Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.
20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik
Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.
18 november 2011: Personalfest på kansliet.
Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.
Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.
Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.
Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.
12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.
Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.
Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig. Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.
