Etikettarkiv: film

Broarna i Madison County

Meryl Streep knockade mig som Francesca Johnsson i den mycket fina och tänkvärda filmen Broarna i Madison County (1995). Clint Eastwood var inte långt efter i sin tolkning av fotografen Robert Kincaid. En man som hade hittat hem i sig själv och såg sig som världsmedborgare.

Filmen har gått mig förbi genom åren och nu mer än 23 år sedan filmen hade premiär tittade jag på filmen efter att titeln kom till mig en morgon.

Fyra dagar av lycka. Valet att stanna kvar och allt vad det innebar för det fortsatta livet för dem båda. Sista avskedet, så djupt och fullt av känslor även i mig som tittare. Tårarna bara rinner och igenkänningen i vissa delar var väldigt stark.

Streep övertygar som sagt i sin roll. Hon känns så ärlig i det hon spelar och varje rörelse blir så viktig. Hon berör väldigt starkt i sin längtan efter någonting annat i den här filmen. När hon tittar tillbaks efter att hon går igenom det Kincaid lämnat efter sig… så naket och nära.

Valen som påverkar så mycket. Broarna i Madison County och de tankarna filmen gav kommer jag att bära inom mig länge.

Annonser

Dörrar, blommor & film som berör

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.

104 Page Street, London

Broadway, Bradford

41-48 Neptune Street, Leeds

2-6 Kirkgate Leeds Minster, Leeds

The Pilotage Building, Liverpool

2 Albert Terrace, Saltaire, Bradfords stordistrikt

78 Victoria Road, Saltaire, Bradfords stordistrikt

Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.

Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.

Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.

Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.

Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.

Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.

Timothée Chalamet spelar Elio i filmen” Call Me by Your Name från 2017.

Såg en film igår som heter Call Me by Your Name (2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.

Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.

Orange is the New Black på 12 dagar

Nu har jag sedan midsommarafton tröskat mig igenom alla fem säsonger av Orange is the New Black. Det är sammanlagt 65 avsnitt där varje säsong består av 13 avsnitt. Första avsnittet släpptes i juli 2013 och den senaste säsongen i juni 2017.

Jag fungerar på det sättet att när jag väl sätter mig ner och kollar på en serie (vilket jag sällan gör) då vill jag se allt, på en gång. Det är ju omöjligt och ibland måste man pausa, så det tog mig 12 dagar att se alla avsnitten, sådär lite lagom maniskt, men ändå inte extremt enligt mina egna kriterier på vad mani är.

Jenji Kohan Orange is the New Black är skapad av Jenji Kohan (bilden) och handlar om kvinnliga fångar som sitter på fängelset Litchfield.

Huvudkaraktären Piper Chapman (spelas av Taylor Schilling) sitter av ett 15 månader långt straff för att ha smugglat knarkpengar.

Man får följa hennes öden under fängelsetiden samt flera andra fångar med tillbakablickar från deras liv. Serien är ganska ojämn tycker jag och ibland förstår jag inte riktigt vitsen med vissa tillbakablickar och vissa segment i handlingen blir utdragna och det händer ett par gånger att jag helt tappar fokus.

Men oftast är det sebart och hyfsat intressant och många öden är tänkvärda och djupa i sitt berättande. Jag vill helt enkelt veta mer om en del och kan ibland tycka under tittandets gång att de skulle ägna sig åt färre karaktärer och gått lite mer på djupet. Nu blir det lite flyktigt ibland och som sagt, jag förstår inte riktigt meningen ibland med varför vissa scener är med.

Uzo Aduba spelar den färgstarka karaktären Suzanne "Crazy Eyes" Warren.

Vill inte spoila någonting utan konstaterar bara att det var helt klart värt att se hela serien i detta kompakta format. Några av karaktärerna kommer jag att sakna såsom Alex Vause (Laura Prepon), Galina "Red" Reznikov (Kate Mulgrew), Suzanne "Crazy Eyes" Warren (Uzo Aduba) och Poussey Washington (Samira Wiley). Skräckblandad förtjusning kände jag för Carrie "Big Boo" Black (Lea DeLaria) under seriens gång.

