Etikettarkiv: framtiden

Detta med återhämtning

8 mars 2017 Vintern

Istället för att gå ut och promenera i morse skottade jag snö på baksidan. Det var blött och tungt och efteråt var jag helt slut. Måste ju fixa för katterna så att de kommer ut i den lilla skogen vi har på baksidan eftersom det har fallit en hel del snö sista dygnet.

Detta med återhämtning är fortfarande för mig väldigt svårt. Inte kunde jag sedan ta det lugnt och vila inför turen till stan, nej jag körde igång en tvättmaskin och fixade en del i köket. Jag är piggast på förmiddagarna och det är precis som om jag då måste passa på att dona och fixa.

Mitt på dagen åkte jag alltså in till Uppsala. En enkelbiljett till stan kostar numera 70 kronor! Jag vet inte jag, men jag tycker det är väldigt dyrt för den relativt korta bit det är till stan. 140 kronor bara för bussen tur och retur.

Först var jag på Dressman och köpte ett gäng nya fina sweatshirts i olika färger till Elias. De är fin kvalité på dem och numera måste grabben har storlek M. Tiden går…

Landings Konditori var sedan målet. En fika med en jubileumssemla och en pratstund med C från jobbet stod på agendan och det var så roligt att få träffa henne på tu man hand. Vi pratade som om vi aldrig gjort annat och efteråt kände jag mig riktigt uppåt och kände tillförsikt inför framtiden. Fixade till och med att följa med henne tillbaka för att “pudra näsan” på jobbet.

Vet att jag måste konfrontera mina hjärnspöken gällande vissa saker. Håller också nu på att ta sats för att i morgon ringa ett samtal som kanske blir en hjälp för mig på vägen mot ett “normalt” liv, vad det nu är…

Statements med Loreen går på högvarv just nu… vilken låt alltså!

Till mina barn 2063

4 maj 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

2016-05-04 Jerry 50 år
Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 så kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom Elias som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.

Korsas vår väg någonstans?

Det är så många som mår dåligt. Som är deprimerade och som sitter fast. Kanske kan min historia hjälpa någon? Min väg framåt är inte din, men kanske korsas vår väg någonstans?

I januari 1997 så hade jag precis fyllt 31 år. Jag levde ett familjeliv med tre barn och fru. Vi hade varit gifta i 3 1/2 år och fram till denna januaridag så hade jag svalt, svalt och åter svalt. Bägaren var redan året innan på väg att rinna över, men på något vis så klarade jag av att lura mig själv.

Har inte haft så många panikångestattacker i mitt liv, men hösten 1996 så var det flera som kom i ganska tät följd och det tror jag i mitt fall berodde på att det inte gick längre att lura mig själv. För mig så byggdes attackerna upp för att jag inte kunde hantera känslorna och jag vågade inte må dåligt helt enkelt. Jag gjorde allt för att distrahera mig själv och inte känna det negativa. Vilket tillslut gjorde att bägaren rann över… panikångesten ersatte det jag istället hade behövt att göra – ta itu med det som var jobbigt inom mig.

Min erfarenhet är nu flera år senare att man måste våga må dåligt. Våga stanna kvar i det och inte fly. Vad är det värsta som kan hända?

Men att komma dit, det tog flera år för mig. Att våga känna ångesten och inte fly ifrån den var skitläskigt och jag gjorde länge allt för att slippa känna detta. I januari 1997 så gick det alltså inte längre. Jag hade svalt och vägrat känna någonting så att benen inte bar mig knappt när jag stapplande in på akutmottagningen. Var totalt avstängd i delar av kroppen så de helt enkelt slutade att fungera. Var helt säker på att jag var dödssjuk och inte hade lång tid kvar.

Men allt satt i det psykiska, i skallen på mig. Jag var totalt stängd och reagerade inte på någonting som handlade om känslor och jobbigheter. Sakta men säkert så väcktes jag upp igen. Terapi, samtal och ännu mer terapi. Det tog många år att våga öppna upp helt eftersom jag till en början ljög både för mig själv och min omgivning. Trodde inte att jag skulle hålla om jag var helt ärlig och berättade om alla känslorna. Trodde det skulle räcka med små bitar av ärlighet. En del var så läskigt att prata om att jag fortsatte att ljuga både för mig själv och andra. Men som sagt, sakta men säkert så släppte rädslorna och skräcken att vara totalt ärlig mot mig själv och mot de omkring mig. Göra upp med relationer och tankar, det som gjorde mig avstängd och rädd gjorde att jag mådde allt bättre.

