Etikettarkiv: förtvivlad

Omöjlig ekvation

Min son är kittet just nu som håller ihop mig. Jobbet har en del i det också, även om jag där inte orkar fullt ut. Är återigen präglad av ganska tuffa utmaningar, främst psykiskt men även kroppsligt. Min oförmåga att sluta äta ger mig varningar i kroppen, som jag vet att bara jag kan förändra genom att ta tag i kosten.

Men jag har inte orken! Den finns inte där. Den ork jag har räcker inte till för allt jag måste göra med mig själv. I detta kan jag inte heller ta hjälp mer än att prata av mig och älta och det har jag ingen lust att lägga på andra något mer.

Natten som var plågade mig väldigt. Kroppsliga symtom som jag måste ta på allvar. Det vet jag för annars kommer det att bli än värre. Att bli äldre märks alltmer i kroppen och min träning höll tillbaka en del tidigare. Både motionen och kosten måste tillbaka in i mitt liv. Måste är ett ord som skapar kraftig oro.

En ekvation som jag har svårt att få ihop just nu. Ett rullande hjul som aldrig saktar in. Liknelserna far i skallen på mig och oron förlamar. Ibland är medvetenheten ens värsta fiende, samtidigt som den vissa gånger räddar livet på mig.

Ibland fastnar jag i bitterhet och förtvivlan. Varför allt detta i ett enda liv? Hur jävlig var jag egentligen tidigare? Allt hänger ihop över många liv och i det är jag totalt med på noterna, men ibland känns det lik förbannat bara så omöjligt det hela och allt kämpande gör mig helt slut.

Det är ju detta som är livet! Det som pågår just nu!!

Min egen pappa

Idag fyller min pappa år. Han är född 1938 och blir alltså 73 år idag. Jo, han lever och jo, jag saknar honom ibland. Inte för den person han är, utan just för att ha en pappa. En manlig förebild och en pappa som tycker om mig. Ibland längtar jag oerhört efter en manlig förebild och någon att lyssna på.

Han har aldrig tyckt om mig och han har aldrig varit en förebild. Men han är min pappa. Under hela mitt liv så har jag hoppats och önskat att han skulle vara just en pappa för mig. Nu har jag givit upp och försöker själv vara en bra pappa. Inte göra de misstagen som min pappa gjort. Att vara där och närvarande. Men ibland är det svårt och då går jag undan och gråter ut saknaden. Mitt enda vapen idag.

Jag förstår inte hur min pappa resonerar. Mot sina egna barn. För mig har han varit död länge nu. Trots att han lever och idag fyller år. Min egen pappa.

Jag kan bli förtvivlad emellanåt över hur vår relation är. Ska jag ta ansvar för att den ska fungera? Jag gjorde det länge men orkade inte tillslut. Inte när han började hota mina egna barn, då fick det vara nog. Mig kunde han håna, slå på och vara elak emot. Men inte mina barn.

Min egen pappa lever fortfarande. Men för mig är han död. Och det gör mig förtvivlad.