Har ingen aning om hur autentisk serien verkligen är eftersom jag varken är kvinna eller har suttit inne. Ibland känns vissa ageranden märkliga, men kanske är det för att kunna föra handlingen framåt, vad vet jag. Vissa karaktärer gick mig på nerverna medans andra som sagt var sympatiska och intressanta att följa.

Många dialoger och händelser kändes utdragna och onödiga och jag förstod inte riktigt kopplingen även när det handlade om nutid. Det fanns undantag givetvis vilket i de fallen kändes äkta och berörande, men alltför ofta var det (och då speciellt i säsong 3 och 5) ganska uddlös handling i flera avsnitt. Sen är jag sjukt missnöjd med hur säsong 5 slutade och det är det närmaste spoilande jag tänker skriva om.

Säger som så att jag NU vill se säsong 6, men den har premiär först 2018. Det kommer även en sjunde säsong 2019.

Sätter betyg på varje säsong och sen ett totalbetyg enligt IMDB:s betygskala:

Orange is the New Black
Betyg säsong 1 6 av 10
Säsong 2 7
Säsong 3 4
Säsong 4 6
Säsong 5 5

Totalbetyg blir en redig 6

Tipptoppen & Oriented

11 juni 2017 Promenad till Tipptoppen

När det är närmare 20 grader och solen tittar fram en del, då går det bara inte att sitta inne en hel dag. Det går bara inte och faktiskt tyckte Elias detsamma idag!

Så vi bestämde oss för att ta en promenad och gå upp på den högsta kullen Tipptoppen som ligger en bit bort uti Storskogen.

11 juni 2017 Tipptoppens topp

På skoj sprang vi upp och jag kan väl säga som så att gubben kom på andra plats. Tipptoppens topp är inte högt upp, men det var ändå en liten pärs för en numera otränad Michelinkropp.

Den lokala butiken var nästa mål och där inhandlade vi eftermiddagsgotta till fikat. Efter det har jag kollat på två dokumentärer där den ena handlade om homosexuella palestinier i Tel Aviv. Intressant ur många aspekter och efter att ha sett denna film har jag lite svårt att gnälla över min situation av ensamhet och längtan efter att dela mitt liv med en man. Det blev liksom lite fjuttigt i det sammanhanget, även om de har varandra och den vägen söker tröst i det jobbiga.

Fadi Daeem är med i filmen Oriented.

Filmen heter Oriented. Vi kämpar alla för våra övertygelser och det vi tror på. Kampen är på flera plan och i det kämpar bland annat Fadi Daeem som är en av killarna som filmen handlar om. Blev lite förtjust i honom dels för att han vågade problematisera sin egen hållning och det han stod för kontra kärleken som ibland fanns bland andra killar som inte delade hans tankar om världen och dels för att han verkade mysig på något sätt. Det jag gillade minst var att de rökte så mycket. Verkar inte som om upplysningen kommit till Tel Aviv gällande faran av att bolma så mycket som de gjorde.

Tre vänner, två världar och ett liv. Ibland saknar jag ett sådant kompisgäng där vi hade delad grundvärdering och höll ihop i vått och torrt. Killar som är som jag själv och som förstår vissa saker fullt ut s a s.

Känner mig… nej, nu ska jag inte vara negativ, ömkande och upprepa samma ältande som alltid. Ny vecka, nya chanser på ingång!

Innebandymästare, löprunda & Zootropolis

Storvreta IBK vann igår sitt fjärde SM-guld i innebandy inför en världsrekordpublik på 18166 personer i Tele2 Arena.

Bilden är lånad från Storvreta IBK Facebooksida.

Segern över Linköping skrevs till 5-4. Laget kommer idag att firas på Vaksala Torg klockan 13.00. Stort grattis till SM-finalvinsten!

Dagen började för mig med en löprunda. Jag var lite orolig, det måste jag erkänna. Det var nämligen en vecka sedan jag sprang och då avbröt jag efter 4 kilometer. Hade då känning i vänster baklår och efter det så har jag vilat i en vecka.