Jag kan inte ha varit lätt att ha och göra med då. Nu efteråt så är det lite märkligt att tänka tillbaka på dessa år. Någon quickfix finns absolut inte, det går inte att tro (åtminstone inte i mitt fall) att berättar man bara lite och sen håller kvar en del, så blir det bra. Så fungerar det inte, utan då kommer det bakslag igen. Garanterat så och för mig tog det många år innan jag vågade vara helt ärlig emot mig själv och min omgivning. Det går inte att tro att man kan spara det jobbigaste och komma undan med det, eller hur jag ska uttrycka det. Skiten ska och måste ut!

Det dåliga måendet kan bli ens identitet. Tas man ifrån denna identitet, vem är man då? Lite så var det för mig, jag hade alltid någonting att må dåligt över och det var liksom alltid någonting med mig som inte var bra. Det var ju livsfarligt att må så bra att jag inte hade detta kvar som på något sätt blev min identitet. Det var också en prövning att se detta med ärliga ögon.

Det är så lätt att fastna i det negativa. Ta det till sig och omedvetet bygga en identitet kring sjukdomar och dåligt mående. För mig var det många gånger så och det tog mig lång tid att se det med egna ögon. När människor försiktigt försökte påtala detta för mig, då var det taggarna utåt. Det ville jag inte se till en början, att det var ett livsmönster för mig att må dåligt. Att jag liksom lite levde i det för att fungera hur paradoxalt det än kan låta. Att må bra, det var livsfarligt i alla fall under en alltför lång tid av mitt vuxna liv.

Mina genombrott eller vad jag ska kalla det kom egentligen efter terapin och faktiskt efter att jag helt slutade med alkoholen. Alkoholen förvrängde min verklighet, det var helt klart på det viset. Den är en falsk vän som förstorade det negativa inom mig. Men det ville jag inte se. Vad skulle jag då ha kvar om jag inte kunde festa till ibland? Det var som en ventil och faktiskt en trygghet på något märkligt vis. Men den stoppade upp och fördröjde läkningsprocessen inom mig. Det vet jag idag.

Vad är det värsta som kan hända? Det säger jag ofta till mig själv och har gjort sista åren. Det är tröstande ord. För, vad är det värsta som kan hända?

Den värsta motståndaren mot att må bättre har varit jag själv. Helt klart. Mina demoner och tankar kring den jag är och att jag liksom inte är värd någonting bättre. Sen finns det också dessa krav eller vad jag ska kalla det för, att hålla uppe en bild av att man klarar av allting utan att ta hjälp. Man kan många gånger säga att man tar hjälp och pratar med människor, men sen när det verkligen är akut läge, då tror man bara att människor inte orkar med en.

Men går  man emot det en gång och är totalt ärlig och verkligen får ur sig det som gör ont och är jobbigt, givetvis hos någon man litar på, då händer det saker inom en. Man blir befriad, sakta men säkert. De sanna orden befriar.

Problemet blir om man ljuger för sig själv, år efter år och inte vill förändras. Vill man då egentligen må bättre? Vad handlar det om då när liksom ingenting fungerar? Mår man då tillräckligt dåligt? Det går inte att förhandla med måendet så att säga och man måste ner så långt det går i botten för att vända. Man måste våga det. Det kan låta hårt, men det finns inga genvägar i detta. Så var det för mig och det tog många år innan jag fattade detta och släppte taget helt och fullt.

Jag tror att många människor måste släppa kontrollen över andras liv. Att tro sig ha kontroll och förutse saker och ting som ligger utanför sig själv, det skapar ångest och oro hos många. Kan man släppa denna kontroll, så mår man mycket bättre. Titta på sig själv istället och bry sig om sina egna problem och det som gör ont. Många vågar inte det, utan lägger kraften på andra istället för att slippa ta itu med sig själva.

Man måste också vara snäll emot sig själv. I början när många tjatade om detta till mig så fattade jag inte vad de menade. Vadå, vara snäll? Jag fattar inte vad ni menar?! Idag förstår jag att det handlar om att vara tålmodig med sig själv och faktiskt ibland våga tänka att man är ok, att man duger och är stolt över vissa handlingar. Det gör inget heller om det inte blev perfekt en dag. Alla människor kan inte heller älska en. Det är en svår och jobbig lärdom, men så är det. Man kan inte vara omtyckt av alla.

