Etikettarkiv: flykt

Flyktkänslan är väldigt stark

Här övar jag på att vara still. Sitta ner och inte värdera någonting. Bara vara.

Varje vardagsmorgon sitter jag en stund i den vita fåtöljen på jobbet. Tränar mig i att vara still och andas med hela kroppen. Den kan låta som ”peace of cake” för många, men för mig är det svårt. Mycket svårt till och med.

I morse ville jag inte alls, men ändå har jag bestämt mig för att sätta mig, även om det bara handlar om en liten stund. För att bryta mönster och för att träna mig i att låta tankarna sväva fritt.

Idag har flyktkänslan i mig varit väldigt stark. Flykt från det som pågår och flykt från Gamla Stan. Återgå till det jag känner igen, även om det inte är så bra för mig. Så stark känsla av att strunta i alltihopa. Svårt att ta hela grejen på allvar och att jag bara är en falsk jävel. Mina inre dialoger skiftar åt alla håll just nu och gamla invanda mönster försöker överleva.

Det enda jag vet, det är att jag ska hålla fast i det jag påbörjat. Även om jag bara sitter av tiden på onsdag. Jag behöver A, det vet jag någonstans långt därinne de stunder då tankarna på flykt förgiftar mig och vill göra allt annat än att fortsätta det jag påbörjat.

Annonser

Tappad lust på den enda vägen

Det är nu det gäller att hålla ihop, det är nu viljan testas på allvar. När saker och ting ”går en emot” så handlar det bara om att fokusera på det som är målet med 2019.

Vegobullar från anamma är jättegoda!

Just nu orkar jag inte skriva om mitt äventyr med ett köttfritt år. Kan dock konstatera att mina barn är minst lika förtjusta som jag är i denna förändring. Det finns ju så bra alternativ numera än förra gången jag försökte 2001. I den vägen är jag trygg och där finns inga problem att fortsätta på samma sätt.

Det känns som om jag är under ”attack” just nu. Både fysiskt och psykiskt. Kanske är det mitt sätt att försöka förstöra det hela och straffa mig själv. Som jag alltid har gjort tidigare och alltid tillslut lyckats med. Att förstöra det som jag någonstans vet är det bästa för mig. Överjaget eller vad det kallas för, det som har kontakt med universum där vi är ett med allt pockar på uppmärksamheten och jag ska lyssna nu. Även om hela jag hamnar i uppror under en tid. Måste igenom skärselden för jag vet att det riktiga ljuset, det äkta och fina finns därborta.

Tappad lust till det mesta. Meningslöshetskänslor som är väldigt starka i perioder. Hade ett jättefint samtal på jobbet igår med E, men det blir SÅ djupt och SÅ personligt. En del av mig jublar och vill prata med henne i timmar, men ”den där” som vill fly är livrädd och vill just fly från det hela. Isolerar sig och berättar inte för någon om hur det verkligen är där inne, utan friserar situationen och drar mig som sagt undan. Som jag alltid har gjort.

Det gäller att hålla i nu. Inte gå tillbaka till någonting gammalt Inte låta sig påverkas av sådant som vill en illa. I tanken, men även på annat sätt. Jag vet vad min väg är och det är nu eller aldrig jag ska gå den. Så är det bara.

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen. 

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!