Etikettarkiv: förutbestämt

En dag… en dag…

Går och går. Oron och gråten turas om. Skavsår i både själ och lem. Hemfaller hela tiden åt självömkan och självhat. I en sådär lagom blandning som förgiftar allt.

Ni vet att jag tror på evigt liv och reinkarnation. Tror på karma och att det man ger ut, det får man igen. Kanske inte i detta liv utan någon gång. Man är där man ska vara så att säga. Man är resultatet av de handlingar man gjort, i detta livet och tidigare. Den tron sitter djupt i mig.

Vetskapen om att jag tidigare varit förövare finns i mitt djup. Så vet jag att det har varit. Men ibland orkar jag inte med att jag nu betalar tillbaka i form av ensamhet och längtan efter närhet men även att få uppleva de känslor jag föraktat och flytt från i tidigare liv.

Visst fan slår tanken mig att allt detta bara är trams och humbug. Att det inte finns tidigare liv och karman och allt sådant, men då får jag än mer ångest och mår än mer dåligt, för då förstår jag ingenting?! Vad är då meningen med allt man går igenom och som jag själv får känna av i det här livet? Händer saker och ting bara av en slump, otur eller vad du vill? Händer allt bara ut i meningslösheten?

Jag vägrar att tro på det. Gör jag det, då går jag definitivt under. Då tappar jag allt hopp. Alla mina förnimmelser, tankar, känslor och upplevelser, är de då bara bluff och något som luras med mig? Lurar jag mig själv? Fan, vad jag i så fall måste vara en duktig självbedragare.

Som tur var fastnar inte den hopplösheten i mig länge. Liven, mönstren och varför jag är där jag är. Den tron är ändå bättre än detta med att saker och ting bara händer utan anledning.

Man kan diskutera detta och ha olika åsikter om varför vi finns och varför vi är med om det vi är med om. För mig är det enda chansen att orka vidare att tro på reinkarnation, evigt liv och karma. För andra är tankarna precis tvärtom och så även resonemanget.

Är allt redan förutbestämt så är det väl ingen idé att anstränga sig? Varför drabbas jag av allt elände? Varför drabbas just den och den av detta hemska?

Stolparna och de stora händelserna kommer vi att möta oavsett, men vi kan välja hur vi ska möta dem. Ungefär så tänker jag.

Just därför känns det hopplöst ibland. Att försöka, att vrida och vända och ändå verkar ingenting hända. Tålamod är svårt ibland. När får jag uppleva passion och känna pirret? Aldrig i det här livet? Känns tufft att tänka på detta och kanske är min återbetalning så pass stor att jag inte får vara med om det den här vändan?

Men vad fan är alternativet? Lägga sig ner och dö bara? Ge upp? Vad händer då? Returbiljett direkt hos Sankte Per och ner igen?

Hur var det nu jag själv resonerade? Det som är menat att ske, det sker, sen att det tar lite tid det beror på ens val… ja, jag vet, jag vet… tålamod herr Olsson, tålamod. Det finns ju någonting starkt och stort i mig som gör att jag inte går sönder, utan orkar vidare. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år osv osv osv in i evigheten… en dag… en dag.

Annonser

Tappad brodd

Raderar och börjar om. Skrev världens text om nuläget, men jag känner att varken bakom lösenord eller helt öppet vill/orkar jag dela med mig om vad som händer inom mig just nu.

Det får gå ändå.

2016-03-05 Efter dagens löprunda!När jag var ute nu på förmiddagen och sprang min mil så lossnade ena brodden. Den hängde liksom kvar i skon, så jag var tvungen att stanna för att få av den helt. Jag tappade dock inte så många sekunder utan det fick bli en av mina tre intervaller istället. Optimalt blev det inte, men jag fick ändå den näst snabbaste tiden någonsin på en mil 1:00:27. YEAH!

Är så tacksam att kroppen svarar och fungerar när allt annat är rörigt och jobbigt just nu. Det blir liksom som att jag tvivlar på hela mig, så då var härligt att få ett kvitto på att min kropp trots allt svarar positivt när jag springer.

