|
Foto: Lars Jacob
|
Vad tycker du om att fylla 90, Kjerstin Dellert?
– Det är vidrigt!
Dessa ord från intervjun med Dellert inför hennes födelsedag den 4 november har fastnat hos mig.
Det är lite så som jag känner, trots att jag “bara” fyller 50. För att fira egna födelsedagar har aldrig varit bekvämt för mig. Någonsin.
|
Dels har vi detta med att stå i centrum. Vara den som fokus ligger hos. Ha uppmärksamheten och hålla inför alla. Inte skämmas och göra bort sig. De känslorna ligger djupt och har alltid funnits där.
Dels har vi detta med att för varje sifferbyte, så är jag ett steg närmare döden. Så är det ju och att manifestera detta, det har jag alltid haft svårt för. Har inte begripit varför man firar när man blir äldre. Att fira prestationer och saker man är stolt över, det är någonting helt annat.
När jag nått en mil under en timme eller nått ett mål gällande min vikt, då vill jag fira. Då känner jag att det finns anledning, men bara för att jag blir äldre? Inte min grej…
Blir också irriterad när människor försöker ta ifrån mig det jag faktiskt känner. Inte tar mina känslor på allvar utan bara viftar bort det som om jag koketterar och överdriver. 50 är det nya 30 är ett uttryck jag avskyr. Det är härligt att bli äldre, du blir klokare och mognare och jag vet inte vad jag får höra. Visst, många vill bara väl, men det blir ibland tröttsamt med alla ord som försöker vifta bort förfallet.
När jag tänker lite djupare på döden så får jag så dubbla känslor. Känslan av att faktiskt en dag dö och försvinna från den här kroppen och de relationer jag nu har, det är en skrämmande känsla. Den är outhärdlig att tänka på för länge. Samtidigt så får jag tröst genom att jag VET att mamma finns där och tar emot mig.
Fast ibland är det som om jag inte riktigt litar på mina upplevelser och även det andra sagt till mig, oberoende av varandra. Det är som om det alltid finns en tvivlare inbyggd i mig.
Det kanske är som det ska vara, att tvivla och inte vara säker på någonting egentligen. Ja, ja, nu är det så att det blir nya siffror på lördag. Det är bara att tugga i sig om jag vill vara kvar här på jorden. Alternativet lockar mig inte numera, utan självklart vill jag vara kvar så länge som jag får. Men nog är det vidrigt alltid att passera detta stadie i det här livet.
Så känner jag och det tänker jag inte ljuga om. Sen att det kommer några fina själar på lördag, det uppskattar jag givetvis även om jag försökt hålla ner det hela så gott det går.
