Etikettarkiv: fokusera

Ernst & Goldsmith

Kajsa Ernst – vilken vacker själ hon är! Gårdagens ”Stjärnorna på slottet” var det bästa avsnittet på år och dar. Att lyssna till hennes livsresa fick mina tårar att komma och då speciellt när hon pratade om sitt livs kärlek Göran Stangertz. När hon också pratade om att man själv anser sig vara värd att ”älskas” reagerade någonting inom mig.

Hon berättade också om sin alkoholiserade mamma och hur hon inte kunde sova förrän hon var hemma efter sina utekvällar. Då fick jag helt plötsligt själv fragmentariska minnen av liknande upplevelser som jag inte varit medveten om tidigare. Att man låg och väntade för att kunna sova och allt vad det gjorde med en.

Någonting pågår i mitt inre, helt klart. Försöker älska den där lilla killen som gjorde allt för att överleva. Programmet med Kajsa Ernst väckte upp vissa saker som jag tidigare inte varit medveten om. Tack för att du delar med dig Kajsa Ernst! Så vist och klokt.

Bluff eller inte? Charlie Goldsmiths ”förmåga” testas.

Charlie Goldsmith är en kille som jag också ”ramlade på” igår. Han kan hela vissa människor med sin tankekraft. Man får tro vad man vill om hans gåva, men människor mår bättre och jag fick själv inspiration av honom genom en text han lagt ut på sitt Instagram:

Being happy is not something that just happens one day and stays that way. You need to wake up every day and do things to get you there. Then the same things that got you there need to be repeated to stay there. Eat healthy food. Run. Do yoga. Be kind. Be a best friend to many people. Keep people in your life that want the best for you. Be honest. Take responsibility for your life. Help people. Accept help. Listen to advice. Learn lessons. Give. Conquer fears. Love without expectation. Keep an open mind. Everything starts with a thought, so deciding to be happy is a very good idea. I’m not saying that all these things will fix everything, but I believe if you don’t feel good and you do nothing, things aren’t likely to change.

Ett inlägg delat av Charlie Goldsmith (@charliegoldsmith) 3 Aug 2018 kl. 9:39 PDT

Visst är det bra? Men väldigt svårt att till fullo leva efter. Men bara att sträva dithän gör att man mår bättre. Det är min övertygelse. Att försöka och inte ge upp. Försöka strunta i alla måsten och varför. Varför finns inte.

Men jag faller själv dit fort i måsten och funderingar kring varför över saker jag inte begriper. Jag vet det. För idag ”måste” jag ta ner julpynten och packa ihop stakarna. Idag ”måste” jag dammsuga, tömma den ena kattlådan och aktivera mig mer överlag. Måste jag verkligen det eller är det återigen för att jag vill ha ett schema över mitt liv och ha kvar kontrollen fullt ut?

Magen fortsätter att krångla, drömmarna förvirrar mig och rädslan för att tappa kontrollen dominerar. Samma som igår alltså. Ingen skillnad förutom att jag är medveten om vissa saker som jag tidigare inte alls var mogen för att ens vara medveten över. Det är min tro i alla fall och efter det måste jag fortsätta att sträva för att må bättre.

Fokusera på det positiva, det som gör gott och andas. Se på sig själv med kärlek och vara värd att älskas.

Annonser

Kattvakt, bilkörning & en kamp med viljan

Tillfällig andningspaus. Känner mig pressad på flera plan. Ett pling i telefonen från en vänlig själ gör att ett av planen tillfälligt inte plågar mig. Det finns väldigt snälla människor som vill mig väl. Mina tankar fokuserar på dessa vänliga människor och då går det lättare att leva.

På söndag ska jag till syrran. Under en vecka ska jag få låna hennes bil för att lättare kunna ta hand om hennes katt Morris när hon far ut på en resa. Mitt största äventyr i sommar blir detta att vara kattvakt åt Morris. Det är inget jobbigt i sig, men jag oroar mig ändå. Oroar mig för allt numera och har svårt att tänka positivt.

Klarar jag av att köra bil? Vad ska jag ha bilen till när jag inte kan göra någonting? Jobbets parkeringsplats är avstängd på grund av ombyggnad så jag kommer inte att kunna ha den till jobbet. Har inte ens råd med parkering i stan. En vecka till är jag i tjänst innan semestern. Samtidigt är det ett bra tillfälle för mig att få köra överhuvudtaget. Det är flera år sedan sist, men jag oroar mig lite för mina egna tankar kring detta.