Idag så kan jag känna en sorg utan att riktigt veta varför. Jag är sorgen på spåret och jag låter sorgen vara där. Jag försöker inte ta bort den och jag är inte rädd för den. Den får finnas där i mitt liv och faktum är att är jag snäll emot sorgen eller hur jag ska säga, så gör den mindre ont och den klingar alltmer av. Så tror jag det är med alla jobbiga känslor vi har inom oss. Bekämpa dem inte utan låt dem ta plats. Om du kan, så försök att också tänka vad det står för. Man dör inte eller får ett psykbryt av att känna ångest eller smärta. Vad är det värsta som kan hända?

Det här är min sanning, mitt liv och mina erfarenheter. Min berättelse och för mig har det funkat. Jag har tvingats till många saker innan jag förstod mitt eget bästa. Idag är jag SÅ tacksam över detta och att jag vågade släppa iväg egot eller hur jag ska säga. Att jag vågade ta hjälp.

Vad som än händer i framtiden, så vet jag nu att man kan förändras och må bättre, det är aldrig kört. Nu pratar jag inte om att vara lycklig eller på topp hela tiden, inte alls, utan må ok och till och med kunna ha ångest en dag utan att för den skull fly ifrån den genom destruktiva handlingar. Det går faktiskt över.

Det är en ständig process detta. Det tar aldrig slut. Att acceptera just det faktumet har tagit tid för mig. Detta pågår jämnt och hela tiden. Acceptansen över att man är känslig och känner en jävla massa hela tiden är A och O. Grejen är bara att man inte ska vara rädd för de jobbiga känslorna. Låt dem komma bara. Kanske låter jag tjatig, men det är så viktigt att våga känna känslorna fullt ut och inte vara rädd för dem. Blir det för jobbigt se till att ha någon att prata med. Någon du litar på.

Det går att komma ut på andra sidan och må ok och t om bra ibland. Det går. Jag vet att det går.

Omtumlande & paket till grannbyn

Ett mycket omtumlande besked fick jag i morse. Den jag jobbar närmast idag ska byta jobb! Det kom verkligen som en blixt från en klar himmel. Efter ett tag sjönk det in, men då började jag tänka på framtiden och på vad som komma skall. Det är dessutom snabba puckar som gäller. Vad händer nu? En vikarie som började enligt helt andra premisser för just den här personen under några månader introducerades idag, vad händer nu med den personen? Hur går det med andra i min närhet som idag inte jobbar?

Det är rörigt och jag måste bara göra mitt bästa och fokusera på det jag kan.

Vet inte hur många gånger jag har beställt paket och sen fått hämta ut dem där jag bor. Nu fick jag ett mejl från LCHF butiken i Malmö AB som jag beställt en del spännande varor ifrån. Men de har gjort ett stort misstag och jag vet inte hur jag ska kunna hämta ut varorna. De kommer nämligen att finnas i Vattholma! I grannbyn en bra bit bort! Jag som varken har bil eller cykel vet inte hur jag ska ta mig dit. Så jag mejlade dem direkt och hoppas att paketet ska kunna skickas till Storvreta och inte Vattholma! Att det går att ändra.

Om de ändå valt något ställe i Uppsala… irriterad blir jag över detta… visst kan jag på något sätt hämta paketet, men det krånglar till det en hel del för mig. Sådant här ska gå smidigt och nog skulle det väl gå att få paketet dit jag bor!? Alla andra jag har beställt av under flera år har lyckats med det… nej, detta är ett klart minus och något jag definitivt kommer att tänka på i framtiden när jag behöver påfyllning i skafferiet. Om det nu inte går att ändra…

Linn har det gått så bra för. Hon är nu i Umeå och de rapporter jag har fått bådar gott. Ikväll ska hon på en klassträff, där det handlar om att lära känna varandra bättre. Tänker på henne istället när det gungar för mig och då känns allt så mycket bättre.

Mera från veckan

Det här blev en riktig blandpost. Skriver bara och det blev väldigt blandat som sagt.

