Etikettarkiv: framtiden

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Annonser

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.

En märkvärdig dag för bilhistorian

Volvo Cars slutar att tillverka bilar med enbart förbränningsmotorer!

Framtiden är här. Ja i alla fall från år 2019 då detta ska gälla för alla bilar från Volvo Cars!

Volvo Cars skippar förbränningsmotorer från 2019

Tummen upp, hurra och jag vet inte allt för att Volvo Cars går i bräschen för detta. Det tror jag kommer att betyda mycket.

Alla bilar som lanseras från och med år 2019 kommer att vara utrustade med elmotor berättar företaget i ett pressmeddelande. De nya bilarna kommer att vara elbilar eller hybrider och det är ett historiskt beslut av Volvo Cars. Bilar med enbart förbränningsmotor läggs då äntligen till bilhistorian för Volvo och förhoppningsvis följer fler etablerade bilmärken efter.

volvo_elbilar2019

Fem renodlade elbilar lanseras mellan 2019 och 2021. Volvo går från ord till handling. Framtiden är här och Volvo Cars är först med detta modiga beslut i en bransch som under många år pratat och förutspått elbilar men där ingen vågat sätta något datum då man själv agerar.

En märkvärdig dag för bilhistorian.

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

En vecka senare

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här senast och det beror främst på två saker. Har inte mycket nytt att berätta om och det lilla som finns där är inte så roligt. Negativt och lite mörkt i alltför många dagar gör mig låg och inte ett dugg sugen på att blogga.

1 april 2017 Halstabletter

Har åkt på redigt halsont med hosta från helvetet. Detta i kombination med det jag för övrigt “slåss emot” har gjort mig väldigt matt och än mer trött.

Elias kom i fredags och det piggar upp och får mig att leta efter ljuset. När han är här blir det lite bra rutiner för mig. Sen ska jag ju göra ett försök att från och med måndag börja jobba på 25%.

Det låter ju inte mycket, men jag är lite rädd faktiskt. Vis av erfarenheten att nu har fikat ett par gånger på jobbet gör mig lite orolig. Psyket har inte riktigt orkat med på det sättet som jag hade hoppats, men nu ska jag ändå försöka jobba ungefär 3 timmar under 3 dagar. Har tänkt mig måndag, onsdag och fredag, vilket gör att jag får en vilodag emellan. Detta kommer att gälla april ut och sen får vi se…

Det låter som sagt var inte mycket, men det är allt omkring som egentligen är det värsta. Att åka med bussen, möta allt brus och interaktion med människor och sen på det försöka återgå till ett jobb som i vissa delar fick mig sjuk. Nu vet jag att förändringar kommer att ske, men ändå. Orolig och lite rädd är jag, men detta försöker jag späda ut med ett jädraanamma och att detta ska jag bannemej klara av!

Försöker också tänka på hur fina alla varit emot mig. De som har hört av sig och på olika sätt vill mitt bästa. De på jobbet som kramat mig, givit mig positiva blickar och sagt att det är fint att ha mig tillbaka. Chefen och HR som bryr sig och pushar mig framåt.

Den här resan har verkligen varit någonting som förändrat mig. Det kände jag direkt den där dagen i december att jag gick över någon slags gräns. Det var för mycket helt enkelt och idag förstår jag precis vad andra människor som “gått in i väggen” pratar om. Tror att man förstår först när man själv råkat ut för någonting liknande.

Framtiden är oviss och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur lite jag fortfarande klarar av i interaktion med andra människor. Hur än mer isolerad jag är just för att straffet dagen efter blir att jag ingenting klarar av. Så har det varit nu vid ett par tillfällen när jag försökt träffa andra människor för att göra saker som tidigare inte varit några problem. Min skräck är att detta aldrig går över. Måste jag alltid tänka på vad jag gör och bli än mindre spontan än tidigare?

Det finns ju någonting som heter att man får inte mer än man klarar av. Men frågan är ju till vilket pris?

Detta med återhämtning

8 mars 2017 Vintern

Istället för att gå ut och promenera i morse skottade jag snö på baksidan. Det var blött och tungt och efteråt var jag helt slut. Måste ju fixa för katterna så att de kommer ut i den lilla skogen vi har på baksidan eftersom det har fallit en hel del snö sista dygnet.

Detta med återhämtning är fortfarande för mig väldigt svårt. Inte kunde jag sedan ta det lugnt och vila inför turen till stan, nej jag körde igång en tvättmaskin och fixade en del i köket. Jag är piggast på förmiddagarna och det är precis som om jag då måste passa på att dona och fixa.

Mitt på dagen åkte jag alltså in till Uppsala. En enkelbiljett till stan kostar numera 70 kronor! Jag vet inte jag, men jag tycker det är väldigt dyrt för den relativt korta bit det är till stan. 140 kronor bara för bussen tur och retur.

Först var jag på Dressman och köpte ett gäng nya fina sweatshirts i olika färger till Elias. De är fin kvalité på dem och numera måste grabben har storlek M. Tiden går…

Landings Konditori var sedan målet. En fika med en jubileumssemla och en pratstund med C från jobbet stod på agendan och det var så roligt att få träffa henne på tu man hand. Vi pratade som om vi aldrig gjort annat och efteråt kände jag mig riktigt uppåt och kände tillförsikt inför framtiden. Fixade till och med att följa med henne tillbaka för att “pudra näsan” på jobbet.

Vet att jag måste konfrontera mina hjärnspöken gällande vissa saker. Håller också nu på att ta sats för att i morgon ringa ett samtal som kanske blir en hjälp för mig på vägen mot ett “normalt” liv, vad det nu är…

Statements med Loreen går på högvarv just nu… vilken låt alltså!