Snart har det gått fyra dagar sedan jag drog ut min visdomstand. Läkningen går fint men jag kan fortfarande inte vara helt utan värktabletter. I natt var nog den första natten som jag sov någorlunda “normalt”. Sen att jag drömmer och befinner mig i parallellvärldar, det är någonting helt annat…

Märker hur passiv jag har blivit. Hur viljan än mer försvunnit att göra bra saker för mig själv. Eller rättare sagt orken att vilja. Förr kunde jag pressa mig, men idag finns inte den där extra växeln att tillgå. Då händer ingenting i ett liv och det är min egen förskyllan. Men viljan finns inte där. Att grabben nu är hos sin mor känns bra eftersom jag inte kan erbjuda honom någonting.

Bara att sköta hemmet och baksidan är nästintill ogörligt för mig. En liten sak tar mycket längre tid än förr, innan jag blev sjuk. Allt är liksom förgjutet i någonting som jag inte kommer ur. Fastnar och drar mig för att ens försöka. Grejar bara det mest akuta, när jag verkligen måste. Måste för mitt eget välmående så att säga, på den minimala nedre gränsen. Tur ändå att jag har någon form av måttstock kvar gällande vissa saker.

Det är verkligen inget synd om mig. Fiskar inte efter sådant längre. Det är därför det känns bra att avsluta denna blogg 31 juli med en hyllning till min son när han fyller 15 år. Det är en perfekt avslutning på denna blogg. Idag är jag väldigt kluven till att blogga, även om det känts bättre den sista tiden att skriva om mitt liv. Kanske beror det på att jag ser ett slut? Fast jag berättar inte allt längre. Det blir för mörkt och svart då och kan jag inte vara ärlig helt och fullt då är liksom vitsen borta med att ha en blogg enligt mitt sätt att se på saken. Allt eller inget. Som med det mesta.

Nu ska jag tvinga mig ut på baksidan för att klippa gräsmattan. Sen ska jag tvinga mig iväg på någon form av promenad. Sen får vi se…tittar på mycket film just nu. Ett bra sätt att slippa tänka för mycket.

Dubbelt linsbyte

Fortfarande är det suddigt med ljus från TV och dator, men det går! Jag kan skriva och läsa utan glasögon redan nu och det är bara så fantastiskt! Är så fascinerad över det jag har varit med om idag när Memira bytte linser i båda mina ögon.

Lite stolt är jag också för att jag inte backade och lyssnade på den negativa delen av mig själv, utan körde på och litade både på mig själv och lyssnade på de vänliga själar som peppade mig hela vägen fram. Att jag vågade och verkligen gjorde detta känns väldigt bra. Vinsten i framtiden är värt allt.

Nyopererad i ögonen 27 oktober 2016
Precis hemkommen från Memira. Kolla in pupillerna…

Detta har jag gjort för att slippa glasögon och som en bonus kan jag nu heller inte få grå starr. Visst, det kostar en del men jag ser det som en investering i mig själv och sen när jobbet så generöst erbjöd bruttolöneväxling genomförde jag denna RLE-operation.

Är du nyfiken kan du här lyssna till hur en linsbytesoperation går till:

 

Jag valde att inte ta något lugnande innan och när bedövningen släppte för mig i ögonen kände jag det knappt. Kan faktiskt inte härleda någonting negativt till min egen operation hittills och för det är jag så tacksam.

Det är häftigt att kunna se och skriva detta utan glasögon. Mina båda ögonlinser har alltså ersatts med en konstgjord flerstyrkelins från Belgien. Memirakliniken i Uppsala gör som mest 7 sådana har operationer om dagen. Kirurgen, som hette Mikko, var suverän i sitt sätt gentemot mig. Jag kände mig lugn och trygg när jag fälldes ner i den tandläkarlikna stolen.

Hos Memira 27 oktber 2016
Ljuskänslig men glad, i hissen hos Memira. På väg hem…

Tankarna på flykt var helt borta och när de höll på med mina ögon var jag mest fascinerad över allt som skedde under dessa 30 minuter. Mamma dök upp ett par gånger i tankarna och den korta stund jag var helt utan lins kunde jag ändå urskilja ljus och mörker. Fascinerande var det att genomgå detta ingrepp.

De började med mitt högra öga och då kände jag absolut ingenting. Det blev efter det ögat en kortare paus för återhämtning och sen var det dags för det vänstra ögat. Då förnimmde jag något av vad kirurgen sysslade med, men det kändes ingenting. Hans sätt och att han pratade med mig medan han höll på fick mig som sagt väldigt lugn och fokuserad på att vara helt stilla med ögat och det funkade jättebra. Jag kunde för övrigt inte blinka alls även om det kändes som det. De satt på en ögonhållare runt ögat så att det inte gick att blinka.