2014-04-04

En fin bild på Claes när vi firade huset den 4 april. Han tar först av 20-års tårtan.

2014-04-04

Från själva minglet. Jag och mina äldsta vänner/arbetskamrater.

Också en bild från veckan. Tala om att kapa björkarna där jag gick förbi. Men det förunderliga är ju att den ändå så småningom blir stora och vackra. Hur mycket man än försöker kapa dem så att säga. Inga liknelser i övrigt med något annat, men visst är det häftigt?

2014-04-11

Vår första touchskärm (pekskärm) på jobbet faktiskt. Den hamnade i köket för deras kaffebokningar. Så roligt att den verkar uppskattas och funka bra.

2014-04-12

Idag så hade jag kraft att ta mig ut en sväng. Naturen har inte riktigt vaknat ännu, men jag vet ju hur det kommer att bli snart. Tala om att längta till det gröna.

2014-04-12

Numera stängt och helt dött. Tidigare fullt av liv. Till de som säger att Storvreta kommer att utarmas och dö om det byggs ut vid Fullerö, de kanske inte varit inne i byn på ett tag? För idag, utan Fullerö och dess framtidsplaner, så är det redan nu stendött en lördag mitt i byn.

2014-04-12

Det kan liksom inte bli lugnare och mer fridfullt. Så det argumentet (främst från miljöpartister och sossar) om att Fullerö Park och Fullerö backe skulle göra Storvreta helt dött om det började byggas där, den profetian är ju redan idag ett faktum! Det kan bara bli bättre så att säga! Bygg för bövelen, just för framtiden! Bygg, för Storvretas skull, bygg!

Som det är idag, så är ju centrum helt öde och tomt. Ni ser ju själva på bilderna.

2014-04-12

Tog mig en redig promenad i bebyggelsen. Vissa hus är ju enorma och så fina. Ja, denna var bara så söt att jag var tvungen att ta en bild på den. Ett litet uthus eller vad det kallas för…

2014-04-12

Mina utemöbler har tagit mycket stryk de senaste åren. Stolarna har gått sönder och bordet är inte längre särskilt fräscht. Det jag har kvar är några sunkna vita plaststolar. Så jag hade Storvreta Möbler som mål, men jag måste säga att fasiken vad dyrt det är med utemöbler!

Ingenting under tusenlappen om man inte vill ha plast och/eller väldigt små bord och stolar. Tråkigt och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra inför sommaren.

2014-04-12

Passerade förskolan där alla mina barn gått. Tidens hårdhet kan jag inte ducka för utan att det känns ledsamt många gånger. Men tiden är ju obarmhärtig där mot oss alla. Det är ju bara att välja om man vill gå livet ut och tänka negativt eller om man ska se framåt och vända på steken.

2014-04-12

Sörjer nog mest att jag inte kunde hålla ihop det. Vet ju att det liksom inte gick, men när jag ser resultatet efteråt så blir jag ju bara förvirrad. Förhoppningsvis så har jag inte sett den hela fulla meningen ännu och har jag det så måste jag bara acceptera. Men jag kan ju inte låta bli att tänka tillbaka ibland och då blir det mest till det som var positivt. Det är lätt att glömma det jobbiga och det som var orsaken till uppbrottet.

Men jag kommer alltid att bära med mig vissa saker från den tiden. Försöker vårda det positiva och inte fastna i loopar där egot styr mig mot skuld och anklagelser. Tänker ofta i tidsscoop. För 10 år sedan… då gick jag fortfarande till förskolan med minstingen. Börjar jag dock att gå lite djupare in i måendet då, så var det ju helt andra saker som inte var bra. Vill jag tillbaka till sådant? Nej och även om det skulle gå så blir det aldrig som det än gång var. Allt har sin tid, även om det ibland gör jävligt ont att konstatera det.

2014 – här och nu.

Rasist – i alla lägen?

För mig är människovärdet alltid det viktigaste. Allas lika värde. Att alla ska ha en likadan chans i vårt samhälle och aldrig dömas utifrån yttre attribut såsom hudfärg, sexuell läggning och den man är.

Det borde väl vara självklart för varje sunt tänkande människa, eller hur? För mig är det heligt, men för den skull kan jag inte stillasittandes tiga still när jag ser hur toleransen går så överstyr att samhället ska tolerera sådant som begränsar kvinnors liv i vårt land Sverige 2014.

