Etikettarkiv: förlåta

Matt & kluven

gdpr hat

Blir alldeles matt av GDPR. Försöker verkligen inte att bry mig om vad som händer och sker, hur tokigt jag än tycker att det är, utan bara tugga i mig det som kommer emot mig, men det är svårt. Lite som att börja gräva i någonting som legat still under årtionden, bara för att GDPR nu tolkas på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår av dem som tolkar detta. Det yr och far över så mycket som ingen brytt sig om under årtionden!

Blir alldeles matt som sagt. Huvudvärk som tilltog ju längre förmiddagen fortskred och dekreten staplades upp. Vet att jag överdriver en aning, men för en som jobbat på ett sätt nu i 35 år blir dessa förordningar in i minsta detalj så svårförståeliga vad i som förändrats helt plötsligt i tänket på att skydda den enskilde medborgaren. Epitetet ”känsliga personuppgifter” har dragits åt pepparn för långt i vissa avseenden. Min tolkning av det hela som sagt.

181029 lunch thai

Blev bjuden på lunch idag av två arbetskamrater. Så fina och gulliga emot mig. De fick mig att ”öppna mig” och jag är lite kluven till det nu i efterhand. För när vi satt där och pratade om mina 35 år på stiftet (som var anledningen till att de ville bjuda mig på lunch) kom vi in på lite djupare grejor och jag bara pratade på.

Berättade om mammas självmord, pappas ondska, fosterhem, alla ständiga flyttar, mitt drickande och min sexualitet på ett sätt som jag efteråt inte riktigt förstår att jag vågade. Det liksom bara rann ur mig. Känslan var inte odelat positiv, utan jag kände mig ångestfylld och undrande om jag hade sagt för mycket om vissa saker.

Det här med att förlåta sig själv kom vi också in på och jag vet att där är nyckeln. Både för mig och alla som slåss med sig själva och försöken att gilla sig själv. Det gav mig ångest i hur jag fastnat, hur jag hör mig själv och inte riktigt är rotad i det jag säger. Svamlar och gör mig till, inkapslad och ganska svårfångad i känslorna. Försöker skoja bort, men känner då hur fel allting blir.

De vill mig väl och det vet jag. De var trevligt att umgås på annat sätt än på jobbet. Inte tu tal om annat. Det paradoxala är att ju ärligare vi blev, ju mer tog den där jävla knuten av ångest tag i mig. När människor vill mitt väl, så har jag så svårt att stå kvar.

Annonser

Vart början förlåtelsen?

landscape mountains sky water

Photo by Josh Willink on Pexels.com

Nu ska jag skriva om någonting som jag tycker är svårt och där jag själv inte lyckats särskilt bra. Det handlar om förlåtelse.

Kan man förlåta alla människor?

Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att i djupet av sitt hjärta och att verkligen mena det. Man kan förlåta för att själv komma vidare och kunna kasta gamla negativa känslor, men om man inte känner att man har sådant inom sig, behöver och kan man förlåta då?

För några jular sedan träffade jag min pappa på stan. Då var jag inne i en period då jag såg mer ljust på tillvaron och människorna. Tog mod till mig och gick fram till honom och ”förlät”. Då kändes det bra för mig att göra det, men hans reaktion var den väntade. Han förstod inte vad jag menade och i det gick sedan åren. Känslan höll sig inte eftersom hans sätt fortsatte med hat och ett sätt som fick mig att återigen avsky honom.

Några månader innan min pappa dog ringde han mig. Han var som vanligt berusad och skällde ut mig efter noter. Det ena efter det andra okvädningsorden om mig som person fick han ur sig. Av någon anledning la jag inte på luren, utan lyssnade klart tills han blev tyst. Det sista han sa till mig då var att jag minsann inte skulle få vara med på hans begravning.

Då och där kändes de orden om förlåtelse jag gav honom några år tidigare som helt bortblåsta. Då och där bestämde jag mig att aldrig mer ha med min pappa att göra oavsett vad som hände. Då och där var jag så förbannad på honom och att han fortfarande inte förstod hur illa han hade gjort mig genom åren.

När han dog var det ingen som brydde sig om honom. De ringde mig och min syster och vi ville inte ha med honom att göra. Det innebär att han inte fick någon begravning och inte någon gravplats. Han hade ingen som brydde sig om honom och när det handlar om min pappa är jag inte förvånad. Myndigheterna vet inte ens när han dog. För en som är utomstående kan det låta tragiskt och väldigt märkligt att jag och min syster agerande som vi gjorde. Men till er vill jag bara säga, att ni har inte varit med på vår resa med vår pappa. Ni vet inte hur han faktiskt var genom alla år. Har ingen anledning egentligen att förklara mig för någon om varför det blev som det blev, men han förtjänade inget annat än det han nu fick.

Blod är inte tjockare än vatten i fallet med vår pappa. Han avsade sig tidigt att vara min pappa genom att se på mig med avsky och alltid enbart ha sina egna intressen i fokus de få gånger han sökte kontakt. Jag gav honom så många chanser genom livet, men han kunde inte eller ville inte ta dem om det inte var på hans villkor. Han var aldrig min pappa, den som fanns där, den som stöttade och uppmuntrade mig och den som älskade mig för den jag var. Han sa aldrig att han älskade mig i nyktert tillstånd. Aldrig!

Ändå sitter jag här med dåligt samvete och det gnager i mig att det blev som det blev. Inte varje dag, men ibland tänker jag på pappa och den usla relation vi hade. Hur jag trodde mig ha förlåtit honom den där julen för många år sedan och hur arg jag blev efter vårt sista samtal några månader innan han dog. Hur envägskommunikationen enbart var ilska och hat gentemot mig. Och ändå sitter jag ibland och tänker på honom. Det är nog mig det är fel på, som inte kan inse att han är värd det öde som nu blev. Att han verkligen hade bäddat för sig på det sätt som detta livet slutade för honom.

Förlåtelse är nog svårt om man inte har förlåtit sig själv. För den man är och att man gjort misstag i livet. Vet att det inget ger att älta och dra upp gammalt negativt tankemönster och jag har nog blivit bättre på att inte göra det, men det finns fortfarande spår av självhat kvar inom mig. Hur fan ska man kunna förlåta andra om man inte kan förlåta sig själv?

Min pappa gjorde inte saken bättre under mitt liv, utan snarare tvärtom. Han spädde på den syn jag hade på mig själv genom sitt agerande under alla år. I det gjorde att jag aldrig mer ville ha med honom att göra. Visst fan är det en sorg och ett ärr i det hela.

Förlåtelse är svårt. Vart börjar förlåtelsen? Har väldigt svårt att kunna förlåta alla människor som gjort mig illa. Men jag strävar efter att se över mitt eget sår jag fått och förstå varför en del agerar som de gör.