Det gick bra, även om det var tungt delvis. Ingen känning hade jag, vilket kändes så bra. Jag gick ut hårt och kroknade en del på slutet. Tog tack vare det 4 intervaller mot tidigare 2 men fick ändå en ganska hyfsad tid, 1:03 på milen.

Kroppen kommer ihåg tidigare joggingturer och det hade jag nytta av under min runda igår. Idag blir det en långpromenad eftersom jag inte tänker göra om samma misstag som tidigare genom att springa både på lördag och söndag när det är helg.

På kvällen blev det sedan ett biobesök med Elias. Han ville se Zootropolis (2016) och jag hängde på. Det var en både rolig och tänkvärd film. Den handlade om fördomar, fast i djurens värld. Tänkvärd som sagt och väl värd sitt överbetyg, 7 av 1o.

I natt drömde jag mycket märkligt. Utan att gå in på detaljer så var det JAG som backade och inte gick in i gemenskapen. JAG drog mig undan och tyckte synd om mig själv. De ger mig vad jag behöver just nu, inte tu tal om saken. Tack!

Söndagen är oskriven. Väldigt skönt eftersom veckan som kommer är intensiv och fulltecknad. Veckostäd och långpromenad blir det garanterat. Har svårt att sitta still numera och göra lugna saker… (;-)

Filmen om socker

Såg en dokumentär på SVT-play igår som handlade om socker. Tala om att återigen få sig en tankeställare om detta söta vita!

Damon Gameau visar i filmen The Sugar film vad sockret gör med våra kroppar.

Programförklaringen gjorde mig intresserad av att se filmen:
Hur mycket socker äter du egentligen? Filmaren Damon Gameau undersöker det dolda sockret i vår vardagskost genom att äta helt vanlig mat i två månader. Resultatet blir en chock – för både hjärta, hjärna och mage.

Gameau åt knappt något socker alls i vanliga fall och nu skulle han göra ett experiment att äta “vanligt” där han skulle visa vilka mängder vi får i oss av sockret, även om vi äter “normal” kost. Han åt alltså inte åt skräpmat eller godis under detta experiment och bara tanken på hur resultatet då hade blivit skrämmer mig verkligen.

40 teskedar om dagen är ett snitt för vad människor får i sig varje dag av socker där han bor i Australien och det är säkert något liknande här i Sverige, vid en kosthållning utan skräpmat eller godis. För det första så var det väldigt svårt för honom att hålla sig till dessa teskedar varje dag eftersom en “normal” frukost kunde innehålla 20 teskedar!! Tala om socker!

Hans kropp reagerade mycket negativt på detta experiment. Han gick upp flera kilo, levern fick sämre värden och han närmade sig gränsen för diabetes. Allt på väldigt kort tid. För att han alltså åt som en “vanlig” människa gör. Skrämmande var det att se.

Hans normala kost påminde en del om LCHF, så nu blev jag stärkt att steppa upp min egen kosthållning en aning. Inte så att jag har spårat ur nämnvärt, utan jag slarvar lite med vissa saker. Detta med naturgodis t ex som innehåller väldigt mycket godis, trots att det ser så nyttigt ut. Många chokladöverdragna nötter i olika varianter är inte bra för mig och det är nog därifrån jag har fått tillbaka mitt sötsug. Inte bra!

Han hade dock frukt i sin kosthållning, vilket jag inte har. Det var nog den stora skillnaden. Det var intressant att se att han uteslöt spannmål helt, i alla fall i de exempel som visades. Jag är helt övertygad om att spannmål och socker är de stora bovarna för våra kroppar, inte fett.

Det mest intressant med dokumentären var nämligen att han låg kvar på samma kaloriintag hela tiden, 2 300 men anledningen till att hans kropp mådde så dåligt och att han gick upp så mycket i vikt var att han fick i sig fel sorts kalorier. Det handlade alltså inte om att han fick i sig fett! Mycket intressant och det stärker min tes om att LCHF är bra för oss och att kolhydrater ska vi minska ner med så mycket det bara går.