till den lokala butiken.

Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.

Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.

Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…

Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.

Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.

Maja julafton 2018.
Maja på julafton 2018.

Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.

Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.

I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.

Annonser

Det hänger ihop

Ont i lederna, yr och het. Dock inte på det sätt man kan önska, utan i kroppen. I morgon kommer jag inte att jobba, det känner jag redan nu. Det är jättemånga som är dåliga på jobbet nu, med liknande symptom.

Det sätter sig ju i kroppen också om psyket inte är hundra. Så det tror jag hjälper till. För ju bättre man mår psykiskt ju större mur kan man sätta upp mot andras baciller rent fysiskt. Det är min övertygelse och det säger jag utifrån egna erfarenheter. Jag har inte varit sjuk kroppsligt på väldigt länge nämligen, även om det snoras och harklas runtomkring mig i parti och minut.

Förrän nu.

Garden är sedan en tid sänkt, orken har blivit lite sämre och känslorna har varit och är i gungning. Då kanske det är så att några baskisar hittar en öppning i den annars starka muren för att krypa in i kroppen på mig. Så kan det mycket väl vara.

Jag tror stenhårt på att våra tankar påverkar både det psykiska och det fysiska. Bra mycket mer än vad många tror. Det är ett samspel och när den ena sviktar så blir den andra svagare. Ungefär så och förvånad är jag inte att kroppen nu säger ifrån.

Det hänger ihop. Allt hänger ihop.

Vem kramar du?

Kram

När jag träffar nya människor så kramas jag aldrig. Det gäller också de flesta arbetskamrater, med ett par undantag och då speciellt om vi inte har setts på länge eller om någonting allvarligt har hänt. På jobbet så är jag inte bekväm att hälsa på det sättet och har så aldrig varit. Där hejar jag utan någon fysisk kontakt.

Detta med att kramas är väldigt intressant att fundera kring. Vi har olika förhållningssätt till varandra och det är intressant att diskutera kramar med andra. Mer än att kramas… (;-)

För mig är kramar någonting väldigt personligt. Det känns inte bekvämt att göra det hur som helst och definitivt inte med människor som jag inte känner.

Min barn får kramar. Det känns rätt och helt naturligt för mig. När det gäller vänner så kramas jag inte vanligtvis. Fast det finns undantag och många gånger handlar det om hur bra vän jag är med personen och hur stort förtroende det finns emellan oss. Detta med förtroende återkommer hela tiden när jag tänker på detta.

Kramar utan känsla av förtroende sker inte på mitt initiativ. Det finns vänner som jag aldrig kramar trots att vi känt varandra i många år. Det är liksom bara så och kanske handlar det om att när vi lärde känna varandra så var det inte alls lika vanligt med kramar. Man kramade inte någon utöver familjen på den tiden.

När jag tänker på de vännerna så finns förtroendet, detta handlar nog mer om andra saker och kanske var man mindre fysisk för 30 år sedan?

Det är väldigt sällan som jag själv tar initiativ till kramar med människor som jag känner sådär eller på jobbet. Ibland händer det dock att andra tar initiativ och då kan jag bjuda på en kram, det är inte omöjligt. Men jag har varit med om situationer då jag har backat och det bara blivit ett handslag. För att jag inte känner mig bekväm helt enkelt.

Kindpussar är någonting som jag aldrig har ägnat mig åt. Troligtvis beroende på att det aldrig förekom i min uppväxt, vilket har gjort att det är helt främmande för mig att hälsa på det sättet. Känns väldigt konstlat och märkligt i min värld.

Har aldrig varit särskilt fysisk av mig. En del människor är ju det och för mig är de obehagligt när de kommer för nära. Men jag brukar markera ganska tidigt vad jag tycker om de som är alltför närgångna.

Att heja på arbetskamrater och vänner tillhör det vanliga. De jag inte känner, de tar jag i hand och det är ok för mig. Barnen kramar jag och även de få släktingar jag har. Nära vänner tillhör också den kategorin, även om de inte är så många.

Det vore kul att höra hur ni som läser här ser på kramar? Är det ok att krama vem som helst? Om inte, vart går era gränser? Vem kramar du?

Psykiskt, fysiskt eller vad?

Det känns lite konstigt det här måste jag säga, eftersom jag hade känningar av halsen redan förra helgen. Men då liksom brakade det aldrig loss, och kanske var det även så att jag kämpade emot med alla medel att det inte skulle göra det. Jag vet snart inte vad som är vad, när det handlar om kroppsligt kontra det psykiska.