Jag protesterar emot, och då speciellt vänsterns världsbild om att allt ska accepteras oavsett. Hur ska man kunna acceptera saker som går emot just det man själv tror på? Det självklara i ens världsbild och dröm?

Människans lika värde oavsett.

Foto: Pontus Lundahl/Scanpix

En allt vanligare syn i Sverige. Foto: Pontus Lundahl/Scanpix

När är det nog, när har det gått för långt? När har bilden av vårt öppna samhälle (där alla, även de intoleranta accepterats) överskridits? De styrande ser fortfarande inga gränser och spärrar, utan devisen är att alla tas emot, även om deras världsbild krockar med kvinnors- och homosexuellas rättigheter. Deras tankesätt krockar anser jag i mångt och mycket i ivern av att vara toleranta till en sådan gräns att en del lider av det, såsom just kvinnor och homosexuella.

Nu kommer jag att bli kallad rasist, jag vet. Har försökt tidigare att diskutera detta på min blogg med negativa resultat såsom ångest och en syn på mig som den som vill exkludera?! Men jag får inte vissa saker att gå ihop helt enkelt med speciellt retoriken från en vissa sida om allas lika värde.

Att vi tar emot invandrare till vårt land, det har jag ingenting emot. Det har jag aldrig haft, men även jag börjar nu att oroas över vart vi är på väg i landet Sverige. Hur mycket ska jag som svensk behöva anpassa mig och acceptera en tro som går stick i stäv med de värden som jag värderar som de högsta? Ska jag vara tyst, och bara acceptera? Rasist – i alla lägen?

Det jag har så svårt för är att vänsterpartierna med dess feministiska sida inte ser att den import av de patriarkala åsikter som nu accelererar och pågår i vårt land påverkar samhället och de speciellt de invandrade kvinnorna som drabbas av förtryck på ett negativt sätt. Vågar man ens yppa kritik emot detta, så är man rasist och satt på Sverigedemokraternas bänk. Faktum är att invandringen idag är tiofalt större än för 10 år sedan och många av de vi tar in lever i sina egna världar i vårt land, där synen på sådan som mig och kvinnor är lika med noll. Om det hör man inget i debatten… kvinnor som på olika sätt råkar illa ut och vad det faktiskt beror på.

När ska partierna på den vänstra kanten tydligt försvara de kvinnor som drabbas av hedersvåld från män som har en helt annan syn på jämställdhet än vad vi har i Sverige? När ska de förstå att deras så kallade humana linje även flyttar hit problem som vårt land inte ska stå för. När vågar de ta debatten om de problem som denna generösa invandring numera åsamkar vårt land?

Människor kommer hit för att de behöver skydd. Det ser jag som en plikt av ett land som Sverige att ta emot flyktingar och de som verkligen behöver skydd.

Men frågan är ju varför vi tar hit män som har en syn på kvinnan som härstammar från 1800-talet? Varför ska en kvinna ens behöva täcka sig?? Att i ett modernt och öppet samhälle ens behöva skyla sig på grund av religion?! Ingen kan inbilla mig att en kvinna gör det av fri vilja. Vem vill medvetet dölja en del av den man är? Nej, det gör mig så ont att se detta och även konstatera att det blir allt vanligare i vårt land.

Många tror och tycker att det är ok, inget att prata om, men det är ju så länge de inte drabbas av religiösa tokerier och påfund personligt. Men jag lovar er att konflikterna är bara i sin linda i Sverige. För synen på demokrati och kvinnor skiljer sig så enormt mot den vi har i Sverige och det borde vara ett obligatorium för dem att veta vad som gäller, men så sker inte idag. För man kan inte korsa den syn som en del har gällande detta mot andras utan att det blir konflikter och problem.

Jag är orolig för framtiden. Väldigt orolig och sen törs jag inte ens tänka på vad de tycker om sådana som mig? En själ som äntligen vågat släppa taget och vara den han vill… att då se och läsa om att i vissa länder så hängs sådana som mig… …att sådant synsätt importeras hit av vissa invandrare och färre blir de ju inte!

Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Där minoriteter återigen ska behöva huka och be om nåd? För mig är det smärtsamt nog redan nu att se alla dessa invandrade kvinnor med hucklen… när vågar det riktigt toleranta Sverige säga att det är nog?!!