Men nu har jag alltså bara en fungerande brodd. Tänker inte köpa nya, utan får köra utan i morgon och hoppas att våren kommer snart.

Nää, som sagt veckan som gick var inte bra för mig. Hoppas verkligen att helgen vänder tillbaka skutan där jag var tidigare. Det är väl fan också om jag inte ska kunna påverka mitt mående på ett positivt sätt? Inte bara flyta med som en död fisk och tro att det inte går att påverka saker och ting. Gamla tankemönster försöker som ett resultat av nedgången förtvivlat ta över, men jag VÄGRAR!

Allt är inte förutbestämt, eller?

Tankarna betyder mycket

2016-01-02

När Linn var och hälsade på mig, då tände jag finljusen. Det kändes rätt att tända dem då. Hon skapade tankar, min äldsta dotter. Mycket vill ut känner jag…

Allt är så förgängligt. Det går så fort. Flyger förbi och kan man fånga någonting av det, så får man vara tacksam. Tacksamheten är nog den känslan som hela tiden återkommer till mig. När det gäller barnen, katterna, min löpning och att jag har ett ok jobb. Tacksamhet.

Vet ju av livserfarenhet (låter som jag är väldigt gammal nu) genom praktiskt tvingande genomgångar att hur vi tänker påverkar väldigt mycket. Även om man inte kan tro det. I det lilla och hur vi väljer att tackla dagen. Våra tankar är de vapen som vi har och de kan förändra en. Inte på en gång, men över tid.

Någonting jag tror påverkar en också, mer än vad vi vill tänka på, är tankar kopplat till sjukdomar. Visst, att röka och supa aktivt under många år, det gör oddsen större att förkorta och göra vistelsen på jorden räknat  i år mindre, men jag tror också att går vi igenom hela liv med att vara negativa och bara se hindren, då kommer det förr eller senare att sätta sig i kroppen på en.

Nu säger jag inte att det alltid är så, absolut inte, men förutsättningarna för att må bra och få ett bättre liv hänger ihop på hur vi väljer att tänka. För det finns ett val i detta. Allt är inte kört och förutbestämt, även om jag tror på att de stora målen finns där i ett liv. Dit vi ska och kommer att nå, men hur vi gör det kan vi faktiskt påverka en hel del.

Marginalerna till ett långt och ok liv ökar om vi försöker välja det positiva och möjligheterna istället. Sen kanske det ändå blir så att man drabbas av diverse svårigheter på vägen, men det handlar om prövningar och sådant som man måste igenom och att då göra det genom att ändå försöka kämpa och vara positiv förstärker ens möjligheter till att få det liv man vill ha.

Det finns så mycket mer än vad vi kan se i ett liv. I det vi är med om här och nu. Det finns en större karta eller hur jag ska uttrycka det. Vi är i en liten del av den kartan just nu. Min känsla kring detta är stark och givetvis så baserar jag detta på mina egna erfarenheter och det som mött mig i liven. Ibland så stöter jag på själar som delar min bild och det förstärker känslan men lika ofta så kommer människor i min väg som inte alls ser den stora kartan. Det är deras verklighet och den försöker jag förstå och ta in också. För det finns ingenting som är rätt eller fel. Den som hävdar det, den tror jag har en ännu större karta i sitt liv att vandra igenom.

Det svåra för mig är att acceptera varats gång. Att liksom vila i vissa saker. Vara här och nu och förstå att det jag kan påverka handlar om mig själv i första hand och inte andra genom mitt sätt att vara. Finnas här och ge det jag kan till andra fine, men att döma och försöka hetsa fram förändringar, det funkar aldrig. Detta är för mig ett av detta livs prövningar. En annan handlar om min rädsla. Rädslan för det okända. Rädsla för det jag inte känner igen. Det jag inte känner igen, det motar jag bort. Förutfattade meningar.

Det är min sanning detta och mina tankar. Du är säkert någon helt annanstans i ditt liv?