Ljuskäglor och musik långt bort av Adele från någon radiostation tillsammans med ett lugn inom mig som jag sällan har. Varje öga tog ca 15 minuter. Efteråt fick jag vila i ett rum bredvid där det fanns kaffe och chokladrån. Damen från receptionen kom sedan in och pratade med mig och hon förklarade vad som sedan skulle hända. Pedagogiskt och inlyssnande.

Med de lånade solglasögonen valde jag att åka hem ganska omgående och det var inga problem med bussfärden även om det var suddigt. Fortfarande, flera timmar efteråt är det lite suddigt att titta på TV och dataskärm, men det blir bättre och bättre. Det blir som ljusbågar över starka lampor och sådant, men det är som sagt på väg bort även detta.

Det häftigaste av allt är att när jag tittar närmare på datorskärmen eller i en tidning ser jag nu vad det står. Det var igår helt omöjligt. Så tacksam och glad över detta. Det blir jävligt känslosamt detta för mig att jag återigen kan se på det sätt som jag gjorde när jag var yngre.

Nu handlar det om att droppa i 3 veckor. Två olika sorter tre gånger om dagen, för att hålla infektioner borta. Återbesök nästa vecka och om tre månader för att se att allt är som det ska.

Tack Birgitta på jobbet för inspirationen och att du hela tiden stöttar mig i de val jag gör. Utan dig hade detta inte blivit av, åtminstone inte så här tidigt och på det är sättet i mitt liv. Tack mitt jobb, Uppsala stift, för bruttolöneväxlingen, vilken förmån jag har fått alltså. Sådan tacksamhet mot mitt jobb, vilket kanske är en av anledningarna att jag igår firade 33 år med samma arbetsgivare. Tack Memira för ert professionella sätt. Ni är verkligen skickliga på det ni sysslar med och kirurgen Mikko och hans två assistenter var helt suveräna.

Tacksamhet i djupet av mitt hjärta.

Gå av sig oron

I morse så var jag tvungen att “gå av mig”. Ångestriden och orolig av anledningar som inte bara beror på mig själv. Försöker fokusera på mig och mitt liv och det som jag kan påverka, men ibland är det svårt när jag påminns så starkt av ett liv som jag inte vill leva, av andra och hur de agerar. Blir orolig som fan i hela mitt väsen.

2015-07-04

Eftersom jag sprang igår så var det inget alternativ idag. Men att gå, det kan man ju göra varje dag och jag kände bara att jag måste ut, så jag gick mot Uppsala. Det fick bli som det ville och jag hade ingen aning om hur långt jag skulle orka.

2015-07-04 Fullerö Handel

Det var lugnt på Fullerö Handel som jag passerade.

2015-07-04

Färgkulla säger en googling mig att detta är… (;-) Ett litet gäng log mot mig under min vandring.

2015-07-04

Favoritmotivet som jag också gick förbi.

150704_05

Som sällskap så lyssnade jag på På minuten och hann med flera avsnitt. Gick och småskrattade för mig själv.

2015-07-04 Gamla Uppsala

Tågtunnelbygget i Gamla Uppsala fortskrider och man ser alltmer av tunneln, åtminstone uppifrån. Det är ju fortfarande lite svårt att se någonting annat…hehehe 2017 ska allt vara klart.

2015-07-04 Storgården

En våning byggs till på Storgården.

2015-07-04

Målet blev resecentrum i Uppsala eftersom jag knatade på utan att känna ett uns av trötthet…

150704_09

Österplan har häftiga hus. Får lite utlandsvibbar av kåkarna som står där.

Slutmålet var alltså resecentrum i Uppsala. Det enda jag kände efteråt var lite värk i fötterna. Tog bussen hem och efter en stund så slocknade jag i soffan. Det bästa är dock att jag känner mig lugnare av att ha gått så mycket.

Vi får se hur länge lugnet håller i sig, både inom och utom mig, efter den här långpromenaden. Lever med ett mående som är svårt att påverka mer än att kämpa, kämpa och kämpa. Det är som det är med saker och ting och jag kan bara försöka om och om igen. För det finns inga andra alternativ i mitt liv.

Gå av sig oron är ett bättre sätt än många andra.

Helande blomster

150303

Blommor är helande. Dessa tulpaner köpte jag i söndags och de har gjort stor nytta för mig. Nu är de som finast och jag njuter.

En bra dag. Ett fint möte på eftermiddagen med arbetskamrater som bryr sig. De är jordade och jag känner mig sedd av dem. Det är så skönt att få den känslan just nu. Det får mig också att våga lite till och utmana mig själv och de saker som jag har så svårt för.

Sen så kom Clabbe på ett besök och en annan arbetskamrat som inte varit i tjänst på ett tag är igång igen. Så roligt och hoppfullt.

Fokusera på det positiva. Det är så jag kommer framåt just nu.