Etikettarkiv: flytta

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.

Annonser

Allt har verkligen sin tid

Allt har sin tid. Allt har verkligen sin tid. Ingenting varar för evigt. Förutom vårt medvetande då, men för övrigt ingenting. Allt förändras och ingenting står still. För mig ofta en svår tanke att ta till sig emellanåt, men jag lär mig jag också.

180731 Packning Johan

Packning hos mig. Tofflan ställde upp med bil, så grejorna kom till den nya lyan.

Lite positiv över mig själv är jag kring dessa drygt fem månader som nu gått. Känner också att mitt dåliga samvete för saker som hände förr, har minskat. Den känslan måste jag ta vara på och förstå att den gör mig gott.

Det var 31 grader idag när vi höll på som mest. Jag orkade inte som jag brukar. Blev helt färdig och var tvungen att ta det lugnt. Två unga krafter fanns med som tog de två tunga pjäserna. Det var tur det.

180801 Möbler Johan

Två unga krafter bar säng och soffa som stod hemma hos modern.

Bar ändå upp en del kartonger och det jag orkade med och sen körde jag den hyrda lastbilen också. Den hade en underbar AC som tur var. Fick se lyan och det blir bra det här. Är så glad för allt som hänt sista halvåret därav denna positiva utveckling. Det värmer i mitt hjärta att styvsonen är där han är idag. Nu är det bara att köra på och fortsätta på den inslagna vägen.

180801 Köket Johan

Köket som mormor och modern fixade i ordning.

Vi drog alla våra strån till stacken så att detta gick så smidigt som det bara kunde gå det här. Mina tankar är hos grabben nu och jag kan tänka mig hur känslan är första natten i ett helt nytt hem. Både glädje och nervigt kan jag tänka mig. Men läget är kanon och det såg så fint ut. [Instagram]

Kommer bjuda in mig själv när det blivit ordning, så jag får se hur det ser ut när allt är möblerat och höra hur det går med allt.

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Flyttkarl för en dag

Anna, Johan och Elias flyttade igår in till stan. Vi höll på från tidig morgon till sen eftermiddag. Det känns väldigt bra att jag kunde hjälpa till med denna flytt.

2016-08-01

Johan och L vid den hyrda lastbilen. Det blev tre vändor allt som allt. På det gamla stället höll samtidigt en annan familj på att flytta in samtidigt i en annan lägenhet, så vi fick turas om med hissen. Men det funkade bra och alla slet på bra med allt bärande.

2016-08-01

På det nya stället var det en trappa upp. Det gick bra att få upp alla möblerna och kartongerna och där anslöt även Carro & Fredrik. Tofflan och I-M körde saker i sina bilar fram och tillbaka. Det flöt på fint och vi hann med allt under en dag.

2016-08-01 Flytt

Det var full aktivitet på nya stället.

2016-08-01

Katterna fick åka med sista svängen. Här på plats och nog var de lite avvaktande så länge jag var kvar åtminstone, Mini och Lucifer.

2016-08-01 Flyttpizza

Som avslutning bjöds det på pizza. Den satt fint kan jag säga och nu är gubben än längre från sin LCHF-kost. Men det blir nya tag nästa vecka då jag börjar att jobba igen.

Var så tacksam över att Tofflan skjutsade hem mig efter denna fysiskt aktiva dag. Hade svårt att varva ner när jag kom hem på kvällen och har sovit ganska dåligt. Det beror främst på att kroppen värker efter allt bärande.

Tankarna är positiva när jag tänker på allt sammantaget. En ny epok är nu inledd…

Flytt, tatuering & ljusare tider

Har snart haft semester i fyra veckor. Komma ner till vila och att bara var här och nu på riktigt är svårt. I år har det tagit längre tid än vanligt. Helt klart. Men sista veckan har jag bara tagit dagen som den kommit och i det finns en härlig känsla. När man kommer dit vill säga…

Tanken var att i år bocka av en av mina drömmar, som fanns på min bucketlist. Fick ett presentkort av Anna när jag fyllde år senast där tanken var att jag skulle åka vattenskidor i sommar. Så blev det nu inte eftersom den bokade firman helt plötsligt tog bort just vattenskidor på programmet. Resan till Malmö var redan bokad och klar, och det gick ju bra ändå. Men den drömmen är fortfarande en dröm…

Biet som ska sitta på min vänstra axel.