I onsdags så blev det värre och något jobb blev det varken på torsdag eller fredag. Ja, jag gjorde ju en del hemifrån, just för att det var akut och jag inte kunde låta bli. Då var det mest ont i halsen jag hade. I helgen så tuffade det på, men jag var tvungen att ta mig ut en gång varje dag för att handla. Vet inte om det var så lyckat egentligen, men vad gör man när man är ensamstående och har en gosse som behöver föda?

Sen var det som om andra vågen kom. För natten mot söndag var hemsk. Sov illa och igår morse så var jag helt slut. Under dagen så kändes det något bättre och på kvällen var jag övertygad om att jag skulle kunna jobba idag, trots intensiv rethosta i perioder. Men sen var det som om allt bara släppte i natt. Hostade och snorade som jag vet inte vad. Nässprayen lindrade något, men att ta mig till jobbet var helt uteslutet.

Det är så långdraget och segt allt detta. Mitt psykiska mående påverkar säkert detta negativt. Det kanske är så att kroppen nu fått nog och försöker få mig att stanna upp? Jag vet faktisk inte längre vad som är vad.

Det enda jag vet just nu är att jag måste ta mig till affären och det tar så emot… notan är skriven och klar.

2014-12-08

Ett annat liv

Det är bara att erkänna. Sex år efter separation och skilsmässa så har jag fortfarande problem med att klara ensamperioderna. Visst, det är mycket bättre nu än det var för ett par år sedan, men det blir fortfarande en markant skillnad när guldklimparna är i huset.

Den här veckan har jag sedan i tisdags inte mått så bra. Det har inte varit psykiska saker den här gången utan fysiska. Men det jag tänker på är att det fysiska kan har orsakats av det psykiska sättet jag nu försöker inta i mitt liv. Bita ihop i fler lägen än tidigare. Hänger ni med på vad jag menar?

För idag så försöker jag göra saker. Mest i jobbet men ändå. Sen tycker jag det funkar bra fler dagar nu efter det att barnen har åkt iväg till Anna. Ingen alkohol kommer numera över min dörr, så den vägen till falsk tröst är stängd. Det tröstade så kortsiktigt och gav mig än mer skit efteråt och det faktum är att jag nu känner mig befriad från detta. En sådan bra känsla. Men istället så bokar jag in saker och försöker aktivera mig. I oktober så blev det för mig kanske lite väl mycket, men hellre det än dessa tirader av självömkan och patetiska ord som alkoholen gav mig alltför länge.

Att hitta balansen mellan att bita ihop och våga bryta ihop när det blir FÖR mycket inom mig, det är väl detta jag är här för att lära mig? Men jag är också här för att lysa upp och må bra de veckor mina barn är hos mig. De kom igår och datagubben fick börja jobba direkt eftersom Ellets dator inte mådde så bra.

Det tog mer än 20 minuter innan man ens kom in i den, men sen så började det att rensas friskt…

Egna hamburgare stod på menyn (vilket det gör i 9 av 10 fredagar när barnen kommer (;-)) Men det blev lite fel i proportionerna när den sista burgaren skulle göras:

2013-11-01

Men med mycket tillbehör och gotta så fungerade det ok ändå. (;-)

2013-11-01

Att inte vara med Ellet på 14 dagar gör ju att en liten busgubbe vaknar till när vi träffas.

2013-11-01

Efter ett par timmar så funkade dator ok igen. Rensning och borttagning av suspekta program gjorde susen. Nu tar det “bara” 4 minuter att starta upp och jag vet själv vad det beror på, men Ellet vill inte ta bort det programmet som orsakar detta (;-). Men han vet att tar vi bort det programmet (som han ändå inte kan använda nu) så kommer datorn att bli tipptopp.

Att han sen ville sitta med oss andra i vardagsrummet en stund var ju liksom bara bonus på fredagskvällen. Här kan vi verkligen snacka om fredagsmys med stort F.

Nu kanske jag är tjatig och många av er har hört det förut, men för MIG är mitt liv mina barn, mina guldklimpar. Jag växer, jag ser en mening och jag tycker så mycket om att ha dem i huset. Det tillför mitt liv så mycket att jag saknar ord. Det är nästan så att ett annat liv började igår och sen fortgår 14 dagar framåt.