…däremot ser en annan av mina drömmar nu ut att bli av. Har alltid velat ha en tatuering. För ett par år sedan blev jag också klar över motivet. Ett litet bi som hänger på min kylskåpsdörr som jag tycker mycket om. Den lilla kompisen ska nu hamna på min vänstra axeln och följa med mig ända tills kistlocket slår igen.

Tillfället kom helt oförhappandes när jag igår såg Artelius Tattoos erbjudande på Instagram. Hon kommer till Uppsala den 24 september och ska var med på en tatueringsmässa och hade lediga tider kvar. Jag slängde iväg en förfrågan och nu är jag bokad! Spännande värre…

Biet är symboliskt för mig och sen gillar jag just detta lilla bi. Kan känna samhörighet på flera plan med ett bi faktiskt.

På Annas balkong
Fika tidigare i juli med Anna och Elias på deras balkong.

På måndag flyttar Anna från Storvreta. Tänker lite djupare på det och det är slutet på en epok i familjens liv. Vi flyttade ut hit 1994 och Anna var drivande i det beslutet.

Nu, efter nästan 22 år flyttar hon tillbaka till Uppsala. Elias får börja åka buss, men hon kommer närmare Tofflan och hyran blir lägre för henne. Elias kommer fortfarande att bo hos mig på halvtid så helt ensam blir jag inte. Men visst känns det lite märkligt, men det är ju så att ingenting är bestående. Det visar ju även hennes val att byta jobb efter många år på samma ställe.

Storvreta har varit och är toppen för barnfamiljer. Så med facit i hand är jag glad att Anna övertalade mig att flytta. Det blev så bra för våra barn. Min plan är att bo kvar tills Elias har gått ut grundskolan. Han har idag nära till plugget och så länge räntor och sådant ligger på den extremt låga nivån som de gör nu, fungerar det bra för mig också rent ekonomiskt, även om ett par rum numera står tomma, att bo kvar.

Det är självklart för mig att hjälpa henne på alla sätt jag kan. Så det blir en del bära och sådant på måndag. Det är också min sista semestervecka. Fan, vad tiden går fort…

Maja är ute mer och mer

Varje förmiddag öppnar jag altandörren och låter Maja få vara ute så länge hon vill. Det är lite påfrestande, men jag vet att jag måste släppa kontrollen. Hon är ute allt längre och just när jag skriver detta så hör jag inte pinglan längre. Hon har hittills alltid kommit tillbaka och givetvis så gör hon det även den här gången.

Idag hade jag tänkt att ta en långpromenad till Fullerö Handel. Har inte varit där på flera år och någonting måste jag ju göra för mig själv. Ibland är ensamhet och nötning det som är nyttigast för mig. Att liksom tvingas landa. Gilla att umgås med mig själv helt enkelt och inte fly som alltid tidigare.

Ni som följt mig vet att jag har väldigt svårt för att ta stöd och hjälp från andra. Det ska då ha gått väldigt djupt i negativ riktning mitt mående och där är vi inte idag. Det har snarare blivit ljusare och bättre och det mesta har jag klarat på egen hand. Det ni! (;-)

Men att sträcka sig så långt att säga att jag ser framemot hösten och det som väntar, hmm nja det vet jag inte. Fast nu har jag ju tatueringen och min lilla bikompis att längta till… (;-)

Ett nytt blad i livet

2015-06-13

Hon är i hamn nu. Nu vänds ett nytt blad i livet och en ny fas inleds. En stor dag. Är så glad för min systers skull.

2015-06-13

Tre svängar till Shurgard blev det. Vänner och hennes tjejer hjälpte till. Syrrans grejor stod på andra planet av tre i detta magasineringshus.

2015-06-13 Shurgard

Eftersom vi började ganska tidigt, så var vi ensamma till stora delar, när allt bärande tog sin början.

2015-06-13

Tror detta var andra släpet av tre.

2015-06-13 Flyttkartonger

Många flyttkartonger. Lägenheten är jättefin.

2015-06-13

Syrran bjöd alla som hjälpt till på lunch i flyttröran.

Som sagt, det känns så bra nu att hon är hemma. Att marken är fast och att ett nytt kapitel nu kan påbörjas.